Min pojkvän klarar inte av att jag har barn.

Jag tycker inte att handlar så mycket om en eventuell valsituaion, typ "rädda mannen eller barnet ur det brinnande tåget" eller liknande, inte heller att barnet alltid ska bestämma eller att styvföräldern inte räknas till familjen eller något sådant. Precis som du skriver så älskar man barn och partner på olika sätt, så det blir ingen tävling i vem som älskas mest heller. För mig handlar det snarast om hur man ser på livet, att man gör val i vardagssituationer eller fattar större beslut efter hur det påverkar barnet.

Måste också berätta att jag har aldrig träffat hans föräldrar eller någon ur hans familj och vid ett tillfälle ville hans föräldrar att han och jag skulle komma förbi dom. Men han sa till mig att han inte tyckte att det var en bra ide pga att han inte berättat för dom att jag har barn. Är det en sak man måste förvarna om??
Tror ni att han skäms för mig? Jag har fattat det som att han inte vill att jag ska träffa dom förän han vet hur det blir mellan oss i framtiden :(

Det låter ju jävligt taskigt, men ja det låter som att han skäms för dig. Han måste ju för fan kunna berätta att du har barn!! Mitt ex som jag berättade om var likadan. Han berättade inte för nån att jag hade barn!!! Flera av hans vänner fick veta det först när jag blev gravid med vårt gemensamma :-S

Har träffat en man som var total motsatts också. Vi dejtade bara några månader så han hann inte träffa barnen. Han berättade gärna för alla som ville höra att han hade träffat en tjej och att hon hade barn etc. Det är ju mer så man vill ha det tycker jag själv.

Ja, här håller jag med. Stora och svåra och livsavgörande beslut. Och det ÄR tyvärr så, att han kommer att förlora på att leva med TS och hennes barn, jämfört med om han skulle ha träffat en barnfri kvinna i stället. De två kunde ha haft några barnfria år och levt helt och hållet för varandra, pratat om vuxensaker utan att bli störda, haft sex utan att vara rädd för att någon ska höra eller ännu värre komma in i sovrummet, åkt på vuxensemestrar, druckit sig fulla någon gång då och då utan något barn att ta hänsyn till... Och med två inkomster och inga barn, hade de haft massor av pengar att ha skoj för. 

...och sedan efter några år, skulle de - om båda ville - ha kunnat starta en egen familj. Och då skulle det ha varit första gången för båda, och lika spännande för båda allt detta med att titta på ultraljudet, köpa bebiskläder och spädbarnsutrustning, åka till förlossningen, komma hem med bebisen, välja namn, ordna dop... Det är inte alls samma sak att göra det med någon som har varit med förr - och dessutom med två andra barn ständigt närvarande, som ska ha uppmärksamhet. 

Killen kommer också helt säkert att förlora ekonomiskt på det, oavsett vad TS tänker om det nu. Det blir alltid så (om killen inte är alldeles hopplös och saknar egen inkomst, förstås). 

Jag har å det bestämdaste avrått mina barn - av båda könen - från att inleda något med någon som har barn sedan förr. 

Varför svarar du på ett 15 år gammalt inlägg/tråd? 
Hur hittade du ens tråden? 

Skumt! Den låg högt uppe under "styvförälder", på första sidan.

Jaha, då är väl barnen vuxna nu. Skulle vara intressant att veta hur det gick! Är du här, TS?

Men vilken fjant. Bara det här velandet, som du följt med i av någon anledning, är skäl nog att göra slut. 

Det kommer aldrig att fungera. Minsta besvär med dina barn kommer han vända mot dig och ännu värre mot barnen. 

Jag är ensamstående med ett barn och om en man hade sagt så till mig skulle det vara tack och hej direkt. Mitt barn går före allt annat och jag skulle inte fjäska för en man som ser mitt barn som ett problem. 

Jag förstår om man inte vill träffa någon som redan har barn. Det är inget konstigt med det men att vela som han gör är bara omoget och patetiskt. 

Nja, jag förstår hur det kan bli, utan att personen (vare sig det är en man eller en kvinna) behöver ha en räcka dåliga egenskaper för det. Man kanske tänker att man inte vill ha något seriöst, och man har inte tid att träffa någon så ofta ändå, så det är bara bra om han eller hon har sina barn att sysselsätta sig med varannan vecka. Så blir det mer kravlöst och mindre kvävande/krävande för en själv. Många har sådana "lösa" relationer idag, det är inget konstigt. 

