Ljumskbråck. Någon som haft barn som opererats för det och sövts?

Hej!

Min son (född v 25+1) opererades 2 ggr för ljumskbråck då han var i vecka 36 resp 38 men de la ryggbedövning pga att han legat länge i respirator och haft mycket problem med apnéer. Det var för riskfyllt att söva honom pga dessa faktorer.

Jag har alltså ingen erfarenhet av att söva men kan säga att bråcken försvann (och apnéerna också) efter operationerna och min son mådde mycket bättre!

Varför väljer de att söva din son? Vilket sjukhus ska han opereras på?

Kram och lycka till!!

Hejsan.
Min son är född i v25+1.
Han hade ljumskbrock som de dock inte behövde opererats, men han har sövts 2 gånger.

En gång för att sätta in en CVK, då var jag så otroligt orolig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Han var i ca v27 då.

Sedan när han var 1dag KORR så sövdes han igen, opererades för ROP.
Jag var lika orolig där. Även om jag litar på läkarna så tanken på att söva honom skrämmer fortfarande livet ur mig, och nu är han endå 6mån KORR, 10 mån OKORR.

Tack för era svar!
Till mig har de sagt att de måste söva honom. Det ska göras på Astrid Lindgrens sjukhus. Jag är så rädd att söva honom då han legat i resperator då han föddes och sen haft cpap och sedan syrgas non stop fram tills nu. Han har bpd (lungsjukdom) som gör att han behövt syrgas (kan fortfarande komma att behöva syrgas emellanåt) och som gör att vi varje dag måste inhalera honom. Detta, samt att han är så liten, gör att jag känner mig jätte orolig.
Magda73: att ni fick operera utan att sövas.. Det hade ju varit jätte skönt om sonen också fick göra det.
Jag antar att de vet vad de gör. Men det känns så jobbigt.

Som jag skrev så sövdes han inte utan opererades i ryggbedövning (sådan man får vid kejsarsnitt etc) och var alltså vaken. Narkosläkaren ville inte söva pga lång tid i respirator och att han hade dagliga apnéer. Han opererades på Akademiska sjukhuset (Uppsala).

Förstår att det känns jobbigt med sövningen. Be att få prata med NARKOS-läkaren (inte operatören) innan operationen så att du blir insatt i sövningen och hur de resonerar och kan få svar på varför de inte lägger ryggbedövning på din son! Jag tror att du kommer att bli tryggare om du är välinformerad! Och finns det möjlighet att slippa söva honom så är det ju bra.

Tack, Magda73!

Jag hoppas och tror att du kan ta det lugnt när det gäller sövning eftersom ni hamnar på Astrid. Min son, född v28+2, opererades för ljumskbråck där i januari -08 (och sen i juni -08 i Linköping för det som poppade ut på andra sidan senare), han var då 5 dagar korrigerat och honom sövde de också.
Det fungerade hur bra som helst, M fick vara kvar över natten och låg på övervakningssal, hela tiden uppkopplad mot HP-skåp och personalen hade järnkoll på honom. Jag fick sova kvar på salen och det var väl det enda som var negativt, bäddsoffan var lika bekväm som en betongbänk.

Vet att det är en struntsak i sammanhanget, men något som kan vara idé att fråga efter när det gäller ärrbildningen är att de sätter en stomiplatta (har jag för mig att kirurgen i Linköping kallade det) på såret, istället för plastfilm. Den är dyrare och tjockare än plastfilmen, plattan påminner lite om Compeed skavsårsplåster, men som jag förstått det så läker såret bättre med en sån. Om jag jämför Ms ärr, så är det från Linköping/platta MYCKET snyggare än det från Astrid/film.

Tror att det är vanlighetens skull att man får prata med narkosläkaren som kommer vara med, jag fick prata med narkosläkaren inför bägge sövninarna. Sonen också opererad på UAS. Så jag tror det tillhör vanligheten, annars så håller jag med Magda, be att få prata med narkosläkaren.
Det är skönt att få höra hur allt ska gå till!

Edvin (född i v28+5 feb 2006) opererade ensidigt ljumskbråck på Akademiska sjukhuset i Uppsala juli 2006 (då var han ca 19 veckor gammal okorr, 7-8 veckor korr).
Det var meningen att de skulle operera i Sundsvall, men remitterande läkare i Ö-vik hade glömt att skriva att Edvin hade en CMV-infektion som satt ned funktionen på hans lever, så när de fick nys om det i Sundsvall skickade de oss direkt till Uppsala eftersom de har barnkirurgavdelning där (men inte i Sundsvall alltså). Detta berodde på sövningen och att risken att behöva respirator var för stor för att chansa på ett mindre sjukhus.
Han blev alltså sövd och vi fick inte vara med vid sövningen (sjukhusets policy eftersom han var under ett år).
De kallade på oss när han precis började vakna från narkosen och jag fick sitta på uppvaket med honom vid bröstet och amma honom om jag ville tills han vaknat helt. Det tog några timmar innan vi kom tillbaka på avdelningen igen. Rumpan hade somnat av de hårda stolarna på uppvaket, men jag ville inte släppa honom för en sekund...
Vi kom till sjukhuset på kvällen och perationen genomfördes vid lunchtid på dagen efter och vi kom alltså tillbaka till avdelning 95 på kvällen. Morgonen efter tittade barnkirurgen in till oss och kollade att allt var bra och sedan skrev hon ut oss! 1½ dygn!!!
Vi fick några alvedonsuppar att ge Edvin inför resan (50 mil i bil hem, fast vi körde bara 30 mil och stannade hos min syster över natten). Han fick en innan resan började men verkade inte ha ont överhuvudtaget.
När vi närmade oss min syster så LOG Edvin för första gången i sitt liv! Det var precis som om han menade "mamma, nu har jag inte ont längre, nu kan jag le"
Han verkade så nöjd med allt att han inte fick mer alvedon (av oss) efter operationen. Operationssåret läkte hur fint som helst och en vecka senare skulle vi på planerat återbeök hos Edvins barnläkare "hemma". Då var såret så fint att man inte kunde fatta att han opererades bara en vecka tidigare!
Nu när det har gått över 2½ år så kan man nästan inte ens se ärret! Jag som vet var det borde finnas kan naturligtvis hitta det, men hans mormor eller farmor kan inte se det fast de vet att han är opererad! Han fick plastfilm över såret (apropå det som rosiee skriver).

