Ni som avlivat er hund - sorgen

Jag hade en underbar blandrastik som jag fick avliva för tre år sedan. Då gick hon från pigg och glad en dag till att nästa inte resa sig upp längre. Veterinären sa att alla hennes organ höll på att lägga av, därav att hon inte reste sig upp längre. Det var fruktansvärt att hon ändrades så från en dag till nästa. Min älskade flicka blev 12.5 år. Tänker på henne dagligen och gråter ibland. Det blir lättare med tiden men saknaden finns kvar.

Gabbeochkiro, jag tycker absolut du ska vara med när din älskade hund somnar in. Det är tufft men jag tycker det är hundägarnas ansvar att vara med. Orkar du absolut inte tycker jag någon annan som hunden känner väl ska vara med.

Vår nlansraskillle Melvin 10,5 år fick somna i fredags och sorgen är så tung. Han var en stor kille på 50 kg med Newfounland, labbe och bordercollie i sig. För två år sedan fick han gastrit. Har röntgat och u-ljudats 2 ggr utan någon direkt förklaring till sina magproblem. Magslemhinnan inflammerad, kunde bero på en förstorad prostata men blodprover var bra och inget annat syntes på röntgen. Blev kemiskt kastrerad för sin prostata. Fått specialkost, probiotika av olika slag, mer mat, mindre mat mat flera ggr om dagen! Vi har försökt allt men senaste 6 mån har dagarna han inte kräkt slem/galla flera ggr per dygn varit förre än dagarna han gjort det. Dessutom har vi märkt en stor skillnad i hans ork, sovit mer, druckit mer och haft tyngre andhämtning. Även höftlederna har blivit stelare och han fick problem att resa sig. Efter en natt med 10 kräkningar och en helt slut hund dagen efter åkte vi till veterinären. Fick som förslag cortison men fick också höra om biverkningar mm. Varesig vi eller veterinären tyckte att en stor gammal vovve som Melvin skulle utsättas för ännu en gastroskopi under narkos. Veterinären sa att cortison om det funkade och inte gav en massa biverkningar bara skulle köpa oss tid med melvin, och då inte år utan någon månad. Hans andhämtning kunde också komma av att han hade ont i sin mage som varit irriterad i nästan 2 år. Beslutet var tufft att ta men vi ville inte att han skulle lida och ville inte se honom bli sämre. Att åka dit dagen efter med en hund som blev glad över att få åka bil och som viftade på svansen när vi kallades in var det värsta jag varit med om. Jag vet dock att det hade varit precis lika hemskt när som. Nu har han det bra! Nu kan han återigen jaga boll på ängarna och äta utan att få ont i magen och kräkas. Han var den finaste vovve man kan tänka sig och tomheten här hemma nu är hemsk. Att se min 12 årige som som haft Melvin hos sig sedan han var liten känns hemskt, han saknar sin "bror". Tankarna nu är många. Innerst inne vet vi att vi gjorde rätt mot Melvin men ändå brottas man med tankar som "vi kunde kanske gjort en gastroskopi till" även om den mest troligt inte hade fått en annan utgång än där vi är nu. Sov gott fina Melvin 1/3-2006 - 26/8-2016

Ja, du skall vara med, om jag får säga min mening. Inte bara för att bespara hunden stressen att du lämnar honom, utan för att du själv inte skall behöva tvivla på att han fick somna in fridfullt. Är det outhärdligt kan du vara med när hunden får den lugnande sprutan och somnar, men gå ut innan han får den dödliga injektionen. Han har ändå gett dig hela sitt hundliv, så var stark för hans skull de sista timmarna.


Jag är hundägare, men har i vuxen ålder inte behövt avliva någon hund.

