Min hysteriska adoptivmamma...

Det är alltid så svårt att råda om hur andra ska göra. Orkar man inte hålla kontakten ett tag så kanske man ska pausa? Man måste ju ha någon näring själv att stoppa in i en relation, det är ju speciellt nödvändigt om den ser ut såhär!

Jag tycker inte att man kan "göra slut" med en förälder?! Visst måste det väl finnas en väg tillbaka, ett mål att kunna mötas?

Jag kan bara säga hur det blev med min mamma: vi har en "bra" relation idag- som vuxen har jag lärt mig hur hon fungerar. Hos många trubbas de mest uttalade/extrema delarna hos ens personlighet av med tiden, och så har det varit för henne.
Däremot har vi inte en mamma-dotter- relation, för det finns inget stöd att vänta hos henne, ingen trygg famn, ingen riktig botten. Jag kan inte ta upp problem eller utlämna starka känslor, det är hon för neurotisk för.

Men jag har sörjt klart att hon inte är en "mamma-mamma", vi har faktiskt en relation, jag känner min mamma väl och vi får båda ut något av att umgås. Vi har starka känslor för varandra även om hon inte kan uttrycka dem och jag måste vara försiktig att uttrycka mina ibland. Det blir lättare och lättare att reflexmässigt veta var man inte ska trampa- det tar inte särskilt mycket energi mer. Ibland har vi riktigt trevligt!

Jag tycker det låter som att dina föräldrar båda skulle behöva få prata med någon! vill inte din mamma kan det faktiskt vara till _stor_ hjälp om din pappa gör det!!!

Hoppas att det var till någon hjälp!

Kram

Otroligt sorgligt att så många har så dåliga relationer till sina föräldrar!

Tycker mig se en dubbelbottnad känsla hos TS! Å ena sidan flytt (för att komma ifrånmamman?), å andra sidan en bitterhet för att hon nu inte vill komma och hälsa på pga flygrädsla? Vad vill du egentligen.

Mycket av det din mamma gjort har hon säkert gjort i största välmening, det gör de flesta föräldrar. Inte fören jag fick egna barn som är halvstora nu, så förstod jag saker som min mamma gjort. Visst finns det neurotiska mammor mid sjukliga bindningar till sina barn och vad det rör sig om här är omöjligt för oss att säga.

När du inte har din mamma i livet, vad skulle du då hälst vilja minnas? Det är inte lätt att vara mamma (eller dotter heller för den delen!), jag hade helt säkert försökt gå igenom för mig själv vad det var och varför det påverkat mig som det gjort, därefter konfronterat mamman och rek henne att söka hjälp!

Lycka till!

Är inte allas föräldrar "knäppa i huvudet"?

Och alla tycker ju att de har rätt. Det är svårt att råda med så lite info. Men ett allmänt råd är ju att du bestämmer dig för hur mycket energi du vill lägga på erat förhållande och så ger du inte mer än så.
Den man inte bryr sig om kan ju inte beröra en i djupet av ens hjärta liksom. Glöm inte att det inte alltid är så lätt att bara förälder bara.

Tack for alla tips men idag fick jag bara nog....

Mamma kom over till vart hus och undrade varfor inte vi hade kommit over till dem..!!
Vi hade inte bestamt nagonting alls for idag. Smatt hysterisk halvskriker hon : "Men jag har ju vantat!!!"
"Hur ska jag kunna veta det", sager jag.
"Men det ar ju sista daan!!!!!!", skriker hon tillbaka.

Hon ar alltsa sur, ledsen, besviken, for att jag inte har kommit over till deras hus tidigare "for att det ar sista dagen idag", innan de aker hem!
Hon har suttit och hetsat upp sig och stressat upp sig sa hon har varldens angest, for att jag inte har gatt upp tidigare och kommit over till deras hus.

