Ångest & oro för bonusbarnens ankomst

Har 2 bonusbarn som jag känt i ca 4 år & bott med i 3½ år så det är ju inget nyhet att de kommer till oss fre-mån varannan vecka. Dem är idag 7 resp 8 år.
Vi har ett gemensamt barn på 2 år.

Bonusbarnen är glada & tycker om att vara hos oss, de älskar sitt syskon & är älskad tillbaka.

Bion bara avskyr jag, men försöker respektera henne så gott de går, undviker henne mest jämt. Pappan har hon utsatt för div polisanmälningar & man har kallats till sociala för ena el andra... fast sociala var inblandade redan i deras relation... men inte pga Bion för hon gör ju inget fel, allt handlar om omgivningen inte henne själv. Problem i skolan beror på oss, de få dagar i månaden barnen bor här, de är vi som oroar barnen & får dem att inte respekterar vuxna (här hos oss har vi regler & man skall göra det en vuxen säger till).
Bion är en curling, stressad å hyperaktiv vuxen å pratar i rapidfart å säger gärna samma sak 4 ggr så man förstår. ringer hon å man inte svarar, ringer hon 10 ggr på 2 min.. alltså sjukt beteende!! Bion vill gärna ha super koll på allt å även gärna tala om hur vårt gemensamma barn ska uppfostras..
Pappan har många gånger försökt tala om att den enda kontakt de ska ha är om barnen, helst inte ha kontakt med henne alls, hämta å lämna i skolan, men i långa loppet fungerar inte de. Hon fattar inte, som att hälla vatten på en gås!!! Är pappan tillmötes å snäll så är hon på igen å tror att man är kompis... ger lillfingret å hon nyper hela armen.

Nu till mig, jag får sådan klumnp i magen varje gång jag hör att den skall komma mer än de överenskomna dagarna, kanske några timmar el sova över för att barnen gärna vill & pappa är såklart glad att dem vill vara här. Men i mig skriker det "NÄÄÄÄÄ JAG VLL INTE!!!" oftast har inte min sambo pratat med mig utan han bestämmer över mitt huvud. Jag känner hur sur jag blir & irriterad över deras ankomst. Men det handlar inte om barnen egentligen, det är bion & pappan jag tror allt agg ligger, men jag "skyller" på barnen(i tanken alltså). Barnen är ganska normala som barn säkert är i den här åldern, man får tjata å tjata å plocka efter dem, dem gör gärna inte de man säger till dem för de ska diskuteras fram till deras vilja (vi ska åka kl 10.. nä 10:30, du ska sova 8, nä 8:15..), de har en mamma som springer deras ärenden för det går ju fortare.. eftersom hon är stressad... el diskutera för sonen vill ju alltid få sin vilja igenom å får det oxå...

När de kommer sina bestämda tider är jag irriterad samma dag å inte alls jätte glad att dem skall komma, HUR SKALL JAG BLI AV MED DESSA NEGATIVA KÄNSLOR!!?? Hur skall jag tänka?? Jag älskar inte mina bonusbarn & det vet jag att jag inte behöver men jag är här som en vuxen & de får en trygghet som dem behöver. Men jag måste får ordning på mina känslor jag har i kroppen inför deras ankomst, det är bara jag som mår dåligt, varken min sambo el barnen vet hur jag känner... mer än att pappan kan märka min irritation men då skyller jag på annat (barnen gör detsäkert oxå men visar el säger det inte).

Finns det någon där ute som varit i min situation & tagit sig ur den här spiralen av tråkig energi. Ge mig tips, råd el "nycklar" att jobba på.