Varför inte vara ärlig (om barnlöshet)?

nu i efterhand kan jag hålla med dig, men under tiden som gick när det inte blev nåt barn så var det så fruktansvärt jobbigt att prata om det.

"alla" runtomkring blev gravida. av misstag, ville inte ha barnet, gjorde aborter, blev besviken över att det var tvillingar, näst intill misskötte barnen dom hade (ett par) beklagade sig över hur jobbigt allting var, talade om för mig och min dåvarande sambo att vi skulle vara glada som inte hade barn och att vi aldrig skulle göra misstaget att skaffa några, osv...

vår barnlöshet var något jag delade med några få utvalda vänner. (varav en av dom svek totalt och skvallrade ut allting) kunde knappt prata om det utan att börja gråta, så då var det enklare att låtsas som att vi inte ville ha barn än...

nu i efterhand har jag dock inga problem att prata om hur jobbigt det var då.

För mig handlade det om intrigritet och inte framstå som ett offer. När man hamnar i jobbiga och svåra livssituationer så har folk en förmåga att börja trösta och "tycka synd om", jag ville inte att människor runt omkring mig skulle tycka synd om mig bara för att jag var barnlös, det fick mig bara att må ännu sämre.
Jag ville bli behandlad precis som vanligt!
Dessutom så ville både jag och min sambo hålla det lite för oss själva, för att det var oss och vårt liv det handlade om.

Jag och min sambo berättar inget för att skydda oss själva. Istället så säger vi att vi inte vill ha några barn. I alla fall inte just nu. Orsaken till detta är just att vi från kompisar som försökt under längre tid fått höra hur folk kommit med välmenta råd, men som mer gjort skada än nytta. Jag vet inte riktigt om det är så att vi råkar ha ovanligt mycket klumpigt folk runtomkring oss eller hur det är med den saken... Med den inställningen har det varit lättare för mig att slå ifrån mig de jobbiga frågor som jag periodvis har fått från ytligt bekanta om jag är gravid ("Nej, jag är bara lite sliten just nu, det har varit mycket på sistone" har svaret varit, eller om man har fått frågan för femtioelfte gången och man har varit sååå trött på frågan: "Nej, jag är bara allmänt fet!"). De som känner oss tror på att vi inte vill ha barn och jag kan därmed både gå upp i vikt och vara ur gängorna och låta bli att dricka alkohol, utan att någon lyfter på ögonbrynen, eller börjar tissla och tassla. Värre är det som sagt var med ytligt bekanta som man vanligtvis inte umgås med utan på sin höjd säger "hej" till...

Vi är också helt öppna med vår ofrivilliga barnlöshet, det är enda sättet för oss att hantera det på. Särskilt under alla ivf-försök. Hade inte gått att mörka biverkningar, mediciner, sprutor, operationer, sjukskrivningar etc....

För oss är det alldeles för privat, en sak mellan mig och min man. Att delge någon att vi har svårt att få barn känns helt fel, det angår ingen utom oss själva.

Men jag har en kompis som varit helt öppen med sin IVF, både IRL & på nätet (inget hemligt nick precis o bild på dottern som användarbild...) och det har hjälpt henne mycket att just vara öppen. Så det är väl så att vi alla är olika helt enkelt.

jag är ofta öppen..men ibland orkar jag itne...vill inte att dom ska veta el undra nått, vill bara att dom ska vara som vanligt o behandla mig som vanligt.
o då väljedr jag att vara anonym o tyst om allt.

sen har det nog oxå med att göra att det inte gått så bra som jag trodde...
det har lixom blivit betydligt tuffare, o vill inte ha massa medömkan fårn allt o alla.

(har inte läst hela tråden)

Jag har berättat för kanske 2-3 nära vänner. Det var innan jag insåg HUR svårt jag har för att bli gravid.

Nu har jag valt att inte berätta för fler, vill inte prata om det med vännerna som redan vet heller. Tror inte ens dom kommer ihåg det längre.

Finns många anledningar till detta.

Jag & min ena vän som jag berätta detta för är en barndomsvän, en riktigt nära vän. Kändes inte allt konstigt att berätta detta för henne. Berättade då att jag har svårt att ägglossa och svårt att bli gravid men vi försöker för fullt. Sa även till henne att det finns massor av hopp egentligen men att det självklart är jobbigt.

Via den här vännen lärde jag känna en annan tjej och vi fick alltså en gemensam vän. Min bardomsvän har inte känt denna tjejen alls länge men jag tyckte det var trevligt att lära känna nytt folk.

Senaste gången vi var ute på krogen så berättade denna "nya vännen" att min barndomsvän berättat för henne att jag INTE KAN bli gravid och hon beklagade sig över situationen. WHAT?

Nä, det kom som en smäll i magen men jag fick ju berätta hela sanningen....



