Ja kan inte hjälpa hur ja känner

det är väldigt stor skillnad på ens eget och andras barn. framförallt för att man som bonusförälder ibland måste hantera barns beteenden som man själv inte varit med att skapa. om ett barn är van vid att tjata sin vilja igenom för att föräldrarna konstant ger sig till slut, ja då är det tufft för en bonus att hantera det. DET är skillnaden mot biol. barn. har ens biobarn ett problematiskt beteende har man i högre grad varit med och skapat det själv.

till TS: konsekvens tror jag du vinner mest på. även om det är supertufft. ni (du och pappan) måste bestämma er för att förklara situationen för barnet, lyssna men inte ge er för att det blir "jobbigt". det blir nog en svår övergångsperiod men så otroligt mycket värt det i längden.

Jag befinner mig inte själv i en styvfamiljssituation men jag har all förståelse för att det kan vara eländigt jobbigt och svårt. Har du varit inne på styvmamma.se? Där kan du få personliga råd om svåra bonussituationer, har hört att det ska vara bra!

Tack alla ni som svarat mig, ja ska kolla in sajten
Min dotter är snart 4 men då ja o hennes pappa har barn sen innan vet man på ett ungefär vilka fällor man ska undvika, min bonus har inga syskon o då kan de väl lätt bli att man ska göra allt för sitt enda barn

Jag kan förstå hur du känner. Är själv bonusmamma till 4 men dom är lite äldre än ditt bonusbarn. Tror inte egenligen att det är barnet du är och ska vara arg på, utan barnet föräldrar...det är ju ändå dom som fostrat barnet och det är dom som ska ändra beteendet också så att det funkar för alla i familjen. Nog är det jobbigt men värt besväret!

Jag har 2 bonusbarn o 1 eget barn sedan innan jag träffade min man och tillsammans har vi 2 barn
Det ÄR inte lätt, inte många skriver under på att det är lätt alla dagar.
Men hur o vad man gör som förälder (bonus eler bio kvittar) är vad som speglar sig i barnens beteende.

Kanske är du den mamman han saknar hemma?
Kanske är du en annan mamma än den han har hemma o funderar massor på vad det inenbär?
kanske gör du i hans ögon sett helt galna saker, som hans mamma aldrig skulle göra?

Jag vet precis hur du känner ts, har en bonus som nu är 9 men som var 4 när jag o sambon träffades.. Tjatet har absolut INTE försvunnit, mina öron ramlar snart av här hemma =(
Sen är det väl klart att det har med känslor för barnet att göra hur mkt man orkar tjata/lyssna på m.m, hur relationen är med biomamman (i det här fallet)även om det inte ska spela nån roll JAG VET!
Jag tror på tydliga regler + att vara konsekvent.. Det blir mkt tjat o det är skittråkigt men förhoppningsvis ger det resultat o om några år så har han kanske förstått hur ni gör hemma hos er!!

Lycka till..

4 åringar kan vara extremt jobbiga. Min första tanke när jag såg ditt inlägg var, jag undrar om han är runt 4

Så här hanterar vi våran 4 åring:

* När hon vaknar före fan och vill ha frukost, antingen får hon fixa en macka själv eller ta en frukt. Gör iordning en tallrik yoghurt på kvällen som han kan ta själv från kylen. Vissa behöver äta direkt de kliver upp.

* När hon inte vill äta och tjatar vid middagen. Säger vi ok men var vänlig att gå från bordet så att vi andra får matro. Inget tvång att äta men det blir inget annat heller. När vi inte bryr oss om hennes tjat blir det inte samma grej att tjata.

Lindsey skrev 2008-12-11 11:30:56 följande:

Ja de är klart föräldrarna som uppfostrar barn men hans morsa gör i princip allt för att motarbeta och min sambo e ganska lam när de kommer till hans son.

När man säger att gå från bordet, de är ju precis de han vill, sen smälter hans pappa på kvällen när han vill ha yoghurt.
"klart hans barn inte ska va hungrig oavsett om han ätit eller inte"

Situationen blir ju ohållbar eftersom dom klemar bort ungen.
de e skitjobbigt o hantera alla grejjer

Ni kanske tycker ja e hemsk men ja har ingen annan att ventlilera med

Jag skulle va riktigt irriterad på sambon som till slut viker sig efter allt tjat... barnet har ju lärt sig de.. "tjatar jag så får jag"...  håller du inte med!?
Har du sagt vad du känner till sambon? Gör det annars... Lycka till!!!

"...När man säger att gå från bordet, de är ju precis de han vill, sen smälter hans pappa på kvällen när han vill ha yoghurt.
"klart hans barn inte ska va hungrig oavsett om han ätit eller inte"

Varför inte försöka få pappan att samarbeta med dig så att om/när barnet blir hungrig senare på kvällen så är det hans middagstallrik som blir måltiden. Ni kan spara hans rester och är han hungrig äter han den senare. Om han bara tjatar för att få uppmärksamhet eller sin vilja igenom kanske han avstår, men då går det ingen nöd på honom och pappan kan inse att pojken inte egentligen är så hungrig.

maalin28 skrev 2008-12-12 09:29:45 följande:

Ja håller med dig till hundra procent, ja har sagt vad ja tycker men då tar han illa vid sig o vi hamnar i diskussion, de blir som en ond cirkel...

Dom provade den metoden på dagis men då jagade han upp sig så mycket att han spydde, vi har börjat med att han tex inte får någon dricka förrän han har ätit upp maten o de har funkar ganska bra. Kanske låter elakt men han e väldigt tunn för sin ålder.

nu har han tjatat i 2 tim om samma sak o de hjälper f*n inte att säga nej o att man förklarar varför, han ger sig inte iaf...Jag blir fanimej GALEN