Förra hunden fick väldiga problem med ryggen, vilket ledde till att nerverna till bakbenen inte fungerade. Han fick allt svårare att gå, men hade livslusten kvar länge. Det som fick vår familj att ta beslutet var väl egentligen att vi visste att han inte skulle bli bättre, och han började bli väldigt begränsad av sina problem. Energin fanns där, men inte den kroppsliga förmågan. Han blev begränsad av sin gamla kropp, och vi tog beslutet att befria honom från den. Det kände rätt, inte för att han hade ont, utan för att vi märkte att han saknade att kunna springa och leka som han ville. Jag var då 15 år, och hunden hade följt mig nästan så länge jag kunde minnas. Arbetade och pluggade mig nog igenom sorgen, och skaffade så småningom en ny hund, för hund kan jag inte leva utan. Bävar för den dagen då det kommer att bli dags igen. Jobbar med djursjukvård och möter dagligen hussar och mattar som ställs inför det svåra beslutet. Mycket klarar jag av, men just de mötena får mig alltid ur balans. Det är som att allt kommer tillbaka till mig, känslan av att man just dömt ut sin bästa vän. Men sedan är det en fin gåva, trots allt, att kunna befria de små liven från de kroppsliga bördorna.

Så sorgligt men ändå trösterikt att läsa era historier. Jag var med när min älskade hund Caesar avlivades i januari. Han skulle fyllt 14 år och hade funnits hela min sons liv och i hela mitt och min mans liv tillsammans. En del av familjen. Caesar och jag bodde ensamma hans första år och växte ihop. Vi läste varandras känslor på ett sätt som inte går att beskriva. Han var en livsglad golden retriever som till slut inte orkade resa sig när någon kom in genom dörren, benen bar inte. Han lekte in i det sista med sina leksaker. Min son blev förtvivlad när han hörde att hans bästa vän var död. Jag hade försökt förbereda honom länge på att den tiden skulle komma.

Själva avlivningen var lugn, stilla och värdig. Jag hade inte velat lämna honom innan. Det var så fint när han drog sin sista suck och satte punkt. Nu är hans aska spridd på en favoritplats. Innan beslut om avlivning läste jag på nätet att när en hund inte kan vara hund längre är det dags att ta beslutet. Det hjälpte mig mycket.

Det finns ett liv efter hund. Jag har valt att fokusera på vad jag kan göra när jag inte har hund och tränar t.ex. mer. Men promenader är så väldigt tomma utan Caesar. Att komma hem är så tomt. Jag saknar hans blick, hans pälsdoft, hans ljud och hans ändlösa glädje. Skulle kunna ge vad som helst för att få krama honom igen.

Att förlora en hund är som att förlora en människa som står en nära och det är inte fånigt att sörja.

Min hund, mitt allt, min livskamrat sedan 13 år tillbaka avlivades igår. Det var rätt beslut för han var sjuk och då ska han inte lida men jag...
Vill inte leva längre. HUR ska jag orka vidare utan honom?
Det var han och jag mot allt och alla. Vi var varandras bästa vänner och jag älskade honom och han mig.

Ni som gått igenom detta HUR fan gör jag nu?

Mitt liv är kaos av smärta och sorg!

Stackars dig. Jag vet känslan av bottenlös sorg. Men tänk att han och du fick uppleva en sådan otrolig kärlek. Var inte ledsen för det. Var glad för att du fick ha en sådan fantastisk bästa vän. 

Fick avliva min Akilles för 1 år sedan. Han var 9 år och vi hade precis en sådan relation. Vi var alltid ihop. Vi läste varandra utan och innan. Jag gick ned i en depression och har faktiskt ätit antidepressiva den senaste tiden. Var inte rädd att söka hjälp för din sorg. 
Googla "regnbågsbron"

För din hunds skull bör du vara med. Så han känner sig trygg. Klarar inte du det ensam så finns del väl någon som lan följa med.

Annars kommer du kanske ångra dig. Det är ingen som tycker det är konstigt om du gråter så du skakar.