Hur kan man sitta och ha sadana forvantningar nar vi inte har sagt nagot for idag???
Jag fragade henne varfor hon har stressat upp sig sa bara for att det ar "sista dagen". Hon svarade da att vi minsann inte har kommit over till dem utan att det bara ar hon och pappa som kommer over till vart hus. Detta tolkar hon som om att vi inte vi vara lika mycket med dem som de vill vara med oss!
Hon kande sig inte sa viktig for oss for att vi inte kom over till dem lika mycket som de kom over till oss.

Haromdagen kom pappa och knackade pa fast jag har bett dem att inte gora det for vi behover sova ut eftersom dottern vacker oss var 3:e timme dygnet om.
Pappa knackar pa och sager " Vi har ju tankt att aka till xxxx, nu!" Vi hade inte bestamt nagot dagen innan sa vi hade inte en aning om att de ville aka till den stranden just idag. Pappa blir jattesur for att vi inte ar uppe (kl.10)utan fortfarande sover varpa han sager "Vi aker nog harifran i morgon for sa har kan vi inte ha det!" Han syftar da pa att vi inte ar uppe och tillbringar tid med dem pa formiddagarna!
Tank att det retar den generationen sa gruvligt att man sover till kl.10-11. Skumt tycker jag!
Nar de sedan kommer tillbaka kommer mamma over och sager" Vi aker i alla fall till xxx xxx i morgon sa nu far ni hjalpa oss med biljetter".
Jag gar over och fragar en sista gang om de verkligen vill aka i morgon och mamma sager: Ja.
Vi aker ivag och bokar och betalar bussbiljetter till mamma och pappa och nar vi kommer tillbaka lamnar vi biljetterna till dem.
Senare pa kvallen sager de att de inte ska aka!!!!
De har inte fattat att vi redan har bokat och betalat, sa vi far aka och avboka och forlorar 400kr pa biljetterna for att mamma och pappa haller pa med tomma hot, som vilka ungar som helst!
Detta var i fredags och maken har inte pratat med mamma och pappa sedan dess forran idag. Mamma och pappa daremot tyckte inte att det var sa farligt, de sa forlat och sedan latsades de som om ingenting hade hant! Hogst irriterande!

Ar det bara jag som tycker att det har ar ett sjukt beteende?
Vad spelar det for roll vem som gar over till vem och varfor kor man med tomma hot nar man ar en vuxen manniska i 60-arsaldern!

Det ska bli sa skont nar de aker hem i morgon. Vi stod ut med dem idag och vi skjutsade runt dem lite till olika stallen. Pa kvallen at vi tillsammans och tittade pa film.
Hela tiden forsokte jag verkligen att stanna upp och kanna efter vad som triggar min aggressivitet och ilska mot dem.
Jag kom fram till att vi ar otroligt olika och vi tanker och tycker nastan aldrig likadant om nagot.
Det ar precis som om vi ar fran olika varldar. Mamma ser pa saker pa ett HELT annorlunda satt. Hon tar at sig och tar allting man sager som ett angrepp, vilket ar jattejobbigt.
Sjalv ar jag nog ratt sa allergisk mot hennes uttryck, tonfall och satt att vara helt enkelt.

Far se hur vi loser detta i framtiden men nu ska det bli skont med en redig paus fran varandra!

Du har inte funderat på att tala om allt du skrivit i senaste inlägget om hennes beteende till henne? I lugn ton?
Min uppfattning om generationen som mina föräldrar tillhör iaf är att allt det här med psykologi osv är nya påfund för dem. Min mamma kan fortfarande viskande berätta för mig att hon kanske faktiskt hade behövt prata med någon när vi var små för att allt var så jobbigt. Som om det var värsta hemligheten. mm mm...

Ärligt talat tror jag inte din mamma är medveten om det.

Sen kan jag iofs tycka att ekvationen:
*Föräldrarna får inte knacka på / höra av sig och
*Ni hör inte av er
kan kännas lite underlig... jag tror faktiskt att jag också hade kännt mig lite bortglömd om jag varit din mamma. När hon ändå är där liksom och inte får störa er så måste ju ändå ansvaret på att ta kontakt ligga på er. Eller?

