Självständighet föds av trygghet, inte ensamhet..

Fortfarande influensa? Gillar dina trådar! Jag brukar stänga öronen när någon antyder att jag skämt bort min son eller vant honom vid ditten och datten, för jag vet i hjärtat att jag bara har varit lyhörd för och följt hans behov sedan han föddes. Han har alltid ammats så ofta han velat, om det så bara var 10 minuter sedan sist. Han har blivit buren så mycket han velat, vilket har inneburit typ hela tiden när han var mindre. Han har alltid varit väldigt närhetstörstande, har velat sova på eller tätt intill mig sedan dag 1. Jag har aldrig nånsin tänkt att jag måste metoda/avvänja honom på olika sätt, för jag är helt övertygad om att bebisar är 100% behovsstyrda, och mina modersinstinkter har alltid varit så starka att det inte varit någon tvekan om vad som är rätt och fel. Jag gillar för övrigt inte begreppet "självständig" när man pratar om bebisar, och dessutom att det skulle vara något positivt och att bebisen är DUKTIG som kan ligga ensam på en filt timtals... Bebisar är inte självständiga, de ska inte vara det. Jag håller helt med dig om att det handlar om olika personligheter. Min son har som sagt alltid fått väldigt mycket närhet, och nu när han börjar närma sig 1,5 år så är han den mest självständiga ungen i kompisgänget. Så mycket närhet och klängighet har absolut inget samband anser jag. Tror snarare att barn blir klängiga av att ignoreras. Ett jämngammalt barn jag känner har utsatts för 5mm och är numera tyst om nätterna...men sååå klängig och ängslig om dagarna, mamman får inte ta ett steg utan att han bryter ihop.

Det var bra skrivet. Jag ska se om jag kan hitta den där gamla brittiska studien jag sparade för ett par år sedan - man hade faktiskt delat in ett gäng föräldrar i tre grupper och en grupp fick traditionella brittiska råd - bär inte, låt dem lära sig att man inte kommer på en gång etc - en grupp fick råd som gick tvärtemot dvs att snabbt svara på barnens skrik, följa deras behov etc och den sista gruppen gav man inga råd av den typen alls. 

Så tittade man på tvååringarna. De som blivit burna mycket var mer självständiga och gnällde mindre. Häpp! 

Tyvärr kommer det inte bli någon diskussion här eftersom de allra flesta som anser att det du säger är fel inte vågar öppna käften om de inte få göra det anonymt.

Jag tror till viss del väldigt små barn kan vara vanestyrda. Inte så att de själva vet om det men så att de i en situation de är trygg med och känner igen slappnar av och då t ex somnar.

Mina två yngsta har från väldigt, väldigt tidig ålder fått följa med och lämna de större på dagis kl 9 på morgonen. Med bil då vi bor så till att det inte funkar att gå, iaf inte alla dagar.

Ibland har det passat jättebra med att stiga upp, amma, klä på sig i fleeceoverallen, i babyskyddet och mot dagis och då har de somnat så gott som alla dagar.

Så vissa dagar har de absolut inte funkat för att de vaknat för tidigt, blivit trötta en halvtimme innan vi kan åka och inte kunnat sova i sjalen för att jag böjer mig för mycket och klär på syskonen och inte kunnat sova själva i sängen för att de helt enkelt inte var såna. Det jag märkte väldigt fort var att stoppade jag ner ungen i fleeceoverallen och i babyskyddet så somnade det. Även om babyskyddet stod i tvättstugan. Det var helt omöjligt att söva någon annanstans den tiden men overall + babyskydd = sova och barnet slappnade av och slocknade. Känns nästan som lite betingad reflex över det hela. Den ena ungen räckte det med fleeceoverallen och han sov raklång på hallgolvet. Brukade lägga honom på ett liggunderlägg så det inte blev så hårt och så fick han sova där tills det var dags att åka.

Så jo, jag tror väldigt, väldigt små barn kan känna igen mönster och finna trygghet i bekanta situationer.

Sen tror jag också barn föds men olika trygghet i sig själva. Min äldsta har alltid varit jättetrygg och kunde tidigt vänta i bilen medan jag gjorde i ordning syskon t ex. Jag såg ju bilen hela tiden men hon såg inte mig men trots att hon var 2 år så var hon aldrig ens lite orolig, alltid fullt övertygad om att jag skulle komma tillbaka. Hennes lillebror är vakthund de lux. Han tror nog också att jag ska komma tillbaka det är inte det. Men han måste liksom hålla rätt på oss och väntar ogärna själv någonstans. Med storasyster har det däremot alltid gått bra. Hon är mycket tryggare i sig själv än lillebror men det är lillebror som sover själv i eget rum hela nätterna för att han helt enkelt inte vaknar på natten och hon kommer gärna över mitt i natten om hon får fortfarande för att det är mysigt även om hon kan sova själv om de krävs.

