Frustrerad, rädd och ledsen

Känner så väl igen mig. Det kunde lika gärna varit jag som skrivit. 

Jag har också oregelbunden mens. Hopplös att räkna efter ägglossning. Efter år av försök testade jag ägglossningstest. Inte lätt att läsa av. Jag tog mod till mig och sökte rmc. Efter utredning visade sig att IVF var det som gällde. Tufft att höra men nu har jag två underbara ungar.

Jag har all förståelse för dina känslor, vad du går igenom. Ge inte upp! Ett år är egentligen inte lång tid att försöka men det känns som en evighet! Varmt lycka till!!! 

Jag är i nästan samma sits som dig, enda skillnaden är att jag lite omedvetet kanske accepterat att det kommer ta tid.
Kollar också på google efter symptom och diverse annat, har stenkoll på mensen, ägglossning, ja hela baletten!

Jag har fått två missfall på två år och är lite rädd av mig, men så sa en vän något till mig som jag först avfärdade : 'ju mer du tänker på det desto mindre troligt är det att kroppen slappnar av och faktiskt är med på noterna' och jag har haft hennes röst i huvudet ett par gånger nu.
Det känns hopplöst men jag ger inte upp!!
Jag hoppas du inte gör det heller, och jag hoppas att du även inte klandrar dig själv, för det är inte ditt fel att det tar tid.
Försök vara mer avslappnad, och kom ihåg att när tiden kommer så är det meningen att det ska vara så:)

Klen tröst kanske, jag lider med dig och förstår hur du tänker, men jag håller tummarna för er och att det snart blir på riktigt! Lycka till och ge inte upp.
Den som väntar... Tänk dig lyckan när det äntligen är verklighet.
Ta hand om dig riktigt och se till att du får må bra även fast det är jobbigt som f*n och försök att tänka positivt.

Annars finns mycket hjälp man kan få.
Man är inte sämre för det, jag tror du kommer bli en utmärkt mamma oavsett hur det går på vägen.
Återigen, lycka till!

Hur gammal är du?
Om du är ung (väl under 30) är det ingen brådska, om du inte vill söka nu har du tiden för dig ändå.
Om du är närmare 35 bör du söka hjälp direkt för att dina chanser inte skall bli onödigt dåliga!

Hur oregelbunden är din mens? Om det är väldigt långa mellanrum och/eller väldigt oregelbunden behöver du sannolikt hjälp för att bli gravid - och det FINNS hjälp och chanserna är BRA!

Har du testat ägglossningstest? Jättesvårt när man har oregelbunden mens, jag vet, men kan vara värt att försöka? (Det finns billiga tester i storpack.)

Du mår ju uppenbarligen dåligt av detta, jag tycker du skall göra så här:
1. Prata med din sambo, säg att du tycker det är jobbigt/konstigt/ledsamt att ni inte blivit gravida trots att ni försökt i ett år. Hör vad han tycker och förhoppningsvis kan ni prata om att du mår dåligt av detta. 
2. Boka en tid hos en gynekolog för koll av dig (med hänvisning till din oregelbundna mens) så behöver det inte bli så stort fokus på graviditet direkt (om det känns lättare för dig)
eller 3. Boka tid för fertilitetsutredning (ni har försökt ett år som är det som krävs) och då blir det utredning av er båda.

Det där med att hela tiden försöka känna graviditetssymtom är bara tortyr, sluta med det!
Jag har varit gravid två gånger, en gång efter IVF och en gång spontant. Båda gångerna var jag ÖVERTYGAD om att jag INTE var gravid, men var alltså det. Däremellan har jag ungefär 1000 gånger trott jag varit gravid, som du känt massa olika symtom etc, men sen kom mensen ändå. Det där är alltså inget att lita på alls.

Tack för era svar.

Jag är 28 år, så jag är väl ganska ung ännu. Vet att jag har tiden framför mig.

