Religion vs förnuft?

Hej, det var en intressant fundering du har!

I Bibeln står det att kristendomen är en "dårskap" för världen, alltså att den kan verka helt ologisk och galen, men har man sett att Jesus är GUds son och att det han gjorde för oss när han led och sedan dog på ett kors, det var för våran skull, att Gud offrade sin ende son för alla människors räddning, därför att Gud älskar oss så ofantligt mkt.

Kanske ska det verka som en dårskap därför att vi ska välja att älska Gud, hade det varit logiskt och förnuftigt, då hade ju Gud inte stått som ett alternativ mot det matriella i världen.

Samtidigt har Gud skapat allt, och är så otroligt mkt mer vis och smart än människor, just därför att Han gjort allt har Han hunskap om allt, så jag tror inte att Gud har något emot förnuftet.

Från första korintierbrevet, Nya testamentet; "Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor".

Jag tycker att det blir mer och mer viktigt idag att vara stark, eller att verka stark? Är det fel att vara beroende av någon som vet bättre, är det fel att vara svag, att få bli omhändertagen? Ibland hör man saker som; "det är bara svaga människor som tror på Gud", det håller jag med om, människan är svag, den som valt att följa Jesus och tro på Gud är svag, men har accepterat det och lämnat sitt liv i Guds hand, och genom Gud får vi styrka, verklig styrka.

Kanske gick jag utanför ämnet litegrann, tyckte ändå att det hörde ihop.

-Sofia

Bra skrivet Sofia. Håller helt och hållet med.

TS - Hoppas du kan finna en religion som du känner dig trygg med. Det är en gåva att kunna tro på en Skapare och att kunna säga att man till hundra procent vet att Han finns, att han känner mina innersta tankar och har en plan för mig. Jag ser det inte som svaghet, utan som visdom, när man vågar lägga allt i någons händer som man vet har all kunskap.

När man är vilse och inte vet vilken väg man ska ta - är man då svag om man stannar på vägen och frågar efter vägbeskrivning? Jag tycker att det är självklart att man frågar någon som vet.

> Hur ser ni på religion och förnuft. Kan de gå hand i hand eller
> är de oförenliga?

Jag tycker det beror helt och hållet på hur individen hanterar sin religiositet. Tyvärr finns det ju i religion och religiösa samfund som koncept ett visst mått av att man ska avsvära sig förnuft. Någon religiös människa vill säkert bita huvudet av mig nu för att jag uttrycker mig på det sättet, men om man ser på hur religioner är utformade och hur de har fungerat påraktiskt genom historien så ligger det en hel del i att säga så - det finns oftast med en auktoritetstro och/eller heliga skrifter som det ingår i religionen att man inte _får_ ifrågasätta/tolka/ändra osv.

Det sagt, så finns det ju många människor som kan förena en tro med ett kritiskt synsätt på sin tro - som anser, om man ska ta kristendomen som exempel, att man kan tro på Gud och ta till sig livsåskådningen och levnadsrekommendationerna utan att för den skull känna sig tvungen att skriva under på allt som finns i Bibeln.

Så ja, jag tror att tro och förnuft kan leva lyckligt tillsammans, men att det kräver en hel del tankeverksamhet.

Jag tror att man kan leva med en tro och bevara sitt förnuft. Jag tycker faktiskt att en god tro är en tro som uppmuntrar till intellektuell frihet, ett personligt ställningstagande och förnuftigt tänkande. Själv är jag muslim, och tycker personligen att den är tron väldigt förnuftig och praktiskt, om praktiserad på rätt sätt

Självklart kan man vara både troende och väldigt förnuftig!

Jag tycker också att man kan vara troende och förnuftig samtidigt! Ser inget hinder med det..
Däremot när du skriver om andlighet, så det tycker jag personligen inte behöver gå hand i hand med religionen. Jag kan kalla mig själv andlig, men inte religiös. Fast det beror ju på vad du menar med andlighet då också.

Många vetenskapsmän och -kvinnor är väl religiösa och för dem verkar det ju gå bra!

ENligt mej så går det hand i hand på så vis att du får använda det förnuft Gud givit dej till att tolka de helga skrifterna (Biblen)

Jag är troende. Jag anser det inte alls vara oförnuftigt, tvärtom! Bara för Gud inte går att se eller mäta så betyder det inte att han inte existerar eller bryr sig om oss människor!

I många andra länder anses man som väldigt konstig om man INTE tror, i Sverige är ju helt tvärtom tyvärr.

Jag lät döpa mig när jag var 15 år efter några års Bibelstudier och jag har inte ångrat det en sekund! Jag sväljer inte allt med hull och hår utan studerar regelbundet för att förvissa mig om att jag lär mig saker som har grund i Bibeln.

Vad är sunt förnuft? Är det evolutionsteorin som sunt förnuft ska baseras på?
Darwinism är också en tro!
Sunt förnuft är att vara källkritisk både till religiösa skrifter och vetenskap.
Och eftersom det är i princip omöjligt att bevisa att det är på det ena eller det andra sättet, så väljer jag att inte ens fundera på det över huvud taget.
Jag finns, och så är det bara!

youtube.com/shorts/olSK5qBXD7s

Det är bara i Sverige som man anses vara korkad om man tror på något. Man kanske borde vända på det där.. Det kanske är svensken som är korkad för en gångs skull.