Overklighetskänsla..nån som fattar? (hjälp)

Jag kraschade för ett tag sen och då fick jag exakt likadant... som att man är med men man drömmer på nåt sätt... nu har jag inte haft känslan på några dagar då jag börjat ta hand om mig och börjat ta itu med olika stressorer och förstå min panikångest... men jag vet verkligen vilken obehaglig känsla det är... och absolut att man kan få det av att sova för dåligt...

I mitt fall var det lång känslomässig press samt att några dåliga saker hände inom loppet av några dagar bara så jag kollapsade typ och i samband med kollapsen började jag dissociera... dock som tröst är att jag börjar med myrsteg må bättre och nu när jag börjat sova och äta liiite bättre så har jag inte haft overklighetskänsla på några dagar... hoppas mitt svar hjälpte dig nåt...

Har du så hela tiden eller kommer det och går?

Alltså som svar på din fråga... jag själv hade sovit extremt dåligt i typ åtta nio månader innan kollapsen och ätit väldigt dåligt... så jag tror det var en kombination... så om du sköter om dig och äter och sover ordentligt och får vila mentalt och ta det lugnt tror jag det kommer sakteliga försvinna...

Tack så mycket för ditt svar!! Dissociation är vad jag fått förklarat för mig att det är hos psykolog tidigare - men ordet sade mig faktiskt inte så mycket just då... tycker förklaringarna för det är så hmm ... kala och oförklarande.
För mig har detta ju alltid hetat "fula obekväma psykiska känslan" eller "jag har tappat mitt jag"-känslan.  

Det känns skönt att få STÄMPLAT vad det är iaf - att det är en försvarsmekanism som psyket tar till för att det är överbelastat, som jag har förstått det.
För varje gång jag har fått denna känsla har jag blivit skiträdd för att jag håller på att bli galen eller likn. ! 

Tänkte ta en sömntablett och sova ORDENTLIGT inatt, och hoppas att känslan försvinner till imorgon. Känns ju som att gå runt i en dimma i x antal dagar ... 
Jag förstår hur du menar tror jag - den där känslan brukar jag också få, men för mig betyder den att jag typ blir så pass upptagen av mina egna tankar att jag utestänger resten. Det är liksom en övergående känsla, för min del, men den känslan jag syftar på i trådstarten är inte alltid direkt övergående ... den håller alltid i sig minst en dag, och ibland i perioder :/
Jag var "sjuk" av den känslan i flera månader när mitt första förhållande tog slut, exempelvis.
Jag tror absolut Yoga kan vara något för mig, verkar väldigt avslappnande och avstressande!
Jag har dock en släng social fobi så jag är skitdålig på att "komma till skott" med saker som kan vara vettiga för mig att prova ... Skulle möjligtvis vara lättare att testa om jag hade nån kompis att gå med ... Ska fundera på om jag har nån jag vill ta med mig! 

Mindfullness har jag provat på lite iom att jag gick KBT mot social fobi när jag var yngre - tyckte det funkade sådär. DBT får jag ej - men jag har en önskan om att gå antingen DBT- eller MBT-terapi i framtiden, när allt känns lugnare, eftersom mina problem gör mig "skev" inom x antal andra områden!    
    
  

       
     

Tack så mycket för ditt svar!
Vad tråkigt att höra att det gick så illa att du kraschade :// jag hoppas det går bättre och bättre nu!

För mig har denna känsla kommit och gått! Jag har haft den i olika perioder av mitt liv ... hade den t.ex. en riktigt lång period för typ 3 år sen när mitt första förhållande tog slut. Då gick jag runt såhär i flera månader ... dimmig, utan att ha ett "jag", utan att kunna "vakna upp". Efter den gången så har känslan kommit tillbaka när det varit tufft för mig av olika anledningar ... men då har den endast varat i minst en dag och högst någon vecka. 

Denna gång, dvs. nu, hade jag faktiskt inte haft känslan på aslänge! Jag mådde helt okej innan, psykiskt, men jag tror ändå något har blivit fel någonstans eftersom jag känt mig överväldigad av framtidsbeslut, jobb, relationer osv. Alla dom tankarna ledde till att jag började sova ännu sämre än jag redan gör - dvs. gick och la mig typ 04 eller 05 på morgonen - och blev tvungen att vakna typ 08 eller 09 ... 
Det var förra veckan jag hade såna skeva sömnvanor pga. olika grejer jag var tvungen att vakna tidigt till - så "känslan" kanske uppstod av det :S 

Dessa dagar då jag sovit sämre har jag också drömt jättemycket mer ... Jag vet inte om hjärnan försöker kompensera min sömnbrist genom att gå in i djupare sömn, som får mig att drömma ... 
Drömmarna kan få mig att må dåligt - och det känns liksom som om det är typ dom som "smittar" dagen med den obehagliga känslan och känslan av att aldrig vakna. Känner mig fan t.o.m som om jag har mörkerseende inomhus av att jag är så "dimmig" i huvudet ...
Jag är så trött ://

Jag har precis som du haft dåliga sömnvanor väldigt länge - i mitt fall typ 5-6 år ... men på senare tid har det som sagt blivit EXTRA illa!  

            

Japp har kännt detta som du beskriver, levde så en längre period, mycket märkligt.

