Finns det familjer där det funkar bra???

lever i en sån familj själv. Med alla barn går det bra men dock inte med alla ex tyvärr...

Men mitt tips är att sätta sig ner o diskutera hur er familj ska se ut och vilka värden och åsikter ni står för och att ni resonerar kring barnuppfostran, regler o sånt så ni inte står o trampar med varsin sak och bara blir gnäll o gråt...

Självklart finns det lika många lösningar som det finns styvfamiljer - men huvudsaken är att ni enas om något som funkar för just er situtation o familj.

I vår familj är vi just en hel familj. Ingen lämnas utanför och ingen blir särbehandlad , det är våran högsta prioritet. Här är alla barn våra barn och inget annat och tack vare det slipper vi en massa konflikter och gnäll.

Jag tycker också det är viktigt att jag syns och hörs i sammanhang som rör skola, dagis o såna saker, jag är ju en vuxen som hämtar o lämnar lika mycket som maken. Men jag vet min plats och har självklart ingen bestämmanderätt när det gäller val av skolor, åsikter om fröknar på dagis, skriva under blanketter o såna saker.. där får maken ta sin del själv även om han givetvis värdesätter mina tankar o funderingar. Jag pratar gärna med skola o dagis o myndigheter när det behövs och ger min syn på saker o ting och det uppskattas märker jag av personal och myndighetspersoner för jag är ju hyggligt neutral i vissa frågor och det kan bli lättare att förstå vissa händelser.

O nej. man måste inte älska sina styvbarn men acceptera dom och respektera dom och förstå att dom inte är uppfostrad på samma sätt som ens egna barn och att det inte behöver innebära att dom är FEL uppfostrad.

Mitt förhållande till makens ex är svalt, nödvändigt och kortfattat. Jag är aldrig otrevlig eller nedvärderande eller ifrågasättande. Jag svarar på frågor, ställer frågor och pratar inte i onödan med dom. Jag har inte för ambition att bli bästis med exen - det finns för övrigt inte på min karta av diverse skäl - men jag respekterar deras roll som biologisk mamma och pratar med dom utefter detta.

vet inte om det här hjälper dig men så här har vi det i vår familj...

Bra saker som man ska fundera på. Det är ju så mycket att klura på när man ska blanda 2 familjer på detta sätt.

Tack för ditt svar!

också att fundera på är hur saker o ting ska funka med umgänget av både dina barn o hans barn .

att ni verkligen är överens om hurvida saker ska skickas emellan, vad som ska vara kvar hos er och hos bioföräldern, vem som står för inköp av saker osv...

Finns åtskilliga trådar här på fl om just detta ämne då många styvmammor av ren elakhet vägrar skicka med ett enda plagg och även biomammor/pappor som av ren elakhet behåller alla kläder osv osv...

så har ni ett system som funkar kanske ni inte ska ändra nåt på det...

O viktigt är också att diskutera er ekonomi så det blir så rättvist som möjligt så inte du står för alla inköp till alla barn o han inte behöver bidra med ett enda öre....

Med kläder som skickas fram och tillbaka så funkar det bra som det är nu och med inköpen till hans grabbar så har dom ett mycket bra samarbete, han och exet. Så det kommer säkert funka bra även sen.
Med umgänget så kommer det vara ganska styrt av grabbarnas aktiviteter. Så ser det nämligen ut nu med och det kan vara ganska varierande beroende på vilken årstid. Mycket sånt som ska passa men då min son också vill hålla på med samma aktiviteter som hans grabbar gör så kommer det passa bra.

Man ska ju inte bråka om sånt här utan istället får man ju hjälpas åt så barnen har det bra.
Tror även att hans ex tycker lika där.

det funkar bra hos oss nu. (har en 8-åring på heltid sedan innan och en 2½-åring gemensamt).

flyttade ihop för inte så längesen, och måste säga att det märktes rätt väl i början (t ex. på tiden som lades på varje barn, och attityden mot dem), vem som delar arvsmassa med sambon och vem som inte gör det , och det fick mig att må sjukt dåligt (det var en av villkoren för ihopflyttning- att den äldste inte skulle behöva känna sig utanför)... MEN för några veckor sedan sade sambon, helt självmant, att han kände sig kass för att han gjorde skillnad på barnen och att han tänkte göra något åt det. och det har verkligen blivit förbättringar! känns som att vi är en familj nu, på riktigt, och alla verkar gladare.    

Ja, den där skillnaden är man ju lite rädd för.
Har själv växt i upp i en familj där sånt fanns så det kommer jag inte acceptera. Det är inte bra för barnen. Men det är något man måste jobba på båda två.
Har inga gemensamma barn och kommer nog inte skaffa det heller som det ser ut nu. Men jag har bestämt mig för att där inte ska vara skillnad på barnen om det är så att vi kommer att flytta ihop och bli familj.