Så fin,började gråta. (kopia)

Åå blir alldeles gråtfärdigt..... oj oj... känns så bekant, känns närmare i tid än vad jag trodde

ja jag rörs till tårar varje gång jag med.

Helt otroligt fin! Inga tårar hölls in där inte jätte fint

Sitter också här med tårar i ögonen. Känns som att det var igår vi låg inne på Neo.

Tårar rullar nerför min kind. Jag kan återkalla varenda tanke, doft och känsla precis som om det vore igår...

Jag minns kärleken, oron, glädjen, förtvivlan, samhörigheten, frustrationen, stoltheten, ensamheten, ömheten, de mörka tankarna och den STORA lättnaden och tacksamheten när vi äntligen fick ta hem Den-Minsta-Prinsessa-Vi-Sett.

Aldrig kommer jag glömma hur blodet isade sig i mina ådror och hur Allt Annat med ens upphörde att existera när hon några veckor senare låg i min famn och hade slutat att andats.
Jag kommer alltid att minnas den stora Fasan som kom över mig när jag konstaterar att det lilla ansiktet var alldeles blått för att hon inte andades längre.
Hur jag desperat föriktigt nyper i VärldensMinstaFötter för att få henne tillbaka men inser att just nu är hon Någon Annan Stans. Hur jag försiktigt ruskar den lilla kroppen utan att få någon som helst reaktion till svar.

Det enda som finns är att jag måste få henne tillbaka. Hon måste komma tillbaka!Sinnena skärps, jag har ALDRIG varit så fokuserad och ALDRIG samtidigt så desperat. Inom mig skrikerr jag anklagande och vädjande:
-HON DÖÖÖR!! DE SA JU ATT HON SKULLE HA SAMMA CHANSER SOM ANDRA BARN MEN HON DÖÖÖÖR! Samtidigt är jag mer fokuserad än någonsin. Allt annat har upphört att existera, det är bara hon i det här ögonblicket. Jag ignorerar hennes ettåriga storasyster som gråter vid mina fötter, spaghettikastrullen som kokar över, pastasåsen som bränns.

Jag beordrar lugnt och sakligt hennes pappa att ringa 112, lägger upp mitt Lilla Bebisskal (hon min bebis är inte där)på köksbordet och minns allt jag någonsin hört och fått lära migom hjärt- och lungräddning. Fokuserad och desperat. Jag hör hur hennes pappa lugnt säger:

"Vi har en premturfödd flicka här som har andningsuppehåll"

Jag minns hur jag förundras över hur han kan formulera orden samtidigt som jag förtvivlat formar min mun över den lilla, illa munnen och näsan som har slutat andats. Jag gör allt precis som jag ska, försöker och försöker. Tänker, "blås försikitgt så att inte hennes lungar sprängs" Det enda som finns är att hon måste komma tillbaka. Flera inblåsningar görs, men hon kommerändå inte tillbaka. Paniken växer inombords: hon får INTE dö!

Pappan till SOS -operatören i telefonen: -NEJ det är inte hon som skriker, det är hennes storasyster.

Jag: Skynda er, hon DÖÖÖR! Försöker blåsa liv igen.

"Har flickan puls? DET räcker inte min sinnesnärvaro till för att ta reda på. Jag känner efter men vet än idag inte om jag gjorde en korrekt bedömning när jag befarade att ingen puls kunde uppfattas.

Jag uppmanas att göra hjärtkompressioner på Den-Minsta-Bröstkorg-Jag-Någonsin-Sett. Första kompressionen och jag tryckte för högt upp. Nästa hamnar rätt varvar med att blåsa, kompression igen ,blåsa, kompression och:Hon hostar till!
Fortfarande ingen andning. Jag puffar försiktigt in luft igen och nu andas hon själv igen! ÄNTLIGEN är hon tillbaka!
HON ÄR TILLBAKA!!!!!!!

Tårar rullar nerför kinden när jag tänker på vad Storasytern (då 15 månader) frågande sagt till den hastigt inkallade barnvakten morgonen efter : "Mamma, pappa "bebis" borta??? Jag fylls av tacksamhet över att barnvakten kunde le och svara: "Mamma, pappa och bebis kommer snart" Det känns som om det var så nära att vi inte hade haft någon bebis att ta hem igen.

På måndag fyller hon åtta år och snart ska jag slå in paket med glitterbokmärken och guldskor..

åhh ekorrmamma. jag stört bölar nu.
Du skriver så jag blir alldeles kall och biter ner fingernaglarna till knogen.
vad fruktansvärt som förälder att gå igenom.
Men jag är så otroligt glad för eran skull att allt slutade så väl.
Vilken fantastisk "stor" kämpe ni har.
Ni kämpade verkligen tillsammans...
Åh min två åring sitter och tittar på mig med frågande ögon nu eftersom jag gråter.
Ska slita mig från dator också förklara att jag inte har aj aj någonstans.

Ekorrmamman!  Tårarna rinner.

Grattis på 1-årsdagen till er lilla prinsessa, det är en ära att dela födelsedag med henne!

Kram DTJ

Hej!
Var snart 5 år sedan detta hände. Man blir rörd av att se den. Tack ALLA som hjälper till att försöka rädda de små.

Åh, vi har varit hemma med sonen i snart 1 månad efter att ha spenderat 3 månader på neo då sonen kom ut i v 26+6, bara vägde drygt 600 gram och var 32 cm. Jag grät floder när jag såg videon! Jätte fint!

Ekorrmamman:
Jag kan bara instämma i övriga; tårarna rinner...
All oro som var förr finns kvar i minnet, ibland vill jag glömma, ibland är jag livrädd att glömma...