Sen har jag ju två barn till och de är lite mitt mellan de här två ytterligheterna men jag tror absolut att barn föds olika här. Sen kan man garanterat sabba den tryggaste ungen och få en otrygg individ mycket, mycket tryggare men jag tror absolut att barn börjar från olika nivåer i sig själva.

Kanske borde man börja posta trådar i anonyma forum istället. Jag tycker dock att det är lite småtråkigt när man inte ens kan skilja de anonyma nicken åt och jag har svårt för alla nedlåtande kommentarer som kommer av "anonym".

Hej! Var just inne här för att jag är lite orolig för min son då han är väldigt osjälvständig och klängig så fort jag eller hans pappa finns i närheten. (När vi inte är med har vi hört att han leker fritt både själv och med andra barn)

Grejjen är att jag alltid trott på det som TS skriver att trygghet ger självständiga och trygga barn. Jag har aldrig låtit honom ligga och gråta utan kommit till honom vid minsta gnyende och han har då blivit lugn. Fram till han var drygt ett somnade han på mig eller sin pappa. Sen gick det bra att han låg i sin säng och vi duttade lite på rumpan eller bara höll en hand på ryggen tills han somnade. Nu är det saga och sedan håller vi hans hand tills han somnar vilket han är helnöjd med. Han är nu 3,5 år och vi tänker fortsätta ge han den närhet han ber om, speciellt vid nattning.

Känner att han blir så ensam och inte delaktig när han bara är uppe i vår famn var vi än befinner oss. Vi var på Astrid Lindgrens värld i helgen och han var överlycklig men att delta i olika lekar o.s.v med Pippi och de andra barnen vägrade han om inte vi höll han i handen eller bar han. Såg ingen annan i hans ålder som var så rädd för att släppa mamma och pappa och det gör mig ledsen. Vad gör vi för fel?? Ska vi vägra ta upp han när han är så stor nu eller vad tror ni?    

Ingen som vill svara?

Jag tycker att du ska släppa din oro över att ni gjort något fel och se er son för den han är . Jag har två pojkar som idag är 4 respektive 5 år. Vi har mött dem på samma sätt men de har totalt olika personligheter och möter situationer på helt olika sätt. 

Min äldsta är på många sätt väldigt självständig. Han har lätt för att möta nya situationer, nya miljöer och nya människor. Frimodig på det viset. Han har däremot det lite jobbigt med sin rädsla för att göra fel, så det får vi jobba med.

Min yngsta är öppen och frimodig gentemot andra människor......när han känner dem oerhört väl. Han har mycket stark integritet och vill inte ha människor han inte känner väldigt väl alltför nära. Tycker att det är jobbigt när barn och vuxna han inte känner blir närgångna och han inte är i kontroll. Vi går på gymnastik med båda våra sedan ett år tillbaka. Äldsta är det inga problem att bara släppa iväg och jag kan sitta i omklädningsrummet. Med yngsta räcker det inte med att vara i hallen, utan måste ofta vara med och hålla i handen. Jag var ensam i gruppen med jämnåriga att behöva göra det. Två andra barn ville ha sin förälder i lokalen. 

Barn är olika . Det har dock börjat hända en hel del med yngsta sista halvåret tycker jag.

Jag tror inte att man ska övervärdera sin egen betydelse. Självklart är man som förälder superviktig och trygghet föder trygghet. Men sedan så är barn olika pga sitt genetiska arv helt enkelt. Jag har ju två täta barn som vuxit upp i samma miljö men som är så diametralt olika på alla sätt och vis. Genom att ge trygghet när barnen behöver det så är jag övertygad om att man ger det enskilda barnet så goda förutsättningar man kan. Däremot kan vi inte påverka HUR tryggt barnet blir/är för det är en makt vi som föräldrar inte besitter. Samma sak gäller ju andra saker som självkänsla exempelvis. Man kan ge så goda förutsättningar man kan för att stötta det enskilda barnet utifrån hans/hennes personlighet/läggning etc. mer än så kan vi inte göra .

För vår del är det självklart att göra saker på barnens villkor. Jag är övertygad om att man når längst den vägen. Jämför inte med andra barn. Din son är den han är .

Tack för svaret! Känns lite bättre faktiskt.