Försökt att bli gravid i 22 månader,trodde nu att vi äntligen blivit gravida för min mens skulle kommit mellan 25-30 juli,men nej tog gravtest och -. Jag blir så ledsen alla runt mig har barn små tultande söta ett åringar och alla pratar om syskon,jobbigt..jag vill också..
Ja! visst är de så fruktansvärt jobbigt när människor runt omkring en frågar om inte det är dags snart.
Man bortförklarar sig med att man vill ha hus först och att jag vill bli klar med utbildningen osv..
Man vill så gärna berätta, prata med någon.
Men sen då? då vet folk. och när man väl blir gravid (om) så kommer det inte som en glädjande överraskning känns det som, utan mer som en lättnad för resp familjer, att "phu, dom kunde va skönt för dom.."
Det är kluvet de här..
godmorgon!
Ternera. Det skulle kunna vara jag som skrev ditt inlägg,tänker exakt så. Vet inte hur många ursäkter jag hittat på ,särskilt hela husgrejen är en vanlig vals...
Smullan, vad skönt att du känner att ni får mer stöd nu.du har säkert helt rätt,hoppas jag oxå kommer dit där jag vågar säga något om detta.
Wosa, tack för sin rättframhet!
Kram på er,nu ska jag ringa!
Ja, jag kanske är fjantig.
Men jag har allid tänkt på ögonblicket då jag berättar det för min mamma tex, som en överraskning, när hon minst anar det..
(som nu skulle va bra :) )
Det har känts som en del i allt ihop de här, med att bli gravid och så.. Men om månaderan flyter på så här kommer vi självklart överväga att berätta för våra familjer, även fast de kommer kännas som ett misslyckande (fast jag vet att de inte är de men ändå..)
Jag beställde iallafall äl stickor igår så nu har vi kavlat upp ärmarna och dyker in i de här med huvudet före!
Kram på er alla..
Rosa- Hoppas det gick bra att ringa! Du får berätta vad de sa..
Ang att berätta eller inte berätta så tror jag att man får känna efter..
Jag har berättat för 2 vänner.. Det gick bra men i efterhand så kanske det inte var så lyckat..
Den ena sa efter 3 månaders försök för att själv få barn
- Ja jag vet hur det känns, det måste ju vara något fel!
Den andra sa efter vi hade fått svar att blodproverna var bra,
-Så är ni infertila då?
Vi vill inte berätta just nu och har bestämt oss för att oss passar det bäst att berätta antingen under ivf eller efter..
Vi känner att då slipper man pressen på frågor om hur det går, med tanke på att många inte förstår hur lång tid det kan ta..
Men som sagt det är upp till var och en..
Och jag är ändå glad att jag berättade för vän 1 för det är ändå ett visst stöd!
Kramar
Hejsan!
Har läst ikapp i tråden.
Det här med att berätta eller inte berätta. Jag hör till skaran som kommer med undanflykter och bortförklaringar i flera år och bara helt enkelt struntat i vad andra säger och skött mitt/vårt så att säga. Nu på senare tid (för att frågan kommer väl mycket på tapeten när man väl kommer upp i åldern som en del säger ;)) har jag valt att berätta för ett par nära vänner på jobbet och de är guld värda och brakar inte igång med "NÅ, är det nåt på G än?" utan de håller tummarna och tänker på oss.
Sen finns det en baksida med att inte berätta. Då kommer kanske mycket gliringar. Men det är inte säkert att de slutar bara för att man berättar.
Jag ringde efter stöd från min mor i våras och berättade att det var så jobbigt och att vi kommer göra utredning. Det jag fick till svar först innan hon förstod vidden var "Men ni kanske inte har försökt nog länge". Men de fick hon backa om :).
Däremot alkoholens baksida. I midsomras groggade mor och en bekant till henne och de börjar prata barn osv. Mor säger "Jag kommer aldrig att bli mormor!!" och helt plötsligt var det nästan synd om henne. Den gången muttrade jag åt henne "Men ring min bror och tjata istället". Då ångrade hon sig.