...men sedan blir man kär, på riktigt! Eller om man inte direkt blir kär, så ser man i alla fall att den här mannen/kvinnan skulle ha varit ens perfekta partner, om det bara inte hade varit för de där barnen. Som tyvärr följer med på köpet. Och då börjar såklart det där velandet. 

Jo, jag förstår det men jag förstår inte varför TS väntar och hoppas på en man som beter sig så. Han är en vuxen man som borde kunna fatta ett eget beslut  och inte leka med TS känslor bara för att han känner för att vara med henne - ibland. 

Hon är ju också kär! Det är svårt att göra slut med någon man är kär i. Man är ju så lycklig när man får vara med den man älskar...

Eller: hon VAR kär i honom. Jag råkade bumpa en 15 år gammal tråd. Förlåt! :) Problemet är dock evigt, det spelar ingen roll om just de här barnen är vuxna nu. Samma scener utspelar sig förmodligen mellan tiotusentals par i Sverige just nu, också.

Undrar också hur det gick? 😊
Men tråden är ju relevant för det, finns säkert många i samma situation!
Jag tvivlar inte på att ts var hans "drömkvinna"! Annars hade han lämnat direkt! Detta är verkligen ett mardrömsscenario! Man träffar mannen (i mitt fall) i sitt liv, blir så satans kär så man inte kan tänka på annat och så har han ett gäng ungar!! Jag har inte en aning om hur jag själv skulle bete mig! Skulle absolut inte vilja leka familj med någon annans barn bara sådär! Vill vara med mannen jag fallit pladask för, mannen som får en pacemaker att se töntig ut, mannen som jag inte kan sluta tänka på fast jag försökt så många gånger, fast jag vet att det vore det bästa! Skulle säkert dribbla med att jag absolut vill träffa hans barn "snart" och att det säkert kommer gå bra, bara för att vinna tid med denna underbara man! Man fasar för den dagen man måste fejsa verkligheten och hans ungar som garanterat kommer förstöra hela tillvaron! Man kan ju räkna ut med baken och en tavelkrita att ALLT kommer ändras så fort barnen kommer in i bilden! Den underbara man man träffade förvandlades till en egensinnig stressad "pappa", där man själv bara har en biroll i hans liv och tillvaro så fort ungarna är närvarande, där allt handlar om att vara den bästaste pappan, allt går ut på vad ungarna vill! Att vara man och partner kommer i sådär sjunde hand!

Men, hur gick det nu, ts???

TS är nog knappast kvar i tråden såhär 15 år senare.
Folk lägger ner tid på att skriva till TS, långa svar på en tråd som är många år gammal.
Så här blir det när trådar i forumet inte stängs för svar efter en viss tid, som det var förut..
Och dessutom när datumet för äldre trådstarter döljs! 
Jag är nyfiken på hur dessa gamla trådar upptäcks och plötsligt väcks till liv många år senare?

Vad ledsamt att mannen du har blivit kär i inte klarar av att du har barn. Förmodligen vill han gärna känna och agera annorlunda, men förmår inte. Alla människor har sina begränsningar och trots att det kan kännas tungt för dig är väl det bästa att se verkligheten som den är och acceptera den? Det är väl bättre att göra det än att hålla fast vid en dröm om hur bra ni alla skulle kunna ha det tillsammans ifall saker bara var annorlunda...

Tänk på att barnen bara har en mamma och det är Du. Barn tvingas acceptera sin livssituation hur den än ser ut och därför ligger makten i dina händer. Hur tror du att dina barn kommer att påverkas emotionellt om du håller fast vid en man som önskar bort dina barn? Det är väl dömt att skapa sår i deras hjärtan? 

Jag försöker inte skuldbelägga dig med det jag skriver. Du känner dina barn bäst och jag har inte ens träffat dem. Det jag försöker bidra med är bara ett utifrånperspektiv och jag tycker att det är fint att du genom din tråd öppnat dörren för det. 

Önskar er allt gott

Ja, jag tror att du lurar dig själv.

Han velar för att han saknar dig.

Det kan vara problematiskt med relationer där partnern har ungar i bagaget, vilket jag har egna erfarenheter av. Aldrig mer en småbarnsmamma för min del.

Är nog bättre du inte är med honom. Han verkar jäkligt osäker.

Tråden är 15 år gammal!

 

Ämnet är alltjämt aktuellt. Träffade en man med barn men blev så otroligt sårad av att bli bortprioriterad. Samtidigt förstår man ju det att han kanske måste göra vissa saker med barnen. Men det gör ont ändå. Så nej det funkar inget bra.