Men visst låter hon ganska självcentrerad /egoistisk i sitt tänkande. Och verkar köra lite med "det är så synd om mig"-stilen och inte fullt stöttande som mamma och mormor.
Men sjukt beteende? Nej, det tycker inte jag. Ffa inte efter att ha träffat på ett antal personer med faktiska sjuka beteenden.

Att ta en paus från varandra, som du skriver, kan nog vara en bra ide dock. Din mamma är säkert omogen i sitt handlande.
Sen brukar man vara rätt känslig under första året/åren med sitt första barn också (jag menar inte att det är något fel med det, jag tänker bara tillbaka på hur det varit för mig och andra jag sett).
Min man har tex varit nära att slänga ut sin mamma flera gånger. Men nu inser jag att hon faktiskt har en hel del vettigt att säga. tex.

Lycka till iaf! Det är aldrig lätt med relationer, men så är det väl heller inte meningen att livet ska vara helt lätt kanske?

Sa har lyder ekvationen:

Vi sover valdigt lite och daligt om natten och vill darfor inte bli vackta forran efter kl.10-11 pa dagen.
Mamma och pappa knackar pa och forvantar sig att vi ska vara vakna pa formiddagen trots att vi har forklarat laget med somnen for dem.
Vi har sagt att vi kommer over till dem nar vi har vaknat och ar uppe, vilket vi ocksa har gjort men tydligen har det varit for sent for deras smak.
Dessutom har de gatt och badat pa formiddagen och darfor har vi inte traffats ibland forran vid kl.14-tiden.

Tycker du fortfarande inte att de beter sig sjukt ?

Vad tråkigt att ni har det såhär!

Du får ursäkta, men jag utgår ifrån att du vill få raka, uppriktiga tips och reaktioner: I de två sista inläggen tycker jag att både du och dina föräldrar beter er lite barnsligt...
Jag hade också blivit skitirriterad över det där med biljetterna-sanslöst pinsamt för dem! Men iö så är det ju faktiskt så för de flesta att man får göra lite eftergifter för att ha en smidig relation med sina föräldrar/svärföräldrar. De är ju faktiskt inte som ens vänner som man ju valt själv o desutom är de en annan generation vilket innebär ganska stora olikheter i handlande o tänkande!

Men tidigare beskrv du mer neurotiska drag som måste vara jobbiga att hantera ibland. Mitt råd är att stå på dig när du känner att hon gör dig illa/ går över gränsen med sitt "martyrskap", men glöm inte att lite eftergifter/ anpassning som inte är alltför jobbig kan ge väldigt mycket. Om dina föräldrar inte kan stå ut med att ni ska sova länge tex- varför inte bara vara lite smidig om det rör sig om en kort tid?
Råd i all välmening...

Hej TS! Jag undrar varfor denna trad ligger under adoption? Tror du att din "knappa mamma" har med din adoption att gora?

Nej, jag tror inte att det har med att hon ar min adoptivmamma, den bara hamnade har!

Min mamma kunde bete sig så här ibland. Det är mer än ett normalt föräldraorodrag eller "knäppa föräldrar" som en del säger. Det handlar om 2 stora saker hos främst din mamma; att hon inte har ett egenvärde utom sitt barn, ingen mening med sitt liv. Och atthon förväntar sig att du ska spela med i det, för så har det alltid varit. Och din pappa gör det ju.

Och att det är en adoptivsituation spelar nog in, det kan ge en extra laddning av skuldkänslor i en situation som antagligen varait späns även i en ren "bio-situation". Min mamma är själv adopterad (på absolut sämsta tänkbara sätt, blev som kidnappad och sedan hamnade hon hos en dubbalbestraffande iskall familj) och är därför totalt överkänslig med allt som har med vår relation och separation att göra. Mamma kan inte riktigt identifiera sina egnq känslor och känne dem inte förrän de har "gått för långt" så att hon inte kan prata om dem, utan de springer iväg med henne och hon kan säga/göra vad som helst för att få ut dem helt utan kontroll. Så beter sig inte hennes bio-syskon, det är en del av hennes trauma.