Tack för svar, det lättar något genom att flera vet hur FRUKTANSVÄRT det känns nu inom mig. 
Som du skrev, sorgen har ingen botten och jag kan inget göra. Jag bara rasar ...
Han skulle inte vilja att jag mådde så här dåligt men vad ska jag göra när jag mår som jag gör.

Usch, och så hemskt när folk frågar efter hunden. Att svara: "han är död" :( 
Men det hjälper att prata om det, för det kan inte göra lika ont varje gång du säger det. Vissa dagar kommer kännas lättare, och då kommer det dåliga samvetet, sedan ligger du i botten igen och tittar på bilder och gråter. 

Jag försökte de första dagarna att ta samma promenader som vi gjorde, men det gick inte. Sedan tog jag ett kvällsjobb så att jag skulle slippa sitta hemma. När man har hund så är det så otroligt mycket tid som går åt till långpromenader m.m, och man uppskattar allting så mycket mer. Flera timmar i skogen är inget jag vill ha ensam. Det var liksom vår grej, min och Akilles. 

Tillslut gick jag nästan in i väggen och jag drack konstant och fick utbrott som en omogen tonåring. Men när man är mitt i det så fattade jag inte att det var sorgen som drev mig.  Nu försöker jag gå på gym m.m men jag saknar min vovve och våra dagar vid sjön och i skogen. 

Jag har skickat ut till de flesta att han inte finns längre för jag vill slippa att de ska fråga efter honom.
Ingenting känns längre värt att leva för och jag saknar han så FRUKTANSVÄRT, mitt hjärta håller på att slitas ur kroppen!

Vi lät vår Lagotto romagnolo , Liza, så somna in igår. Idag är vi helt utom oss av sorg och saknad. Trodde inte att det skulle kännas så tungt eftersom vi förstod att Liza hade såna smärtor och vi ville inte gå med på att avlägsna hela livmodern på en hund som var 13 år. Eftersom man inte kunde garantera att hon skulle bli bra. Narkos på en så gammal hund sas också vara riskfyllt med biverkningar. Nu kan min man o jag knappt andas av sorg vi ser och hör henne överallt och förebrår oss att vi inte gav henne mer godsaker på slutet, men vi visste inte att det skulle på så fort. Hur ska vi komma igenom denna oerhört svåra sorg ingen som inte själv upplevt detta kan förstå hur vi mår.

Min schäfer var frisk och aprang runt o vi jagades under dagen, men på natten så började han andas tungt och konstigt och fick kräkreflexer hela tiden.. när han kollade på mig så kändes de som att han bad om hjälp, han dog 04:30 hos veterinären och det tar kål på mig för att han bara var 5år gammal

På juldagen miste vi vår Casper som blev bara 8 månader gammal. Han lekte och sprang som vanligt hela julafton, på natten  blev han orolig och andades oregelbundet, vi ringde jouren och de sa matförgiftning, det går över, han blev sämre och vi åkte till djursjukhuset, han var medvetslös, en massa prover, en hemsk väntan, så kom domen:  medfödd levershunt, han svarade inte på medicinering, vaknade aldrig ur medvetslösheten, hans lilla kropp orkade inte, fick aldrig säga adjö......saknar honom så, han var världens gulligaste och sötaste, vår lilla fjärilshund. Allting här hemma påminner mej om honom, och vill förstås aldrig glömma honom men det är så fruktansvärt tungt.
Är det nån annan som mist en valp, hur har ni kommit vidare, jag klarar det inte så bra, gråter bara

Snart 4 år sen vi fick avliva vår Dixon, en oupptäckt cysta på tarmen brast och inom en timme fick vi besked att inget kunde göras, risken för sepsis i ett öppet buksår med brusten tarm är för stor och på en så gammal hund tyckte de det var oetiskt att ens försöka.

Det går inte en dag utan att jag påminns, av hans ljuvliga dotterdotter som för varje dag blir mer lik honom, av glassbilen som gav honom glädjefnatt mm.

