Kan man göra nåt åt för lite fostervatten?

Tjaaa... jag vet faktikst inte hur man kan få mer fostervatten.

Kanske dricker mer vatten?

Jaa jag vet inte.

Ja, det kan ju inte skada! Det var det enda jag oxå kom på, och att äta ordentligt....

Om hon har för lite fostervatten så kanske det är så att bebisen inte kissar? Och då fungerar inte njurarna och då kan ofta inte barnet överleva, det är ofta fel på hela magpaketet då oxå.

Jag tycker din kompis ska prata med sin läkare eller BM om VARFÖR det är så här för henne.

KRAMA OM HENNE HÅRT!

Tines: Absolut! Jag gör allt jag kan för att ge henne stöd, och det verkar funka rätt bra. Hon ska som sagt tillbak till sös på tisdag, så då får vi se då. Men de såg faktiskt inga njurar... Men enligt dem så var det för lite fostervatten för att man skulle kunna se...

Jag hade alldeles för lite fostervatten...fick en AKUT tid till en UL läkare.

Det hjälper inte att dricka vatten för att få mer fostervatten.

Oftast om man har för lite fostervatten så tyder det på fel på bebisens njurar...min Emmas njurar fungerade inte...så hon kissade inte ut något...var tvugna att avbryta eftersom Emma aldrig hade överlevt utanför magen...hade man valt att fortsätta graviditeten så fanns det risk för att Emma hade "deformerats" pga av att det var alldeles för lite plats för henne i min mage...fostervattnet ska ju skydda henne...och finns det inget så blir det juh för trångt.

Jag tycker att hon måste vänta alldeles för länge på sin UL tid...ho ska nog försöka o få det tidigare...den tiden från vårt första UL till det andra var nog den jobbigaste väntan någonsin!!

Emma kom i v 20...och var den sötaste ängeln vi någonsin sett.

Soolina: Tack för ditt svar! Jag kan inte ens föreställa mig vad du har fått gå igenom, jag är så lessen för din skull!

Det verkar vara samma sak med min kompis, men hon vill inte avbryta. Hon föredrar att bebisen dör i magen, på naturlig väg. Jag hade inte resonerat så, men så vill hon ha det.

Idag fick jag se bilderna på hennes bebis, och det var trångt där. Hon själv tror att det kan vara moderkakan som inte fungerar som den ska, eftersom fostret dessutom är så litet.

Soolina: Hur hanterade du andras graviditeter efter din Emma? Jag är ju gravid i vecka 24, och det syns på mig... Jag vill ju vara där som stöd för min vännina, men är orolig att hon ska må dåligt av att se mig. Pratade lite med henne om det idag, och så länge allt verkar bra och det finns hopp känner hon inget, men om den dör skulle hon nog tycka att det var jobbigt....

Jag tycker så synd om henne... Och om dig!

Varma kramar!

Anlin:

Oj det där med hur folk hanterar andras graviditet efter en sådan sak är nog väldigt olika...jag kan ju bara tala för mig själv.

Vi valde ju att avbryta eftersom läkaren sa att barnet kan bli väldigt deformerat av att vara kvar i magen...och vi ville se henne som hon var just då...hon såg ut som en liten bebis fast i miniformat...hade min sambos stortår oxå!

Sen så hade jag inte klarat av att gå gravid i 9 månader och veta att så fort Emma kom ut så skulle hon dö!
För läkaren sa att så länge hon låg i magen så kunde hon leva!

Man ska ju vara lycklig när man är gravid...och kunna planera och köpa grejjer.

Jag klarade inte av att se gravida efter att jag hade fött Emma...vart man än gick eller tittade så fanns dom där...hade konstiga tankar...blev sjukskriven ganska länge och satt bara hemma...tyckte det var orättvist att det gick bra för andra och inte mig.

Och det verkar som om många tyckte likadant när man pratat med andra i samma sits.

Min sambo svarade i telefonen när folk ringde och sa att ja inte orkade prata med någon...ett bra tag!

Nu e jag ju gravid igen...och har en vän som är i v 21...den 11 april ska vi göra UL för att se om bebisen är frisk denna gång eller inte...i vårt fall är det ju ärftligt med en risk på 25%...men skulle den inte vara frisk så vet jag inte just nu hur jag hade känt för min kompis som e gravid.

Det är en jättesvår fråga...det beror på hur din vän tar det...för mig var det förkrossande att förlora min bebis...och det skulle jag tro även din vän kommer att känna om det nu visar sig att det inte står rätt till.

Det är bra att du finns där för henne...men jag ville inte ha något stöd just då...för mig räckte det att min sambo var där...han var mitt största stöd...men det kändes skönt att veta att man hade stöd från andra...för mig räckte det med ett sms...det var lättare än att prata med någon.

Låt mig veta hur allt slutar...förhoppningsvis så slutar det bra!!

Kramar!

Tack för ditt svar. JAg kommer hålla dig uppdaterad, lovar.

Hon ska som sagt dit på tisdag, men hon kommer behålla det hur det än går. Hon är super-religiös, och har hört massor med skräckhistorier om aborterade foster. Hon berättade för mig att hon absolut inte kan tänka sig att föda på Huddinge till exempel, för där gör de egna tester på foster mm... De har ett eget labb för sånt enligt henne.

Och hon har hört att de vid en abort inte "behandlar" fostret värdigt, med massor av grafiska beskrivningar. Jag har aldrig hört om sånt och känner två, tre personer som gjort abort, men hon föredrar att barnet dör i magen. Så om hon får dåliga besked kommer hon att behålla det så länge det går, eller föda det även om det kommer ha skador.

Hon sa att det antagligen kommer bli jobbigt att se mig om hon får dåligt besked, vilket jag har full förståelse för. hon sa även att de kommer försöka igen då.

Kram!

Det där med att foster inte skulle vara värdigt behandlade har jag aldrig hört om...Emma kunde nog inte blivit bättre behandlad...både av personalen på BB...hos obducenten...och under minnesstunden...nu sover hon sött i sin lilla grav.

Jag vet inte om din vän kommer från något annat land...men jag kan inte tänka mig att det ska vara någon skillnad när det gäller behandling av foster som skulle vara aborterade här i Sverige.

Och för den delen är det ingen "vanlig abort"...det är ingen som kommer att se det som en "vanlig abort". Hon tar inte bort barnet för att hon vill det.

Jag tycker ABSOLUT INTE att hon ska lyssna på dumma skräckhistorier...det är bara en massa skitsnack.

Det ä ju upp till din vän om hon klarar av att vara gravid fastän det kan vara jobbigt och inte glädjefullt.

Än så länge vet dom ju inte vad som är fel...bebisen kanske kan leva ett liv utanför magen...i mitt fall så skulle ju Emma aldrig ha överlevt.

All lycka till din vän...och att du finns där kommer betyda mycket för henne sedan.

Kramis!

Jag är ledsen för era erfarenheter, går själv igenom detta nu. Har lite frågor om jag får ställa dem - vad är det för avvikelse du har risk för Soolina och hur snabbt blev du gravid igen? Hur gick det?
Och hur gick det för din vän Anlin?