De senaste utspelen under besöket tror jag beror på att de troligen aldrig haft småbarn och inte förstår vad sömnbristen kan göra med en och därför inte kan förstå situationen. Och sitter osysselsatta och hetsar upp varandra och ni hamnar under direkt attack, inget samtal direkt...

Mina systrar och jag har fått "rida ut stormen" med mamma. Det har orsakat panikattacker, mycket skrik och gråt, men varit nödvändigt. Annars hade jag varit tvungen att bryta med henne. Vi är inte nära vänner, mamma och jag, men vi kan umgås och vara med varandra. Vi är väldigt olika personer, hon emotionell och jag ofta rationell, och pratar lätt förbi varandra. Det kommer alltid finnas kvar och där får vi arbeta båda två för att möta varandra. Men skuldbeläggandet som går som en röd tråd genom alt du berättar, det har försvunnit hos oss nu.

Rustning på, och möt henne med motfrågor;
När du säger så där förstår jag inte vad du menar. Du ger mig 2 budskap. Så jag undrar;
varför säger du så där?
vad vill du att jag ska svara nu?
vad tror du själv, på allvar?
vill du får mig att må dåligt eller vill du ha ett svar?
Vägrar hon svar, så stå på dig om att du inte förstår vad hon vill och att hon behöver förklara sig mner, för du bryter igenom hennes försvar till sist. Hon vet ju innerst inne själv hur dumt det låter och att hon vill straffa genom skuldbeläggande.
Och du själv måste vara iskall, verkligen stå superstadigt på alla ben för att klara dig igenom denna skärseld. Men det kan fungera. Det tog totalt ca 2.-3 år för oss att komma igenom det.

Känner igen det där till 100 %

Det är din adoptivmammas egen osäkerhet och litenhet som sätter käppar i hjulet för DIG.
Hon vil att du skall känna skuld o ånger osv osv.

Försök prata med henne och går inte det, försök gå till psykolog som kan berätta för dig att du måste "göra upp" med din adoptivmamma.

Jag försökte göra upp med min, men tyvärr fick hon Alzheimer och jag har inte kunnat konfrontera henne som jag hade velat för allt ont hon gjort och sagt mig under åren.

Nu har jag äntligne lärt mig att att gå vidare utan att få sk upprättelse..... men visst tänker man.

Jag känner också att jag och mina adotivföräldrar är helt olika varandra. Deras förmåga att prata om känslor är obefintig medan jag har ett stort behov av att kunna ha en öppen relation.
Sedan jag själv fick barn har jag insett hur mycket distans det egentligen finns emellan oss. Nu har jag min dotter och en älskad pojkvän vid min sida som ger mig mycket av det jag behöver.

Jag försöker intala mig själv att jag inte behöver mina föräldrar längre, att det inte spelar någon roll att de inte bryr sig om hur jag mår... men ändå känns det svårt att acceptera.

Jag hade på sätt och vis tyckt det var skönt att flytta en bit ifrån dem, då hade distansen blivit mera naturlig. Som det är nu så bor vi i samma stad och vi träffas varje vecka. Jag har deras stöd rent praktiskt med barnvakt och så men det känns som att dom struntar i vem jag är som person och hur det går för mig.

Varfor tror du att hon adopterade dig? *valmening* Hon kunde inte fa barn sjalv och darfor tog hon chansen att ge nagon annans barn mojligheten till ett battre liv. Hon ar radd om dig, for att du ar det enda som har fatt henne att kanna att livet ar vart att leva och du har givit henne solsken dar morkret verkat som mest ogenomtranglig. Hon ar bara radd for att forlora dig. Kan forsta att det kanske inte alltid ar latt att vara det enda ljuset... Men du maste forsoka forsta henne ocksa.. Jag gor. *ler*