Tankar kring äggdonation.

Det är ett beslut som kräver en hel del eftertanke. Det finns massor känslor och frågor inblandade, och man tar nog en större personlig risk än med egna genetiska barn. Jag tror inte det är bra att fatta förhastade beslut, utan ge tanken tid att mogna. Du kommer nog efterhand fram till vad du innerst inne känner.

Ifall du har vänner du kan prata med och använda som bollplank kan det säkert hjälpa, eftersom de har mer distans än du själv och din man och kan vara mer objektiva. Du kan också diskutera saken med den läkare som har hjälpt er hittills. Den klinik vi går till har också psykologer som är specialicerade på par som har svårt att bli gravida och har erfarenhet av just den här frågan. Hör efter ifall det finns någon på er klinik, eller en annan klinik i närheten, som du/ni kan prata med. Andra psykologer har kanske inte så stor erfarenhet av just den här frågan.

Min man och jag har nyligen bestämt oss för gå vidare med äggdonation. Hos oss har tanken egentligen mognat rätt länge, eftersom vi har försökt få vårt första barn i ca 10 år och har fyra misslyckade IVF-försök bakom oss. Tanken på att någon av oss kanske inte "fungerar" är alltså inte helt ny, så beslutet var för oss ganska lätt att ta. Det har liksom omedvetet grott i bakgrunden.