Pappan vill inte ta sitt ansvar (långt)

Tyvärr så finns det nog inte mycket att göra med en sådan människa. Mina barn pappa är likadan så jag förstår frustrationen. Jag har efter ca 10 år (min son är 10) Insett att han aldrig kommer bli bättre tyvärr. Han förstår inte vikten av sin egen roll. Min son lider oxå av att ha för lite kontakt. Tur att han har dej iaf som kan visa hur en riktig man och pappa är!

Han har väl ett fast schema för minst 1 månad framåt? Betalar han något? Vet inte riktigt hur lagarna ligger till på den punkten, men är inte det något att kanske kolla upp?

Anonym (trött) Va skönt att man kan få ventilera utan att bli dömd. Jag har verkligen inget emot att vi har han "jämt" men kan vara skönt med lite egen tid. Men nåt måste det väl gå att göra, han måste väl förstå min, min sambo (sonens mamma) och barnet? Jag menar han har ju velat ha barn...Så varför inte ta hand om sitt då ?

Jessica M-----> Jaddå han betalar, men det är inte det som är poängen. Vi behöver inte dom pengarna, men sonen behöver sin pappa. Nej han har ett veckovist schema. 07,00-16,00 & 09,00-18,00. Lagarna säger tyvärr att han inte behöver ta ansvar om han inte vill.

Förstår att det är kämpigt och tröttsamt!
Men det verkar också lite som att han är van att kunna göra lite som han vill, säkert för att din sambo har varit schysst och ställt upp, och det vet han väl...
Det är ju verkligen en svår avvägning, man vill att pappan som är en vuxen människa skall ta sitt ansvar han också. Det är lika mycket hans barn som din sambos, och kan hon få allt att gå ihop under alla dagar utom 4 på en månad så borde han nog fan fixa 4 dagar, eller hur???
Men samtidigt så kan blir ju sonen lidande om det blir alltför tjafsigt kring umgänget och det vill ni ju inte heller antar jag?
Nä, skitsvårt. Kan ni inte ta med pappan på samarbetssamtal då?
För i längden, om sonen nu verkar vilja vara hos pappan och saknar honom och sådär, så kan det ju vara bra om han tar ännu mer ansvar än han gör nu.
Att ni ökar hans tid istället för som han verkar göra, minska den för att han har annat för sig.

Ni får väl göra klart för honom att han inte kan välja bort sitt barn, däremot kan han välja bort att gå på fest och göra det någon av de 26 dagarna han inte har sonen istället!

Och tänkte lägga till också att när han nu har barn så får han ju anpassa jobb och sånt efter det, precis som mamman får göra. Att vara förälder är inte något som bara den ena parten i förhållande skall fortsätta vara när man separerar, även fast vissa verkar tro det...

AnnaAnna----> Ja sambon har väl varit för snäll, men det är inte för att pappans skull utan för barnet, hon vill inte att han ska känna sig olängtad eller nåt sådant.
Jag tycker som du att han man väl varit ihop och haft delad vårdad och båda har velat ha barn, så ska man ta hand om sitt barn även fast förhållandet inte höll. Dom bråkar aldrig när sonen är med, dom försöker att inte visa sin aggresation mot varandra framför honom.

Javisst tycker både jag och sambon att han borde ta mer ansvar och inte bry sig så mycket om sig själv. Han borde lika mycket som vi anpassa jobbet efter dagis osv. Det är inte för mycket begärt varannan vecka. Nej juste, han måste ju ha sin hobby oxå.

Förra sommaren året 06 så gjorde vi allt man bara kunde göra med Lillen, vi var på Gröna Lund, Skansken och i Agusti spenderade vi 2 veckor i Turkiet hela familjen. Detta hade han ju inget emot för han åkte till Kroatien i 2 veckor med sin dåvarande flickvän. Träffade inte sonen på en hel månad men inte ringde han för det. Detta år åkte vi själva i 2 veckor och tog Lillen på en hel dag på Kolmården istället. Men det var ju fy skam, min mamma tog 1 vecka av dom 2. Min pappa fick ta "våran helg" för han hade annat för sig...Hmmm Är det nåt som är fel ?

Mamman och jag kämpar för att Lillen ska må så bra som han bara kan, och mamman fösöker verkligen få pappan att ta mera ansvar, men icke.

Måste bara säga att min sambo är en sån stark mamma och man känner deras kärlek så stark. Hon gör allt för honom, hon borde få vara med i svenska hjältar!!

Älskar dig tjejen för din stora kärlek och ömhet till oss i familjen!

