Vill bli ung mamma är 17 år.
Hej, jag är en tjej på 17 år som har en underbar pojkvän som bara är en månad äldre än mig ganska exakt ;) och vi har varit tillsammans i 2 år & 4 månader. Detta blir ett långt inlägg nu så ni är vet det.
Jag har pratat om att jag vill bli ung mamma och att jag har stor längtan till barn. Jag har bestämt att jag ska gå klart min måleriutbildning och ta studenten först ..
Det är så att min pojkvän inte förstår hur mycket det betyder för mig att få barn tidigt... Jag har aldrig själv haft en familj. Har en pappa som har haft stora alkoholmissbruk och söp varje dag när jag var 9-10 år, det var jag som fick ta hand om det mesta i hemmet, mat, städning o.s.v. Kan ju säga att han inte helt kommit bort från det.. dricker i alla fall betydligt mindre! Jag har en mamma som drabbades av en förlossningspsykos när jag föddes och har sedan dess gått på mediciner och fick ett återfall i psykos/depression när jag också var runt 10-11 år. Detta hände inte samtidigt men båda mina föräldrar åkte in på rehablitering för båda sakerna och var borta omkring 1 år utan att jag fick träffa dem... har ingen stor släkt, båda föräldrarna har alltid tyckt det vart jobbigt med människor runt omkring, fick aldrig ha med mig kompisar hem, aldrig ha barnkalas, aldrig har vart utanför den staden jag bor i och gjort saker t.ex. kolmården sånt man gör när man är liten! Mamma sover mest, lyssnar på musik eller ser på TV är aldrig ute och gör något. Pappa är likadan. Bott i samma jävla lägenhet hela livet, känt mig väldigt isolerad. Blev mobbad och retad hela min grundskola p.g.a att jag var annorlunda och fick ta hand om mig själv. Hade några vänner och deras föräldrar tyckte de va konstigt att de aldrig fick vara hemma hos mig. Fick en stödfamilj när jag var 12 år gammal som jag var hos på helgerna och en vardag i veckan för att få hjälp med läxor. Har fått göra saker åka ut på saker, vilken frihet det var att hitta på saker utanför staden jag bor i! Min pappa som alltid har varit negativ och är fortfarande påverkade ju mig.. men efter nått år hos dem blev jag en annan människa och jag fick bra självförtroende. Har aldrig haft föräldrar som sagt att jag är fin och de älskar mig... Kan inte direkt säga att jag älskar mina föräldrar eller hatar dem..
På grund av mobbningen och att jag aldrig lärt mig att umgås med människor gjorde att jag gick från att vara med några vänner till att bli bästa vän med en och tappade kontakten med de andra och jag blev ovän med min bästa vän och vi hade samma kontaktnät som jag också förlorade.. Min pojkvän som bor i en annan stad bara 2 mil ifrån gjorde att jag började starta mitt liv där, har fått underbara vänner.. Vi går även i samma gymnaisum jag och pojkvännen, det har ju gjort att jag bor hos honom, hans mamma har inget emot det. Har bott hos honom hela 1an och mycket innan det och det värsta är att jag bor där gratis för att mina föräldrar vet inte vad försörjningplikt är.. Jag har mått dåligt över att bo gratis, hans mamma är verkligen jättesnäll och förstår mig. Mår dåligt av att bo i min hemstad.. har inga vänner ingen speciell kontakt med mina föräldrar.. Pratade med min stödmamma om lägenhet i den andra staden och vi ska på möte i eftermiddag idag. :)
Nu skrev jag ganska mycket.. men vad jag ville få ut av det här är att jag aldrig har haft en familj och vill bilda mig en egen familj och ge all kärlek åt mitt barn och min pojkvän och göra de saker jag aldrig fick. Skulle må toppenbra och sluta tänka på mitt förflutna. Men min pojkvän förstår mig inte och det känns som han vill vara 50 år när han skaffar barn.. nejmen inte så gammal, men ni fattar.. Min stödmamma förstår mig med tanke på min livssiutation... och jag har fått växa upp tidigt och bli vuxen. Det här är väldigt jobbigt då jag grät i flera timmar för att jag kände att jag var tvungen att få bort min önskan om att få bli en egen familj. Min relationen med pojkvännen har även blivit lidande.. första året var allt toppenbra, sen så kom mitt förflutna in i hjärnan på mig och jag har mått dåligt över det och samtidigt försöka få bort tankarna på barn..
Dethär en är enda röra. :(
Visst, jag kan vänta med barn till jag är runt 20 efter gymnasiet.. men att höra att inte pojkvännen tänker så tidigt är jobbigt, då får jag dras med allt en lång tid och vårat förhållande kanske blir mer lidande.
