Ni som avlivat er hund - sorgen
Vi är många här som har eller har haft hund och som vet att de älskade liven blir en viktig del av familjen, en familjemedlem helt enkelt. Att förlora sin hund, sin trogne vän, tar hårt även om alla reagerar olika.
Det var nu några månader sedan vi var tvungna att avliva vår älskade hund och familjemedlem på grund av en rad ålderskrämpor (cancer och ledproblem). Hon blev 15 år, levde ett friskt och lyckligt liv så att ta det svåra beslutet att avliva henne vad självklart - men oerhört svårt och det slet verkligen hjärtat i tusen bitar.
Jag fick en känsla av att hon försökte berätta att hon inte orkade mer, att hon var färdig med livet. När vi var ute och gick kunde hon helt plötsligt komma fram till mig, titta upp på mig och trycka huvudet mot mitt ben som för att säga att hon inte orkade mer.
Och saknaden och tomheten hon lämnat efter sig. Den är helt enorm. Det är inte samma hem utan henne, inte samma familj. Jag grät varje dag i två veckor efter hennes död, de första dagarna var hemska och jag lämnade knappt hemmet. Nu är det lättare, men jag saknar henne varje dag och blir ständigt påmind om att hon inte finns här mer.
Det är svårt att prata med människor som inte varit med om detta som kanske inte förstår hur uppslitande det kan vara , som inte har egna husdjur osv. Därför tänkte jag att vi kan få skriva av oss här, minnas våra älsklingar och stötta varandra. Berätta gärna:
Vad fick er att ta beslutet att avliva? Om ni inte avlivade, hur vad hundens död?
I vilket skick var hunden i? Tror ni att den led/vad lättad?
Hur bearbetade ni sorgen?
Hur känner ni nu?