Å vad glad jag blir att ni verkar ha en fin sammahållning och kärlek i eran familj trots allt! :) Det kan jag lova att eran grabb kommer ha med sej i livet. Det var någon som nämnde samarbetssamtal på familjerätten och det är ju en variant. Det går ju att upprätta någon slags kontrakt som skall efterlevas.

Det är omöjligt för normala människor att förstå hur man kan nonchalera sina barn efter separation, men dessvärre finns det egoistiska människor. Det är en lose-lose situation. Barnet är såklart den största förloraren.

Jag har resonerat exakt som din sambo, inte framhärdat för att jag inte vill att mina barn ska vara hos någon som inte är intresserad. Jag tycker inte att det är att vara för snäll, det är för att hjärtat blöder när den andra föräldern har annat "roligare" för sig, som festa, träna osv..
Mina barns pappa drog t.ex till Norge med motiveringen att: han inte hade något som band honom kvar i den stad vi bor.
Eh..?! Det gör ont!

Man kan inte vara förälder när man känner för det!

Anonym (trött)---> Ja det måste jag säga att vi har, vi visar sonen stark kärlek och han han säger varje kväll innan läggdags att han tycker om oss. Men det är ändå detta prat om att han vill sova hos sin pappa och att han saknar honom. Försöler på bästa sätt att inte säga "sannigen" till honom, utan att pappa bara har mycket att göra...Som vi båda hoppas på är den enda andledningen.

Hur kan ni före detta säga nåt sådant att han inte har nåt band kvar..? Han har ju sina barn som är det stakaste bandet han någonsin kommer ha få i livet.

Jag förstår att det är jobbigt, inte bara för dina barn skull utan ochså för din, du kan inte få vara bara du?

Vet att det finns pappor där ute som gör allt för sina barn..Precis som det finns mammor som gör allt för sina barn.

Nu är ju mitt ex ganska extrem (jag vet inte) och jag drar inte eran pojkes pappa över samma kam. Men det du skriver påminner om min situation. Grabben kommer alltid att längta efter sin pappa, men ni har ingenting att vinna på att förvara/mörka för pappan.
Jag vet inte hur gammal pojken är, men i takt med att han växer så tycker jag att ni ska låta honon sköta kontakten med pappan så får pappan bortförklara sej till barnet. Så har iaf jag gjort för jag vill inte att mina barn ska fråga mej varför jag skyddade pappa, när han inte brydde sej..

Min son vill inte åka till sin pappa längre. Har tyvärr varit i liknande situation som trådstartaren och min son behöver inte åka längre om han inte vill. Sonens far har inte förmågan att se sin del i det hela. När jag var i en relation tidigare gav sonens pappa nästan upp fadersskapet via sms och lade det på min dåvarande sambo med orden "ge grabben det han behöver, jag är en alternativ människa. Vill han komma till mig när han är äldre så är det lugnt" eh...vart finns den egna känslan för sitt barn då?? Han har ingen diagnos men jag är övertygad om att han är narcissistisk. Min son tycker hans pappa mer känns som en bonuspappa vilket jag berättat för sonens far, men hans förklaring till sonens känsla viftar han bort med att det han känner beror på att han äter fel kost?? Tror ni jag är frustrerad eller? Saken är den att min sons pappa vill inte förstå, han vill inte ta i konsekvenserna han själv skapat genom att välja sig själv först i alla lägen. Att han flyttat 17 mil ifrån sin son är också ett val han gjort men det vill han heller inte förstå konsekvenserna av. Men han fortsätter fråga varför sonen inte vill komma?? Mitt hjärta blöder för alla barn som har föräldrar som inte inser vilken underbar skatt de har utan är super egoister istället som får sina barn att fundera och må dåligt utan att ta ansvar för det. Hur kan man göra så??

Håller med tidigare skribenter det går inte att ändra på en person eller få dem att förstå om de själva inte vill. Det enda man kan göra är sitt bästa på sin egen hemmafront. Jag slutade "rädda" sonens far för länge sen utan har varit ärlig och sagt som det är. Allt som rör sonens fars ansvar lägger jag tillbaka på hans bord när han försöker glida undan. Det han gör får han svara för och stå för själv. Förresten har sonen redan genomskådat sin pappa förlänge sedan och själv sagt (som femåring då han är snart 11 nu) att han tyckte mamma var bättre på att ta hand om honom än vad han var. Responsen gan fick var att pappan skrattade och tog det som ett skämt. Sorgligt!