Min pappa är död
Min pappa dog hastigt för exakt en vecka sedan. Inga förtecken, bara sitt vanliga, glada jag. Han vaknade och klagade på att han inte kunde andas. Mamma och min lillebror försökte hjälpa honom tills ambulanserna kom. Då hade han svag puls, och de jobbade för att rädda hans liv i en timme. Sen slutade hans hjärta att slå. Jag åkte till mitt föräldrahem direkt, minns knappt bilfärden. Bara att den gick alldeles för sakta. Min svärfar körde mig. Min sambo stannade hemma med vår son som är 2 år. Tror att mamma öppnade dörren. Minns inte. Det var massor med folk här. De ville att jag skulle se min pappa, så jag gick till mina föräldrars sovrum, såg pappa hastigt. Han låg under täcket med huvudet åt vänster. De hade tänt ett ljus och ställt bredvid hans säng. Jag fick panik, vet inte vad jag sa, att jag inte ville, försökte gå men någon kramade mig, slet mig loss. Vet inte vad som hände sen, alla var i köket. Gick ensam in till pappa, grät, tog på hans kalla hand. Allt var som i en dimma. De kom och hämtade honom med likbil, jag satt lutad mot ett träd. Minns inget från resten av dagen. På tisdagen var vi på begravningsbyrån. Valde kista (typ första bästa, vem minns?), annons i tidningen, blommor osv... Stängde av efter det. På onsdagen var det bisättning. Gick in i kapellet med min arm krampaktigt under min storebrors. Tänkte först inte gå dit. Men är tacksam över att jag gjorde det. Han var så fin. Låg nerbäddad i kistan. Det såg ut som att han bara sov. Som att han skulle vakna när som helst och spricka upp i ett leende och fråga varför vi stod där och grät. Min pappa var världens gladaste man. Vi stod där ett tag och grät, tittade på honom, kysste honom. Mamma kysste hans läppar och jag trodde för ett ögonblick att hon skulle bryta ihop totalt. Det var fruktansvärt jobbigt, overkligt, som ett dåligt skämt bara. Det gick inte att förstå att han är död - trots att han låg i en kista i ett kapell och hade finkläder på sig. Det bankade och knäppte i takbjälkarna, till och med mannen från begravningsbyrån tittade frågande upp. Jag var helt säker på att pappa satt där uppe och dinglade med benen, skrattade och undrade vad vi höll på med. Efteråt sa mina bröder samma sak. Fler konstiga saker hände i huset - en gitarrförstärkare, tung som bara den, välte av sig själv med ett brak. Sladden på mammas hårfön rycktes ur väggen. Någon kom hem, men ingen var där. Osv. Känner närvaro hela tiden. Är säker på att han är arg. Varför skulle han behöva lämna oss nu? Han älskade sitt barnbarn över allt annat, och spenderade väldigt mycket tid med honom, blommade upp när han kom till världen. Han hade planer inför pensionen. Han var så glad i livet, älskade att leva. Det är så fruktansvärt orättvist att han bara rycktes ifrån oss. Har gått runt i en dimma i deras hus i en vecka. Först nu inatt, nu när det är exakt en vecka sen det fasansfulla hände, kom paniken, ångesten. Har inte kunnat somna än och klockan är 7. Mamma sover, min son sover bredvid mig. Vet inte var jag ska bli av. Alla säger "ring när som", men jag vet att de är glada för den sömn de får. Vill inte störa. Skriver av mig här. Hur gör man? VAD gör man? Det gör så ont, och jag saknar pappa så att jag går itu. Det känns som att ska komma hem när som helst. Vi går bara och väntar, känns det som. Tar man sig någonsin ur sorgen? Hur?
