donator 2 år, och så blir jag gravid med en kk som är affraid of commitment. fan vilken soppa.
Jag är ensamstående, och har i princip alltid varit. Förhållanden passar inte mig, även om jag kan gilla killars sällskap ibland... Skaffade mitt första barn för ca 10 år sedan, med en vän med liknande känslor. Själv hade jag varit utan preventivmedel i ungefär 5 års tid innan och aktivt sexliv utan att något hände...
När barnet var ca 2 år gammal började jag längta efter ett till och gick som ensamstående genom en lång, påkostad och påfrestande donation i utlandet. Blev gravid efter nästan 4 år av sporadiska försök.
När den lille var 5 månader gammal, ville jag redan ha fler. Och jag tänkte att det kommer ta tid så jag tog kontakt med kliniken direkt.
Nu är den lilla 4 år gammal, och jag har haft många resultatlösa försök sedan dess. Till och med läkarna har sagt att jag inte ska ha några förhoppningar och att chanserna är näst intill obefintliga... Så har jag gått på pergotime 12 omgångar nu. Nu tog vi "semester" från försöken över sommaren. Jag åkte iväg ett par veckor med barnen och kom hem för 3 veckor sedan.
Då hör ett gammalt kk av sig. Vi träffades för 8 år sedan och jag blev blixtförälskad. Sen har vi träffats till och från. Han har haft flera många men sjukt korta förhållanden (om man ens kan kalla det så) mellan varven men alltid kommit tillbaka till mig, Han får panik såfort saker börjar bli seriösa och säger upp kontakten med den personen och vid några tillfällen även flyttat ett par mil inom länet för att komma undan. Jag har liksom aldrig varit intresserad av något seriöst och antar att det är därför det känts tryggt att träffa mig. Han har en taskig bakgrund med föräldrar som psykiskt misshandlat honom genom att vagga in honom i trygghet för att sedan slita bort den på helt sjuka sätt. Så nu när vi träffades för 2 veckor sedan så råkade vi hamna i säng. Den här karln är den enda i världen som får mig helt handlingsförlamad av alla känslor som rör sig inom mig. Vet att det är dumt och hade det varit vem som helst annars så hade det aldrig hänt...
Men aa, nu har jag känt mig konstigt ett par dagar men inte reflekterat så mycket mer än att det säkert är dagisbaciller eller något nu när den lille har gått 1 vecka. Så helt rutinmässigt som jag gjort i 3 års tid tar jag ett test på Bim-3 och så är jag gravid!!!! 
Chocken är fullständig.
Och jag kan inte... Bara kan inte ta bort det här barnet. Killen i fråga bor 10 mil bort och jag vet inte om jag ska sätta mig och åka till honom, eller be honom komma hit. Hur jag ska säga det. Om han kommer säga upp kontakten, eller vad som händer... Eller om jag bara ska hålla käften. Jag tänker inte klart alls nu.... någon som har råd vad jag ska göra?