Jag har haft tur med resten av flocken, men nu 9,10 och 16 år gamla bävar jag för ett antal tuffa år.

Även jag miste min 3-åriga chihuahua på juldagen. Han var äldre än din men precis i den åldern att vi befäst vår relation och vardag och format färdigt honom, men inte hunnit få tillräckligt med tid tillsammans med honom i livet.

Han blev biten av en lös hund, en större mellanpudel, som sprang in på mina föräldrars tomt. I huvudet och på kroppen. En sekund tog det sen låg han på sidan på marken. Hans ögon stirrade tomt åt varsitt håll och käken gapade spänt. Jag skrek 25 gånger "han dog", "han är död". Han blödde ingenstans och andra hundens ägare trodde han var i chock. Jag såg att han var döende. Hans ansikte såg helt förvridet ut. Helt annorlunda. Han hade sin röda julfluga om halsen. Efter en minut började ögonen gå runt i hålorna. Han stirrade fram och tillbaka men kroppen var fast i en onaturlig position och utan styv utan styrsel. Jag var utelåst och det tog fem minuter innan mina föräldrar kom hem. Vid det laget låg han på armbågarna med huvudet lyft. Han satte sig upp och jag var säker på att ryggen var av.

Väl i bilen på väg mot veterinären upptäckte jag att hans huvud var svullet, spänt och mjukt. En stund senare fick han en stroke eller annan typ av anfall så ha krampade starkt, fick svårt att andas och tuggade fradga. Stopets vinkel gick från 90 till 45 grader. Hans ögon stirrade mot mig men såg inte ända fram till mig. De var bara tomma och verkade inte se längre än tio cm. Då började han morra skrämmande aggressivt, men man hörde att det var av rädsla eller förvirring. Som att han såg demoner inombords. Min hund var helt personlighetstömd och som besatt. Jag visste nu att han inte skulle klara sig och bara skrek rakt ut i bilen. Var så rädd där jag höll honom i famnen. Trodde hans huvud skulle spricka eller ögonen trilla ut eller blod rinna ur öronen. Visste inte vad jag hade att vänta mig annat än döden.

Veterinären konstaterade att skallbenet spruckit nära fontanellen med efterföljande inre blödning. Trycket fick hjärnan att pressas ut genom frakturen. De sa att chansen att överleva operation är liten då hjärnan är så utsatt utanför skallen så andningsfunktionen inte klarar av upprätthållas under narkos. Överlevde han narkosen skulle han aldrig mer kunna gå normalt och inte bli sig själv igen. Utöver hjärnskadan hade han blödning i lungorna och skador på bukhinnan. Inga yttre blödningar.

Han blev bara snabbt biten av pudeln som att den gav sig på en pipleksak och sen var det över. På ett par korta sekunder. Jag har haft min hund under hela min period med utmattningssyndrom och även varit deprimerad i perioder. Han räddade mitt liv. Min karriär förstördes, min ekonomi likaså, min relation var katastrof, min lägenhet hade jag offrat för relationen och jag var ensam och ofta isolerad. Folk brukade säga "men du har ju Yoshi". Jag kunde inte säga något då för jag hade ju honom och han var bäst, han fick mig att överleva min svåra tid. Idag har jag ingenting. Är så deprimerad. Hade börjat känna mig starkare och verkligen redo att ta tag i mitt liv. Så brast mitt hjärta genom detta.

Min läkning kommer bli svår då han var så ung, frisk och glad och gick bort helt plötsligt när vi bara såg firande och njutning framför oss. Det traumatiska händelseförloppet satte djupa spår. Jag klarar inte detta.

Är så arg på tanten som hade sin hund lös i ett villaområde där det finns gator som bilar kör på. Vem gör så? Det gör inte saken mer försvarbar att hon är/varit ledamot i brukshundklubben på orten. Min stackars hund. Och mitt hjärta, hur ska det orka. Så mycket olycka de senaste åren.