Vart tog min längtan vägen!!

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, dock har jag precis fått veta att jag är gravid. Min sambos barn är tonåringar som kommer varannan helg och de tar inte stor plats. Men just det här att jag vill att det är unikt och att det är helt nytt för mig medan det är tredje gången för honom är sånt som jag grubblar mycket på.

Från att verkligen ha längtat så känner jag nu att jag har lite svårt att ta upp saker som har med graviditeten att göra av rädsla att han ska tänka och tycka "jaja... jag vet, så är det, det är inget konstigt..." När jag tar upp det här med honom blir han ledsen och menar att för det första så är det ju länge sen han fick sina barn och för det andra så vill han ju vara så delaktig som möjligt så det är ju mest i huvudet på mig som det spökar men det är svårt i alla fall. Nu hör det till att jag är rädd att få missfall också så jag känner att jag inte vågar ta ut någon lycka i förväg.

Precis som du skriver att du inte kan fisa ut en tredje utan uppmärksamhet, så sa jag också vid nåt tillfälle. Det är väl inte konstigt att man vill uppleva samma förväntan och spänning med sin sambo och när det inte är lika nytt för honom är det nog väldigt vanligt att man känner så här.

Jag försöker att sätta mig över de här känslorna och tänka att det kommer att bli bättre med tiden, att jag inte kan vänta flera år tills alla bitar fallit på plats.

Min sambo sa vid nåt tillfälle att självklart kommer det att finnas tillfällen även under graviditeten då man tvivlar och det gjorde mig konstigt nog lugn för jag har alltid tidigare tänkt att när man väl är gravid - då finns ingen återvändo liksom och då måste allt vara PERFEKT men självklart går livet upp och ner även då.

Lycka till!