Förlossningsrädsla för vad?

Jag tror att allt jag var rädd för står här, men det var inte värre än att jag ville föda vaginalt, var väl det där med akutsnitt som jag inte hade en tanke på.

Min förlossning slutade i akutsnitt då dottern inte ville fixera sig, det bästa som kundehända!

Nu vill jag bara föda med KS då jag anar att nästa förlossning blir lika jobbig.

Min förlossningsrädsla berodde på att jag är så smärträdd,
gick hela graviditeten med min yngsta och träffade en barnmorska ofta på just förlossningen för att komma över rädslan...men den gick inte över. Fick en snitt tid ca 2 veckor innan tiden gick ut men hann aldrig "utnyttja" den, "råkade" föda 1 vecka innan som inte gick att stoppa...och jag kan säja så att ska jag ha fler barn kommer jag ALDRIG att föda vanligt igen, det var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv (känner ff. så efter snart 10 år)...hann inte ens få bedövning. Nej, snitt är hur underbart som helst, de fick jag med min första.

Vill inte heller att någon ska försöka tvinga mig att amma, min sons pappa kommer att ge flaska till honom i början men jag ska även försöka att amma, min man ska även få upp babyn på bröstet istället för jag, lite svårt efter snitt plus att ajg tycker pappan är värd det :O)

Lycka till alla

Jag är väll mest rädd för att det kommer gå för fort denna gången oxå, eller att jag inte ens hinner in till BB. Min första förlossning var klar på 30 min från att vi parkerade bilen utanför BB. Villket gjorde att jag inte han fatta vad som hände innan min son var uten och låg på magen...
Klart vill man inte ha en utragen förlossning men det är ju skönt om man hinner fatta att det händer. Eller att första förlossningen var lätt gämfört med hur denna kommer bli...

Sedan så är iaf jag orolig för tiden efter...Att inte kunna kissa för det gör så ont och att blöda i flera veckor efteråt är ju inte så kul de heller...
Och att få amningen att fungera och lära sig förstå denna nya familjemedläm...

Men trots allt detta så känner man ju sig mycket tryggare i sig själv denna gång. Man vet vad som kommer hända, att det kommer göra skit ont och att man inte måste lyssan på alla "bra" råd man får från ALLA.

Men i slutet så är det ju bara att gilla läget... förlossningen närmar sig och det är bara att hänga med :0)
kram, kram

för att jag inte tror jag klarar den smärtan! ska nog försöka få snitt men min kille vill att jag ska föda vanliga vägen. Hmm..E det svårt att få snitt beviljat pga rädsla? Nån som vet?

Jag är helt klart mest rädd för att inte ha kontroll över situationen. Är så fullständigt värdelös på att släppa kontrollen!
Dessutom är jag rädd för att jag inte ska kunna slappna av och lite på personalens kompetens... Men det hör nog ihop med kontrollgrejen.

Att spricka jättemycket
Att bli klippt
Att det ska göra så ont så jag svimmar eller inte alls kan kontrollera smärtan
Att doktorn som ger eda inte hinner ge mig den innan det är försent
Att jag inte ska orka krysta
Att barnet ska fastna med huvudet/axlarna
Att det ska bli akutsnitt så dom bara kör iväg mig och söver mig utan att jag är beredd på det
Att det ska hända nåt med bebisen eller mig
Att personalen är otrevlig och inte stöttar fullt ut

* SMÄRTAN

(eftersom jag fött 1 barn i enorm smärta =)

kåvacarro: Jag ska nu snittas för andra gången pga förlossningsrädsla. För mig var det kämpigt att få första snittet beviljat men andra gick mkt lättare och det blev inga diskussioner. Verkar vara väldigt olika från sjukhus till sjukhus och från läkare till läkare hur lätt man beviljar snitt om det inte föreligger ngra medicinska orkaker till det. Men ett snitt är ju knappast smärtfritt det heller

Jag är ganska smärttålig och försöker tänka positivt, att smärtan är något jag får stå ut med under en kort tid.