Precis som du skriver, känns som en dimma, jag brukar också beskriva det som att någon annan lever mitt liv, jag tittar på typ. När jag var i det tillståndet, hade jag under flera års tid levt extremt pressat, stress och krav fyllde mina dagar.

Det var som om min hjärna stängde av. Jag hoppade till lite när du skrev att du har Borderline diagnos, för det har jag också. Min psykolog säger att det låter lite som en psykos av något slag. Nu 3 år senare sitter jag med en massa frågot i huvudet, för den tiden är en enda röra i mitt huvud. Har gjort saker, sagt saker som jag inte känner igen mig i alls. Läskigt!     

Såhär står det på Vårdguiden under Borderline

" Du kan ha overklighetskänslor, utanför kroppen-upplevelser och/eller minnesluckor som inte är alkoholrelaterade. Om du upplever psykotiska episoder är de oftast korta och präglas av förföljelsetankar"

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Emotionellt-instabil-personlighetsstorning/

TS: Varför får du inte gå i Dbt?

Jag har gått i Dbt och just nu går jag i Mbt, vilket funkar bättre än Dbt för mig. I Dbt är det så många olika bitar att hålla reda på, därför tycker jag Mbt är bättre, där ligger koncentrationen på känslor, relationer, tankar, hur allt påverkar en och ens omgivning. Jag går i både grupp och individual 18mån.

   

Poängtera dock att man måste verkligen inte ha borderline för att man dissocierar. 

Lite störande att folk hela tiden ska hålla på att sätta etikett/diagnoser på allt hela tiden... till vilken nytta kan man undra. För att man då ska ha nåt att skyllda på eller vad? Plz lägg ner det.

 

"dissociera" är verkligen en meningslös etikett. Det är en gammal freudiansk ide om att man losskopplar sig från omvärlden som en försvarsmekanism.

Låter bra, men det finns inget som helst belägg för teorin. På samma sätt som horoskop låter bra. 

Jag har ungefär samma problem med den här "overklighets känslan", men jag är också rädd för att "fastna" i den  när den kommer, det är svårt att somna på kvällen för jag ligger och tänker att jag kanske kommer "fastna" i mina drömmar, och att jag kommer att vakna "innuti" min dröm och inte kunna vakna. Jag har ångest, men jag kan hantera min ångest med hjälp av att andas på ett speciellt sätt när ångesten kommer, det är den där känslan som är jobbig. 

Snälla, finns det någon som vet vad jag kan göra för att det ska bli bättre?

Väldigt tacksam för svar!  

Aah, fast ts har skrivit att h*n har den diagnosen, så.... :/

Jag tror absolut jag FÅR gå i DBT - men jag har ej tagit steget till att anmäla mig till något sådant än!
Jag är precis som du mer intresserad av MBT, men jag tycker det är rätt krävande att gå i terapi och jag vet inte när det är "rätt tid" för mig att orka kasta mig in i något sådant.Alltså varför yttrar du dig ens på det här sättet :p kanske missuppfattar dig, men du låter jävligt hånfull och aggro. 

Faktum: jag har borderlinediagnos. 

Förklaring: jag mår faktiskt jävligt bra av att ha en "stämpel" på saker och ting - i detta fall mina overklighetskänslor. Jag mår MYCKET bättre av att veta att det jag lider av har ett namn, att det går över och att det beror på vissa omständigheter. 
Vet inte om du förstår hur det känns att ha en känsla som är sjukt obehaglig - och inte veta vad den beror på.
I mitt fall så tror jag alltid att jag håller på att bli galen - eller psykotisk, vilket skrämmer mig jävligt mycket.
Så ja - det känns tryggt att veta att jag inte håller på att bli galen.

Tänk efter!   
Jag tycker "Dissociation" låter jävligt mycket tryggare än "hjälp, jag håller på att bli galen"
Så - jag köper det. 
Hoppas du själv inte lider av känslor som får dig att tro att du kommer att bli galen... Det är rätt jobbigt.   
              

    

Uppdatering - för övrigt - om någon undrar!
Jag mår 100 ggr bättre idag, trots att jag sovit dåligt även inatt ... Jag TROR det blev bättre för att jag tränade - dvs. kunde slappna av ett tag och släppa ut lite stress/ångest. Känner mig ej dimmig/konstig mer - utan känner mig som mitt vanliga JAG just nu!

TS: Ja att börja terapi är inte lätt,det krävs en hel del av en själv, att man verkligen har bestämt sig att genomgå den, engagera sig. Långt ifrån alltid man orkar det :/

Hoppas att du finner kraften och motivationen, Lycka till!

  

Hej! Känner exakt likadant!! Har sovit dåligt en längre tid men bättre nu och drömmer varje natt. Men ändå känner jag mig bara tröttare och mer borta för varje dag. Orkar inte typ gå upp ur sängen mm, och är rädd att känslan ska komma tillbaka. Sludrar ibland när jag pratar. Någon som vet vad detta kan vara? Är det samma som du ???? har? :)

Jag har stor erfarenhet av mind fog, overklighetskänsla pga panikångest i mitt fall. Det som hjälpt mest har varit regelbunden träning samt meditation. Här är guidade meditationer jag använt mig av: www.youtube.com/@AirToGetThere

Det låter så väl beskrivet hur djup depression känns. Ja, jag har haft liknande en stor del av mitt liv tyvärr. Jag mår bättre idag.