Tankar kring äggdonation.

Ja, jag undrar lite samma sak, har ngn båda så att säga, har ngn ett "genetiskt" barn, kallas tydligen så på vissa hemsidor som erbjuder ÄD, ("vanlig" ivf alltså) och ett "biologiskt" (ÄD) som kan berätta?

TS- förstår att du vänder dig till andra för råd om du känner dig förvirrad och svarslös själv...men mitt råd, utan att själv ha erfarenhet i frågan, är att vända dig innåt och söka dina egna svar, möjligen med hjälp av psykolog el likn.
Det är Dina beslut som berör Ditt  ( och din familjs-) liv och då bör besluten fattas utifrån Dina känslor inte någon annans...Vidare tycker jag dina funderingar låter mänskliga och sunda...och om du känner dig osäker så är det väl inte "ego" utan självkännedom och bättre att bearbeta nu än att fatta livsavgörande beslut på ogenomtänkta grunder som kan komma att påverka både dig, din familj och ett framtida barns liv Lycka till!

Den frågan kan du nog bara svara på själv, om du kommer att älska det lika mycket som ditt biologiska. Barnet kommer inte att ha så mycket som påminner om dig men det kommer att  vara din mans biologiska barn och ha gener från din man.

Vid ÄD så kommer de att finna en donator som matchar er i så stor utsträckning som möjligt. Som tex hårfärg,hårtyp,ögonfärg,hudfärg,längd,vikt och samma blodgrupp som dej. 

Men visst kan du gå till psykolog/kurator för att få rätsida på dina tankar.

För vår egen del så älskar vi redan dessa barn som växer i min mage. Lyckades på vårt 3:e ÄD försök i oktober 2009 och väntar nu tvillingar.

Helt underbart att få känna dem sparka och se dem på ultraljud.
Vet redan att det är en pojke och en flicka och längtar var dag tills vi ska få se dem,krama dem, gosa med dem och få ta med dem hem.

Går in i vecka 29 imorgon, så nu är det inte långt kvar

Hoppas ni kommer fram till hur ni ska göra och jag önskar er lycka till!

Makima  

gravid i v. 28 med tvillingar

Det är ett beslut som kräver en hel del eftertanke. Det finns massor känslor och frågor inblandade, och man tar nog en större personlig risk än med egna genetiska barn. Jag tror inte det är bra att fatta förhastade beslut, utan ge tanken tid att mogna. Du kommer nog efterhand fram till vad du innerst inne känner.

Ifall du har vänner du kan prata med och använda som bollplank kan det säkert hjälpa, eftersom de har mer distans än du själv och din man och kan vara mer objektiva. Du kan också diskutera saken med den läkare som har hjälpt er hittills. Den klinik vi går till har också psykologer som är specialicerade på par som har svårt att bli gravida och har erfarenhet av just den här frågan. Hör efter ifall det finns någon på er klinik, eller en annan klinik i närheten, som du/ni kan prata med. Andra psykologer har kanske inte så stor erfarenhet av just den här frågan.

Min man och jag har nyligen bestämt oss för gå vidare med äggdonation. Hos oss har tanken egentligen mognat rätt länge, eftersom vi har försökt få vårt första barn i ca 10 år och har fyra misslyckade IVF-försök bakom oss. Tanken på att någon av oss kanske inte "fungerar" är alltså inte helt ny, så beslutet var för oss ganska lätt att ta. Det har liksom omedvetet grott i bakgrunden.

Som sagts bara du vet svaret.  En för o emot-lista kanske skulle underlätta funderingarna.

Jag kände mig inte tveksam ang känslorna för min dotter som kom till via ÄD. Hon växte i min mage så hon är en del av mig. Har en dotter som kom till på naturlig väg innan och jag måste säga att båda tjejerna är rätt lika mig i sättet. Sen har dom givetvis saker dom ärvt av sina pappor. Båda är lika sina fäder nåt så otroligt till utseendet och det stör inte mig.

Barnen färgas av hur man själv är till sättet, hur miljön runt omkring är osv.