Självständighet föds av trygghet, inte ensamhet..
Tråden handlar om små spädbarn mellan 0-6 månader och är inspirerad av en annan tråd.
Barn föds med olika personlighet men med samma behov. De finns barn som gärna sover och somnar själva tidigt och det finns barn som behöver hjälp på olika sätt när de ska somna och sover bäst intill föräldrarna. Det finns barn som gärna ligger själva och är nöjda och det finns barn som helst är i famnen hos en förälder all vaken tid. Det finns många mellanting. Inget är fel så länge föräldrarna är där och ser barnets faktiska behov. Det verkar dock som att många vill få det till att spädbarn som somnar och sover på egen hand är självständiga per automatik av just den anledningen, hur tänker ni där? Inget barn föds självständigt! Det finns också människor som menar att barn som bärs mkt de första månaderna aldrig kommer ligga på golvet eller ens krypa, de är ju så vana vid att bäras i en famn. Hur tänker ni där? Så små spädbarn är inte vanestyrda utan behovsstyrda.
Först och främst, det går inte att skämma bort ett barn med närhet och kärlek. Det är omöjligt. Det går att ignorera barnets behov så att de slutar signalera att det behöver en famn, det är möjligt men inte positivt någonstans. Ett barn med lyhörda föräldrar som uppmärksammar dess behov och som sover gott själv och kanske inte ens ser något nöje i att bäras i sjal är inte någonstans mer självständigt än ett barn som helst sover i närheten av föräldrarna och behöver mer närhet också vaken tid. Det handlar om olika personlighet som kan komma att förändras med tid. Så små barn är i början av en anknytningsprocess, innan man börjar prata om självständighet kanske man ska tänka grundtrygghet? Det verkliga självständigheten föds av trygghet och inte var barnet sover och hur mkt tid det spenderar på golvet.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-02-06 23:04
Det handlar om personlighet OCH utveckling med faser och allt vad det innebär borde jag ha skrivit. Alla barn går faktiskt igenom utvecklingsfaser som separationsfasen t.ex (har förstått att vissa ifrågasätter detta, visa då på belägg?!)men det kan märkas på olika sätt. Oavsett är faserna faktiskt en sund del av utvecklingen..
Gillar dina trådar! Jag brukar stänga öronen när någon antyder att jag skämt bort min son eller vant honom vid ditten och datten, för jag vet i hjärtat att jag bara har varit lyhörd för och följt hans behov sedan han föddes. Han har alltid ammats så ofta han velat, om det så bara var 10 minuter sedan sist. Han har blivit buren så mycket han velat, vilket har inneburit typ hela tiden när han var mindre. Han har alltid varit väldigt närhetstörstande, har velat sova på eller tätt intill mig sedan dag 1. Jag har aldrig nånsin tänkt att jag måste metoda/avvänja honom på olika sätt, för jag är helt övertygad om att bebisar är 100% behovsstyrda, och mina modersinstinkter har alltid varit så starka att det inte varit någon tvekan om vad som är rätt och fel. Jag gillar för övrigt inte begreppet "självständig" när man pratar om bebisar, och dessutom att det skulle vara något positivt och att bebisen är DUKTIG som kan ligga ensam på en filt timtals... Bebisar är inte självständiga, de ska inte vara det. Jag håller helt med dig om att det handlar om olika personligheter. Min son har som sagt alltid fått väldigt mycket närhet, och nu när han börjar närma sig 1,5 år så är han den mest självständiga ungen i kompisgänget. Så mycket närhet och klängighet har absolut inget samband anser jag. Tror snarare att barn blir klängiga av att ignoreras. Ett jämngammalt barn jag känner har utsatts för 5mm och är numera tyst om nätterna...men sååå klängig och ängslig om dagarna, mamman får inte ta ett steg utan att han bryter ihop.