Jag försöker ta mod till mig och prata med min sambo. Men det är svårt. Jag har stängt ute honom från mitt innersta när det gäller detta rätt länge. Visst pratar vi, men jag har svårt att visa upp mina egentliga känslor då. Blir den där förnuftiga, vi löser detta, jag. Den logiska och inte den känsliga. Jag vet han tycker det är jobbigt och försöker få mig att öppna mig. Men det är så svårt. Vet inte hur jag ska uttrycka mig. Känns som det blir så banalt på något vis. Särskilt som det finns "verktyg" till lösningar.

Jag försöker slappna av. Försöker inte tänka på det. Försöker tänka att det kanske inte är rätt läge i livet nu helt enkelt.

Ska ta ett test nu i helgen tänkte jag. Sen samla mod och ringa i nästa vecka för tid för kontroll. Vart är det bäst att vända sig?

Tack igen för era svar. Era råd, stöttning och att ni delat med er av era erfarenheter. Det hjälper att veta att jag inte är ensam. Att jag inte är "onormal" på det viset.

Till ts. Jag vill inte verka onödigt negativ, jag vill bara inte att du ska hamna i samma situation som jag. Sök hjälp, snälla. Jag förstår känslan av att så länge man inte vet så har man lite hopp, men jag tror trots allt att det är bättre att veta eftersom man då kan sätta in rätt behandling. Jag var själv alldeles för naiv vad fertilitet gäller och väntade glatt och trodde att allt fixar sig, slappna av etc. Men det gjorde det inte det tog oss ett antal år innan vi lyckades. Du har en mycket bättre situation i och med att du är ung! Utnyttja det och sök hjälp i tid! Det kommer att fixa sig.

Jag är i liknande situation sig dig TS, Längtar och hoppas förtvivlat varje månad, har flera gånger, precis som dig kännt efter minsta lilla tecken och flera gånger trott att nu, nu äntligen får jag ett plus, men icke...jag läste allt och försökte få minsta lilla grej till gravtecken, googlade allt, har däremot lugnat ner mig lite nu och känner att jag ändå inte kan påverka det hela och att ständigt känna efter ger ju faktiskt ändå inte ett plus hur mkt man än vill det.
Jag har problem med min mens som iprincip inte existerar. För ca 1 år sedan bara försvann den nästan helt, från normal på 5-7 dagar till nu ½-3 dagar och extremt sparsam (startade igår men försvann sedan nästan på en gång, ingenting idag)  :( blir så himla frustrerad. Har varit på utredning på CVL kliniken i Uppsala i juni och då såg allt faktiskt normalt ut med ÄL men jag tvivlar ändå, den månaden hade jag iaf haft liite längre mens än denna gång..Har tidigare varit på gyn för kontroll då mensen bara försvann, då sa dom att det berodde på stress, nu ett år senare är jag väldigt övertygad om att så inet är fallet. Visade sig också att jag hade låga progesteronvärden.

Bor du i sthlms trakten? isådana fall kan jag varmt rekommendera att du tar kontakt med CVL eller Sofiahemmet. Hur det blir för mig och sambon återstår att se då vi ska på åb i slutet av augusti. 

Jag längtar så jag håller på att bli galen medan sambon fortfarande tycker att vi kanske ska vänta lite (!!) gah! jag blir galen, iaf glad att han följde med på utredningen, däremor vet han inte om han vill fullfölja den nu när jag fått bevisat att allt ändå ser normalt ut vilket gör mig jätteledsen, han menar att han vill att vi ska lyckas på egen hand utan tex ivf (vilket det blev prat om sist på kliniken).    

Vi får kämpa tillsammans mot vårt efterlängtade plus helt enkelt, och jag vet precis hur jobbigt det är med folk runt omkring som är gravida, har både min bästa vännina samt en jobbkollega så jag förstår frustrationen och känslan av att "varför inte jag"". 
stor kram!  

Sök hjälp TS!
Ovissheten av att inte veta vad det beror på är nog den värsta känslan som finns.
Idag finns det så himla mycket hjälpmedel att ta till om man inte kan bli gravid på naturlig väg.
Själv har jag ätit pergotime och lyckades bli gravid på 8:e försöket.
Hoppet finns, men jag vet att man tappar hoppet, men som sagt sök hjälp!
Och en sak till, prata om det!
Det är aldrig bra att hålla saker och ting inom sig!

Ta modet till dig och kontakta din gyn!