Hemma länge....

Jag har precis börjat jobba och min son fyller 2 i juni. På BVC sa de med en negativ och förvånad ton när vi var där på 1,5 års kontroll "Va? Har han inte börjat på dagis än!?"
Vänner och familj tycker att det är positivt att vi kunnat ha sonen hemma så pass länge (han börjar på förskola i augusti).

Jag har varit hemma sen jag var gravid med första barnet, alltså snart 5 år nu.
De flesta reaktionerna har varit att det är bra och skönt för både mig och barnen att få vara hemma så länge.
Äldsta började på dagis när han var 3,5 år eftersom jag kännde att det började ta för stor kraft att hitta jämnåriga lekkamrater och aktiviteter om dagarna. Jag tror också att det är bra att han får mjukstarta lite och lära känna några kompisar i området innan skolan börjar. Han går 15 timmar/vecka eftersom jag är hemma med lillasyster som snart är 16 mån. Tyvärr håller inte ekonomin riktigt längre så hon måste börja dagis i höst och jag måste jobba. Hade helst velat att hon fick vara hemma ett år till.

inte så mycket respons alls längre men i början så var det mest "ååå så skulle vi också vilja ha det"

Va skönt att höra att någon får positivt!
Det jag får höra är frågor om jag saknar att jobba, när ska du börja, är du arbetsskygg.... ja den typen av frågor och fast jag vet att jag gör rätt så känner jag en stor skuld för att jag är hemma! Sinnessjukt!

Det gäller att ha is i magen och stämma av med andra som varit hemma. Jag fick också hela repertoaren av kommentarer om att barnen skulle bli osociala, inte kunna fungera i grupp, understimulerade, dåliga i skolan osv.

Mina barn fick vara hemma. De fick en fungerande anknytning och en trygg bas att stå på när de sedan skulle ut i stora världen och börja på kyrkis några timmar i veckan vid 3 års ålder, var de väl förberedda.

Det blir så löjligt att skryta om sina barn men jag kan säga att belackarna hade fel på ALLA punkter. Idag när jag får beröm för hur barnen är och de får höra att jag varit hemma, så säger de snarare "jaha, så det är därför de är så ...osv".

Lustigt eller hur?

Men jag hade gärna haft facit i hand en gång i tiden för jag vet hur osäker man blir. Min oro handlade mest om att de inte skulle klara av alla "slugger" ungar som ska hinna först, skriker mest och sliter åt sig saker. Men de blev så stabila att de klarade av de ungarna också. Hittills i alla fall

Hemmaföräldern:

Vad glad jag blir nu! Sååå skönt att höra någon som vart i samma situation och som lyckats!
Önskar att folk kunde inse att alla gör som de vill! Man behöver inte ha åsikter om alla andra som inte gör som dom!

Åsikter får man ha, men snälla låt bli att vädra dom i alla lägen!
Man kanske inte vill höra!

Besök gärna www.hemmaforaldrar.se för att hitta fler som tänker som du

Fram till 4:e barnet fick jag mest negativa kommentarer. Det var många antydningar om att jag var arbetsskygg och osocial och att mina stackars barn skulle få men för livet. Dessutom var många rent av ilskna på det faktum att jag "kastade bort" mitt läshuvud. Var man studiebegåvad så var det tydligen ett tvång att satsa på universitet och karriär.
Någon gång efter 4:e barnet vände det. Då verkade folk acceptera att jag faktiskt inte hade tid att jobba, och att det ändå bara skulle bli en massa VAB om jag skaffade ett jobb. Nuförtiden är den vanligaste kommentaren att jag är "duktig" i stället.

De flesta i vår omgivning tycker att vi lyxar. Och det tycker vi med! Att få ha barnen hemma bara liiite längre känns jättebra, särskilt nu när barngrupperna på dagis fullkomligen exploderar. Sen har vi delat föräldraledigheten så vi har ju hunnit med att jobba båda två mellan barnen, så egentligen tror jag inte folk riktigt ser hur länge vi är hemma...... Men alla blir mkt förvånade över att den stora inte är på dagis. Vi hoppas att hon ska få slippa dagis tills hon är fyra eller fem år....och den lilla två eller tre år.

Hur har ni delat på föräldrarledigheten med era män? Det verkar mest vara mammor som är hemma länge.

Min man har i princip varit hemma en dag/vecka sedan första barnet föddes för snart 7 år sedan. Under barnens första år har jag varit hemma på heltid, sedan har jag jobbat de dagar som han har varit hemma.

Svarar bara TS:
Min tjej är ännu bara 1½ och visst frågar folk ibland, då säger jag bara att det dröjer ett tag till innan det är dags för henne. Brorsan är väl den som mest "tjatat" om att hon borde börja på dagis, för min skull menar han. Men jag trivs för tillfället med att ha henne hemma, visst jag pluggar distans samtidigt och det blir ibland mycket att göra. Men jag skulle inte vilja ha det annorlunda, jag tror hon har det bättre hemma med mig ett tag till

Annars är det ingen som säger något alls än så länge!