Älskade bonusbarn...
Jag har 3 bonusbarn sedan drygt 1 år tillbaka och jag älskar verkligen dom. Det har fungerat jättebra mellan oss från första stund. Naturligtvis har vi haft perioder då dom har testat mig men det är ju inte mer än naturligt.
Jag har alltid haft den inställningen att det är JAG som har kommit in i deras familj, dom har inte valt mig. Jag ser inte dom som konkurrenter (som många bonusföräldrar verkar göra).
Jag har dessutom turen att komma väldigt bra överens med barnens mamma. Vi har jättebra kontakt och det känns superbra! Jag är väldigt imponerad av henne som har accepterat mig så bra. Hon bjöd in mig till föräldra möten, julfester på skolan m.m. från första stund, hon vill att jag ska vara en del i deras uppfostran och uppväxt.
Naturligtvis kan jag ha åsikter ibland på vissa plan om hur saker hanteras av deras mamma och även av deras pappa(min sambo). Men någonstans får jag acceptera att dom har valt att uppfostra sina barn på ett visst sätt... Ställer jag mig frågande till det så har jag och min sambo en diskussion om det. Oftast kommer vi fram till en lösning.. Men har vi olika åsikter så är det ju ändå han (och barnens mamma) som bestämmer i slutändan.
Det viktigaste jag ville få fram i det här inlägget är hur bra det funkar för mig att vara bonusförälder.
Och hur imponerad jag är av barnens mamma, att hon har tagit emot mig med öppna armar!
Jag önskar att alla skulle få uppleva den känslan som bonusförälder...