Jag var också väldigt orolig att han skulle sövas och grät jättemycket på sjukhuset både innan och efter operationen. Personalen föstod inte orsaken, de trodde att jag var orolig för själva operationen.
Det som var jobbigast för mig var att hamna på sjukhus igen efter att ha tillbringat 125 dygn där och sedan varit hemma på riktigt bara i ca 5-6 veckor innan vi hamnade där igen.
Det kändes som om hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig när vi lämnade honom för operation, som om vi aldrig mer skulle få tillbaka honom. Nu hade vi fått låna sjukhusets barn tillräckligt länge och nu skulle han tillbaka till sjukhusets ägo...

Läkaren berättade att han hade ökad risk för bråck på andra sidan också iom detta bråck, så läkarna hemma hade koll på honom ett bra tag framöver, men det hände inget mer. Han slapp en andra operation.

Fråga så mycket du behöver (både mig, oss och läkarna som behandlar ditt barn). Inga frågor är onödiga om du känner att du behöver ställa dem, KOM IHÅG DET!
Det är din rätt som förälder att få veta tillräckligt om ditt barn och bara du vet när du fått veta just tillräckligt för att du ska känna dig trygg!

Tack för era berättelser och tips! Jag suger åt mig. Jag ska absolut höra med narkosläkaren om vad som är bäst för vår son och varför de tänker som de gör.

Rosiee: Jag ska även höra om det där med platta vs film vad gäller ärrbildningen. Tack för tipset!

Livsglädjen: Fin historia! Härligt med leendet!

Små barn har otroligt bra läkkött och din son kommer antagligen inte att få några ärr alls av operationen men de k a n få ärr. Mest troligt försvinner de dock.

/SysterMagda

Ja, det känns som att de borde vara så pass duktiga och att hans läkkött borde vara så pass bra. De har suttit diversa saker i och på honom som det inte syns ett spår av. Men det var i of s inte direkt stora ingrepp. Vi får se. Jag ska höra med dem för säkerhets skull.

På Edvin var det inget stort ingrepp med ljumskbråck heller... Jag vet inte om det är så för alla, men operationsärret är max två cm långt!

Ok. Ja, jag ska höra med dem och se vad de säger. Min son verkar ha en ganska stor öppning i bråcket så det kanske blir ett ganska långt snitt. Vet inte hur det funkar men vi har fått ny remiss från vår läkare för att Astrid Lindgrens ska ta emot oss snabbare så att vi får detta bortgjort. Hoppas vi kan få detta överstökat snart!

Då är min en av de som haft otur. Han har ärr efter bägge operationerna och de har blivit längde i takt med att han har vuxit, har också ärr efter alla infarter som suttit på händer och fötter, de är fortfarande prickiga såhär 15 månader senare.

Jo, Edvin har också massa märken efter alla infarterna på händerna 3 år senare...Edvin hade en ganska stor öppning också, men det var ett pyttigt snitt... Olika på olika barn ändå, antar jag.
En av hans läkare visade oss hur vi kunde skaka in bråcket genom att ta tag i fötterna på honom och skaka lite på benen i luften. Då åkte bråcket in, men också ut igen nästan lika fort bara han skrek lite grann (inte för att det har något med operationen att göra).

Oj, att det syns spår av infartssticken.. Vad tråkigt. Inte för att det egentligen spelar någon roll så men hade han fått slippa massa märken hade ju det varit bättre.
Vår son har kanske ganska bra läkkött då för alla infarter som han haft syns det inte ett spår efter.Vi kan också lätt putta in bråcket men så fort han rör sig eller "säger" något så åker det ut igen. Vi försöker dock inte peta i det då risken är att öppningnen blir större men hans bråck är nu ända nere i pungen. Ser lite läskigt ut.

Håller med, hade de inte synts, så hade det varit estetiskt mycket bättre, samtidigt så är ju infarterna absolut livsnödvändiga i början, så det är med lite blandade känslor man ser dem.

Stackars er lille kille! Ms bråck var också nere i pungen på bägge sidorna och det var hemskt! Pungen blev minst dubbelt så stor, skinnet helt utspännt och nej fy, det vill man inte minnas. Han hade så ont, så ont, kan tänka mig att er lille känner det samma. Usch, det gör ont i mammahjärtat när man tänker på eländet. Hoppas att ni får en tid snart för op!