Min förlossningsrädsla grundar sig mest i att jag eller bebisen ska skadas eller dö eller nåt. Har fått två friska söner, där första förlossningen var en skräckupplevelse då den var långdragen, fick bara sy 3 stygn. Andra sonen gick hur bra som helst - tills han var född. Behövde inte sys nåt trots att han var en stor kille på över 4 kilo, men livmodern drog inte ihop sig och jag höll på att skickas till operation för att jag höll på att förblöda. Sen fick jag migrän som varade i 8 dagar i sträck efter förlossninigen och fick åka och röntga huvudet. Men det var ingen fara, men nu efteråt tror jag att det kan varit för mycket lustgas som orsakade huvudvärken. Har fött bägge barnen med endast lustgas.

Jag är mest rädd för att få men efter att gått sönder mycket.

Att inte kunna ha normalt sexliv och läcka urin och avföring!

Jag var mest rädd för smärtan, och hur jag skulle fungera under värkarbetet och krystandet, tills jag var inne på förlossningen. Då gick det ju som en dans egentligen trots värkar i 16 timmar och krystvärkar i nästan två timmar.

Men, nu när jag tänker på en eventuell ny förlossning i framtiden är jag inte alls rädd för min egen smärtan, utan för vad som eventuellt kan hända med bebisen inne i magen. Att den inte ska komma ut, att bebisen ska dö, eller att den ska bli skadad. Min smärta känns egentligen helt obetydlig om jag skulle få chans till ett barn nr 2 i framtiden.

Jag var rädd för allt. Gick på samtal som hjälpte en del. Var lika rädd inför andra förlossningen och gick på samtal igen som resulterade i en igångsättning.

Jag är mest rädd för att något ska gå snett helt enkelt, jag har fött ett barn tidigare och vet att jag klarar smärtan (födde utan bedövning). Jag är rädd för att barnet inte ska må bra, att det fastnar med axlarna, att min man (som inte var med på förra förlossningen, vi hade inte träffats då ännu) ska svimma eller nåt liknande. En annan rädsla är att jag ska kräkas, för jag har spyfobi. Men jag har inte kräkts på snart 10 år, så jag tror inte att jag gör det nu heller.

Vet inte om jag är annorlunda men min skräck är att jag ska behöva snittas i stället för en vaginal förlossning. Födde vaginalt förra gången och hade en lång och besvärlig förlossning men har trots alla komplikationer en positiv bild av det hela. Men som sagt, ett eventuellt snitt gör mig alldeles kallsvettig!

Är livrädd för en vaginal förlossning. När jag fick min son drog det ut på tiden och trots oändliga försök med sugklockan så funkade det inte. Blev akutsnitt. Ska dock prova en vaginal förlossning den här gången också med kraven att dom inte får använda varken sugklocka eller tång. Fick en helt underbar bm på inskrivningen som skulle hjälpa mig med detta, så hoppas det går vägen.

Gjorde snitt men vill gärna försöka föda vaginalt den här gången. Det tar tid innan man hämtar sig efter en stor bukoperation och ärret blir inte vackert på alla heller...tro mig. Dessutom är risken för komplikationer större, både för mamman och barnet om det inte finns särskilda anledningar/sjukdomar som ligger bakom och som kräver snitt.

Jag födde med snitt eftersom min son beräknades vara för stor för mitt bäcken. Den här gången har jag önskat att de ska sätta igång mig tidigare.

De flesta förlossningar är ju jobbiga, smärtsamma och skrämmande innan dessutom. Jag kände själv att jag gick miste om något när jag snittades. Detta trots att både jag, min bror och min mamma är födda med akutsnitt eftersom vi har små bäcken på mammas sida - vilket har lett till svåra, utdragna förlossningar.

Min son hade svårt att syresätta sig och behövde en blodtransfusion när han kom ut - detta berodde på snittet enligt läkaren på neonatalavdelningen.

Vi är ju, de flesta av oss, byggda för att kunna förlösas vaginalt. Om det går bra eller inte vet man inte förrän efteråt och det är otroligt jobbigt att inte kunna ha kontroll över allt som händer. Man ska göra det som känns bra för en själv - men det är viktigt att veta att operationer alltid är riskabla.

Jag är inte rädd för smärtan iom att den är övergående utan jag är mest orolig för att något ska hända mitt barn, t.ex. genom
* livmoderruptur pga jag är snittad tidigare
* att barnet ska fastna