En annan vän fick bebis för 1 år sedan och väntar sitt andra barn i år. Ända sedan hon blev gravid med bebis nummer 1 har hon tjatat och tjatat "blir det ingen bebis för er eller?" Jag nämde då för henne att vi har haft lite problem på den sidan och då sa hon något som "Usch då.. jag är så glad för att jag haft så lätt med att bli gravid, trodde jag var steril trots att jag blev gravid direkt jag slutade med piller"

Den tredje vännen jag berättade detta för sa typ, "jaja ni har ju hela livet framför er så det gör väl inget"

Nu orkar jag inte berätta för någon mer.. litar inte på folk direkt! Dock vet sambons killkompisar om detta och dom är faktiskt mycket mer förstående. Dom längtar till den dagen då sambon berättar att han ska bli pappa =)

Tycker väl inte att det angår andra egentligen! Frågar dom mig så brukar jag säga "Vem vet, en bebis är ju aldrig fel, det märks"

PCO20: Usch vilket tråkigt och dåligt bemötnade från dina vänner. Jag har märkt att de som inte själva har försökt få barn och haft svårt med det kan inte sätta sig in exakt hur jobbigt det är med barnlöshet och/eller missfall. Har man inte varit där själv så tror jag inte man kan förstå hur det är. Har också fått en del dumma kommentarer och framförallt så tar folk så lätt på det "ja, ja det kommer när det kommer" eller så ska de "trösta en" med att minsann känner nån annan som har det ännu värre. Jaha, skulle jag må bättre av det då?

Hej!
Jag ville inte berätta för någon för jag skämdes för det...jag menar varför lyckas inte vi när typ alla andra lyckas??
Nu vet jag vi inte är ensamna om detta.
Jag har berättat för en vän som jag nu endast har kontakt med på nätet som själv precis har blivit 2 barns mamma. Hon har bara frågat lite om själva utredningen, annars så har hon tagit det bra.
Den andra som jag berättade det för var en gammal arbetskamrat, jag trodde hon skulle kunna vara ett stöd då jag tyckte om henne. Hon sa att jag bara skulle försöka tänka på annat så skulle jag bli gravid.
Veckan efter detta kysste hon min sambo när jag var på toaletten, hon är nu inte värt någonting för mig längre och jag har raderat henne från mitt liv....
Jag tänker inte berätta detta för någon mer...mitt stöd får jag från min sambo och här på FL och det räcker än så länge.

Håller med TS  

Jag har fått både positivt och negativt bemötande.
Min man är typen som håller det för sig själv och hans familj vet inte att vi gör ett IVF. Min familj vet om allt och är väldigt glada för att vi försöker, hoppas på det bästa men håller sig på respektfullt avstånd på så sätt att de inte frågar något om jag inte tar upp det först. Det har varit en helt outtalad regel från dagen då jag talade om det och det känns bra.

Jag gjorde dock misstaget att berätta för en väninna....som reagerade rätt märkligt. Hon kan inte släppa det och det enda hon kan prata om är mitt sexliv, att om jag bara slappnar av blir jag gravid (vilket är lite som ett slag i ansiktet), tycker att det är så spääääääääännande, är så avuuundsjuk för att vi vet vad vi vill. Bla, bla, bla.
Jag får en allt mer obehaglig känsla av att hon säkert skulle bli glad om det funkade, men hon skulle bli gladare om det inte gick eftersom hon då inte blir "lämnad" kvar på samma plats medan jag och min man går vidare med nya upplevelser och andra äventyr tillsammans med vårt barn....en plats som hon inte kan hänga med in till.

För mig har det varit viktigt att tala om vad vi går igenom med någon, och då framför allt min familj, för att jag vet att jag kommer att behöva stöd och tröst om det inte går vägen. Jag vill inte hålla allt det här för mig själv och jag vill att både jag och min man skall få tillåtas att vara ledsna och få förståelse om det inte går. Hans familj är fanstastiska, men jag tror att han skulle känna en väldig press då hans mor och syster i absolut bästa välmening skulle hänga på telefonen o fråga "om det blivit något än" :)

Under tiden som vi gjorde IVF så sa jag att jag inte kan bli gravid på naturlig väg och att vi står i kö till IVF, ville inte säga att vi gör försök. Nu när jag är gravid och folk kommenterar att det tagit tid berättar jag som det är. Jag har väldigt lätt att prata om det, eftersom "felet" ligger hos mig. Kanske hade det varit svårare om det legat hos mannen. Kanske skulle det kännas som att jag hängde ut honom. Men nu är jag som sagt helt öppen. Vet inte hur jag kommer hantera det i framtiden vid ett ev syskonförsök.

Jag tycker iaf att det är skönt att folk vet.

Vår lilla Kotte är nu 63 mm och vild - helt klart en tjej. BF 11 januari 2010