Vart tog min längtan vägen!!

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, dock har jag precis fått veta att jag är gravid. Min sambos barn är tonåringar som kommer varannan helg och de tar inte stor plats. Men just det här att jag vill att det är unikt och att det är helt nytt för mig medan det är tredje gången för honom är sånt som jag grubblar mycket på.

Från att verkligen ha längtat så känner jag nu att jag har lite svårt att ta upp saker som har med graviditeten att göra av rädsla att han ska tänka och tycka "jaja... jag vet, så är det, det är inget konstigt..." När jag tar upp det här med honom blir han ledsen och menar att för det första så är det ju länge sen han fick sina barn och för det andra så vill han ju vara så delaktig som möjligt så det är ju mest i huvudet på mig som det spökar men det är svårt i alla fall. Nu hör det till att jag är rädd att få missfall också så jag känner att jag inte vågar ta ut någon lycka i förväg.

Precis som du skriver att du inte kan fisa ut en tredje utan uppmärksamhet, så sa jag också vid nåt tillfälle. Det är väl inte konstigt att man vill uppleva samma förväntan och spänning med sin sambo och när det inte är lika nytt för honom är det nog väldigt vanligt att man känner så här.

Jag försöker att sätta mig över de här känslorna och tänka att det kommer att bli bättre med tiden, att jag inte kan vänta flera år tills alla bitar fallit på plats.

Min sambo sa vid nåt tillfälle att självklart kommer det att finnas tillfällen även under graviditeten då man tvivlar och det gjorde mig konstigt nog lugn för jag har alltid tidigare tänkt att när man väl är gravid - då finns ingen återvändo liksom och då måste allt vara PERFEKT men självklart går livet upp och ner även då.

Lycka till!

Tack för ditt jättebraiga svar:)
kram på dej
Känns ju skönt att inte va ensam i alltet.

Jag hade heller inte barnlänktan direkt. min sambos dotter som vi har vv vecka tar väldigt mycket plats, energi osv. Men vi pratade om barn lite grann om jag ville ha barn, om han ville ha ett till. På något sätt tog han steget till det. Han ville skaffa barn innan han blev för gammal och så blev det. Jag var orolig för det där med att inte få min "första gång" och tyvärr så har jag väl inte fått det på samma sätt som om han inte hade haft sin dotter. Men jag har fått en man som är mer mognare och som är lika glad för sitt andra barn som för sitt första.

Jag har sambo med en dotter på 8 år som kommer varannan helg. hon tar otroligt mycket uppmärksamhet. men vi längtar efter en liten otroligt mycket.

jag har pratat med sambon om att det faktiskt är mitt första barn och att han ska se allt från mina ögon också. han förstår det fullt ut och säger att varje barn är så unikt att det alltid är speciellt. och jag tror honom...

förstår din känsla. varannan helg slutar man längta... men tänk när du har en liten bebis hos dig. trots att man tycker om sina bonusbarn så är nog ett eget barn väldigt väldigt speciellt...

(peppar peppar) inte minst om ni nu skulle skilja er... då förlorar du bonusbarnen men har fortfarande dina egna barn kvar...

Lycka till! hoppas allt löser sig!