Tyvärr så finns det nog inte mycket att göra med en sådan människa. Mina barn pappa är likadan så jag förstår frustrationen. Jag har efter ca 10 år (min son är 10) Insett att han aldrig kommer bli bättre tyvärr. Han förstår inte vikten av sin egen roll. Min son lider oxå av att ha för lite kontakt. Tur att han har dej iaf som kan visa hur en riktig man och pappa är!
Å vad glad jag blir att ni verkar ha en fin sammahållning och kärlek i eran familj trots allt! :) Det kan jag lova att eran grabb kommer ha med sej i livet. Det var någon som nämnde samarbetssamtal på familjerätten och det är ju en variant. Det går ju att upprätta någon slags kontrakt som skall efterlevas.
Det är omöjligt för normala människor att förstå hur man kan nonchalera sina barn efter separation, men dessvärre finns det egoistiska människor. Det är en lose-lose situation. Barnet är såklart den största förloraren.
Jag har resonerat exakt som din sambo, inte framhärdat för att jag inte vill att mina barn ska vara hos någon som inte är intresserad. Jag tycker inte att det är att vara för snäll, det är för att hjärtat blöder när den andra föräldern har annat "roligare" för sig, som festa, träna osv..
Mina barns pappa drog t.ex till Norge med motiveringen att: han inte hade något som band honom kvar i den stad vi bor.
Eh..?! Det gör ont!
Man kan inte vara förälder när man känner för det!
Nu är ju mitt ex ganska extrem (jag vet inte) och jag drar inte eran pojkes pappa över samma kam. Men det du skriver påminner om min situation. Grabben kommer alltid att längta efter sin pappa, men ni har ingenting att vinna på att förvara/mörka för pappan.
Jag vet inte hur gammal pojken är, men i takt med att han växer så tycker jag att ni ska låta honon sköta kontakten med pappan så får pappan bortförklara sej till barnet. Så har iaf jag gjort för jag vill inte att mina barn ska fråga mej varför jag skyddade pappa, när han inte brydde sej..