När relationen tar slut, vägen tillbaka

Hej!
Är pappa och älskar mina barn över allt annat. När relationen till dess mamma nu tagit slut väcks oro och många frågor till att ha barnen varannan vecka. Det är en situation som jag avskyr och har svårt att acceptera.
Finns det fler i samma situation som kan dela med sig av erfarenheter och som är intresserad att diskutera detta vidare?
Att ens partner inte vill dela sitt liv med mig är bara att acceptera men hur hanterar man att man inte är tillsammans med sina barn under stora delar av uppväxten?

Jag vill inget annat än att vara tillsammans med mina barn, att leva ett familjeliv tillsammans med någon ny som kan ge hopp och mitt i nuläget sargade självförtroende tillbaka.

Delar gärna med er av era erfarenheter. Håller till i Västernorrland.

Tack för inlägget.
Den vardagliga stressen har man blivit van att hantera men då situationen förändras, och man ställs inför att själv göra alla sysslor, har man börjat fundera på hur man ska få det att gå ihop. Att kombinera föräldraskap med jobbpress och alla val och kval blir en utmaning.

Att ha barnen hos sig kommer att bli en given höjdpunkt men jag är lite orolig för att tiden mestadels kommer att gå till de vardagliga sysslorna. Fördelen med att själv ha en livskamrat är ju att man kan dela tiden mellan varandra. Om man till viss del släpper ens egna intressen finns alla möjligheter att få vardagen gå ihop, utan att barnen känner sig som en belastning i de vuxnas iver att hinna med så mycket som möjligt.

Engagerade vuxna skapar trygga och nöjda barn, allt som man verkligen vill att ens barn fortsatt ska vara trots en förändrad livssituation.

Jag tror också att man anpassar sig till situationen, att man blir grym på planering och verkligen längtar efter den dag som barnen hamnar under sitt egna tak.:)

.

När relationen tar slut, vägen tillbaka

INNEHÅLL