Bearbeta?

Jag var alldeles för chockad de första månaderna och hade dessutom varit nära utbrändhet på jobbet innan. JAg mår fortfarande efter två år (12/2!) inte bra. Jag (och efter födseln även Edvin) flyttade ju runt på en hel massa sjukhu och hann avverka sex!!! kuratorer innan jag hamnade hos den sjunde kuratorn hemma på vårdcentralen. Den sista gav mig inget så jag avbröt och mådde sämre och sämre tills jag var "tvungen" att börja arbeta igen när maken skulle vara föräldraledig. Då havererade allt igen och jag är 50% sjukskriven, men får nu hjälp av en psykolog. Mycket bättre resultat än att bara prata med kuratorn...
Jag började även skriva en retroaktiv dagbok om allt som hände (känslor, ord som blev sagda, o.s.v.) från att jag började bli sjuk tills vi kom hem från sjukhuset (4½ månad senare) med vår lilla älskling. Jag hade stängt av känslorna under sjukhustiden och skrev då en "dagbok" helt utan känslor, bara vilket sjukhus jag låg på, vilket rum, om jag hade suttit känguru och lite till. För ett år sedan (ett år efter allt hade hänt) började jag skriva min nya dagbok och det går ganska långsamt eftersom det är smärtsamt att återuppleva alla känslor. Min man undrar hur jag kan komma ihåg alla detaljer så väl, men jag kan bara säga "jag bara minns"! Jag tänker skriva klart och låta de av mina nära som vill, läsa den då. Jag tänker komplettera med bilder och bränna en skiva...

Vet också hur det är att vara vaken i princip hela nätterna. Kunde inte förmå mig att gå och lägga mig ibland förrän vid halvfem-tiden på natten och skulle upp med pojken vid sju.
Lite bättre numera, men jag har fortfarande problem med sovandet. Gråter ofta över allt som jag och sonen behövt vara med om... Min man försöker trösta, men sedan kommer det igen nästa natt eller t.o.m. mitt på dagen...

Tips -
Jag åt "Extra Stark Rosenrot - original arctic extrakt" (hälsokost preperat) under en period, och det hjälpte också till.
Kommer ihåg att jag tyckte det var extra jobbigt när det blev mörkt, typ kvällar och nätter, eller när man blev stressad.
Kan känna av det ibland när det "kör ihop sig", men det släpper igen när det lugnat ner sig.
Det går över, men det tar olika lång tid för oss alla...

Styrke kramar till er alla!

Jag hade förmånen (säkert precis som många andra av er oxå) att träffa några andra fantastiska mammor under vår tid på neo. Vi har fortsatt att umgås sedan vi kom hem för lite drygt ett år sedan. Tillsammans har vi stöttat varandra när det känts tufft, pratat, ältat och skrattat. Det har hjälpt oss att bearbeta den tuffa tid det faktiskt är att ha ett barn på neo. Vi har oxå påminnt varandra om det faktum att vi faktisk fött, om än tidiga barn, men friska barn!

Nu kretsar mest tankarna kring om detta kommer att hända igen, vid en eventuell nästa graviditet.... Men det är ju som sagt ingen som kan svara på...

Jag var in en vända igår. Roligt, men också läskigt och framför allt jobbigt! Så mycket som kommer tillbaka. Jag minns att en morgon när jag vaknade i vårt rum trodde jag att jag hade hamnat i en mardröm. Eller trodde väl inte, men det kändes precis så. Jag låg och önskade att jag bara kunde somna om.

Har inte fått en prematur bebis men låg 11 veckor på neo i sommras!
Jag har haft jätte svårt att avsluta neo tiden. Har pratat flera gånger med psykologen på BVC, d har hjälpt mig massor. Sedan har jag varit på avdelningen och hälsat på och även pratat m personalen där. De vet ju precis vad man går igenom och alla olika känslor man har!
Jag var jätte ledsen när jag skulle lämna avdelningen för att åka hem, samtidigt som jag var jätte lycklig över att få komma hem och börja ett normalt liv!
Tänker fortfarande mkt på den tiden fast d gått 7 månader, skrev oxå dagbok som jag brukar läsa och då kommer minnena över en!
Hoppas man en dag kan se tillbaka på den tiden utan att ha ont i magen!

skrev dagbok när vi var där och gör det fortfarande.. skulle nog mått bra av att efter ett tag fått prata med någon på avdelningen som vet vad man gått igenom då var man å uppe i allt med barnen att det bara gällde att härda ut o hålla humöret uppe.. ibland är det jättejobbigt o det känns som ingen i omgivningen förstår det. Vi har varit hemma 7 veckor o de mår prima men det är tufft. precis begärt deras journaler....

Jag önskar att jag skrivit dagbok lite mer. I vilken vecka föddes dina barn?

Jag gjorde en hemsida om min pojke, då fick jag skriva av mig samtidigt. Han är nu snart 10 år och ibland kan det kännas jobbigt fortfarande. Speciellt när man känner handsprit-lukten eller ser avd.33 där han låg. Vi fick ju lov att ligga på 33:an med vår lill flicka som nu är 3månader när hon var 3 veckor för hon fick apnéer under två dygns tid. Det kändes VÄLDIGT konstigt, man var ju så hemma på avd. fastän det var så länge sedan. Var också med i preemie-swedens mail-lista

www.kanalen.org/preemie-sweden/

Det hjälpte mig mycket att få prata med andra som vart med om liknande.

Vilken fin sida! Jag blev alldeles tagen av bilderna och filmen. Tittade runt en lång stund på andra prematurfilmer också, det önskar jag att vi hade tänkt på att göra, filma.

Tänkte också berätta att jag flyttat min blogg. nya adressen är prematurbloggen.wordpress.com

Jag skriver en dagbok till mina barn(en var)Då så skrev jag vad som hände varje dag när de låg på noe o när dottern låg inne för rs.Men det har hjälpt mig att bearbeta alltihop.Men ett tag när min doter var 3 mån så börja hon matvägra ,då skule jag bhöva haft hjälp men dum som man är så biter man ihop=(För nu är jag rädd at min son ska göra det samma men skerdet så skaffar jag hjälp på en gång=) för det va känslor som va farliga att tänka=(

Det kommer nog alltid sitta i bakhuvudet...men långt in hoppas jag=)