Oj, långt. Med allt detta menar jag bara att det spelar nog ingen roll gentemot en del om man berättar eller inte. Många kan ändå komma med väldigt plumpa kommentarer.
Det jag fått erfara är att jag tyvärr har fått tuffa till mig ytterligare några snäpp och knäppa folk på näsan eller snabbt ge motsvar för många kör bara på annars och det mår man inte mycket bättre av.
Som svärmor sa "Ja, jag är ju rik. Man är rik när man har barn". Min sambo fann sig kvickt och sa "Det finns många som nöjer sig med att ha hälsan i behåll och känna sig rik av det". Vi har inte berättat för henne ÄN.
Jag har allvarliga funderingar på att maila våra närmaste och berätta kort om vår historia, rakt och ärligt. Sen har de chans att reflektera över allt i lugn och ro och höra av sig.
Fick tummen upp av en tjej i ett annat forum som går i samma funderingar.
Ja, de låter juh faktiskt bra tycker jag.
Skriva ett mail och lägga upp alla korten på bordet.
Men jag känner mej inte riktigt redo för det än.
De känns så otroligt härligt att få skriva av sej på de här underabara forumet! Tack!!
Hej
Vi har berättat för våra närmsta vänner och några till. Det är jätteskönt. De vet vad som är på gång och vi har möjlighet att få berätta och därmed processa att vi inte kan få barn utanför vår egen sfär.
Liksom Sootie säger har en hel del frågor kommit som inte är helt smarta eller tröstande, men man får komma ihåg att de vet inte. De förstår inte vad det innebär och jag tolkar det som att deras frågor är ett intresse - de vill stötta och vill förstå.
Men att säga att man är orolig efter tre månader är bara dumt! :|
Men det är olika det där!
Åh, känner exakt som ni!
Jag har berättat för EN kompis om vår babyverkstad, och jag ångrar det djupt. Varenda gång vi pratar (samtalet börjar ALLTID med "Är du gravid än?") ska det frågas om hur det går och vad som ska hända härnäst. Det har lett till att jag undviker henne och nu har vi knappt hörts på hela sommaren.
Hittade FL för någon månad sen, och det känns som att jag har funnit en massa nya vänner som lyssnar och känner samma sak. Klart att jag tänker, flera gånger varje dag, vad mycket enklare det hade varit om omvärlden hade vetat, men vet samtidigt att jag hade ångrat mig i samma stund som jag öppnat munnen. Så, kära ni, ni får kompensera för mina hemligheter i verkliga livet. Bloggen käftar sannerligen inte emot eller kommer med dumma kommentarer som man inte vill höra. Snarare tvärtom! Funkar ypperligt för mig.
Love you all!
Jag måste lägga till att jag bett mina vänner att inte fråga mig utan låta mig berätta om jag behöver och det respekterar de. Man måste ge dem en chans att sätta sig in i vår situation.
Men jag förstår att det är olika.
Woza, egentligen önskar jag nog att jag hade din kraft att berätta. Mina "bra" ursäkter är det ju helt och hållet jag själv som har skapat 
Emma Jemma
Jag förstår dig! Det är jättesvårt. Tur iaf att det finns ställen som detta att få snacka ur sig på. Ta hand om dig!
Tjejer!
Nu har ja tagit Äl stickorna i 6 dagar.
och för två dagar sen så syndes den andra randen ganska tydligt så då körde vi på som tusan men ja tänkte att den blir nog så där stark som den andra randen, kontrollranden dagen efter.. men den blev bara svagare och idag ha ja ingen.
Då ha ja alltså haft äl nu?
Men den blev juh inge tydlig..
Är de nå fel tro då?
Jag kanske inte har ÄL??
åhh, de är så himla jobbigt!
Ternera, ett streck är ett streck! Jag är helt övertygad om att du haft ÄL, bra att ni passade på att mysa ordentligt 
Hoppas du får ett pluss nu!!
Tack Emma Jemma!
Jag håller tummarna hårt..
Vi passade på yes :) Men de känns så skumt att de inte blev ett starkare streck än de blev. fast ja ha kanske inte så "lång" ÄL lixom..