Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?

Inget fel alls på dig. Du ser inte sex som det viktigaste i livet, därför går du inte i spinn för  en otrohet. Tvärtom är det bra att du inte är bitter och fortsätter straffa honom. Både du och han har gjort ett val som ni verkar nöjda med, det kan inte vara fel.

berättar att han är förälskad i en annan kvinna.  

Du ser inte sex som det viktigaste i livet, därför går du inte i spinn för  en otrohet.

Allvarligt talar så vet jag inte, Vi har liksom inte haft den typen av förhållande, vi har alltid varit bästa vänner och min man har varit en underbar pappa till våra barn. Eftersom vi båda är självständiga människor med egna karriärer har vi inte varit så tajta. Tror att vi sett familjen som vårt gemensamma projekt. 

Jag vet att min man bryr sig om mig. Han berättade för mig på en gång vad som hade hänt och han har verkligen ställt upp för mig mär jag drabbades av sjukdom för några år sedan. Kvinnliga vänner brukar säga att jag har en underbar man till skillnad från deras.

Om jag skulle ha känt annorlunda med en annan man vet jag inte.

Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?ibland är dina svar....
läste du mer än rubriken?

Ja men du läste visst bara halva inlägget... Om du fortsatt läsa hade du sett att förälskelsen gick över och han valde TS. Men det faktum att de haft sex fanns kvar och det är vad frågeställningen handlar om, hur man agerar efter en otrohet.

Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?

Har börjat fundera på om jag jär en känslokall männis,ka. Har aldrig varit så där vansinnigt förälskad i någon. 

När jag mötte min man så var det mera att jag trivdes bra med honom och att jag uppskattade att han inte var så klängig och sexfixerad. Vi gifte oss tidigt 23 år var vi båda. Efter ett par år kom första barnet och därefter två till. 
Jag jobbade inom vården, min man var lärare. Vi hade det tryggt och bra och efter nästan 20år tillsammans hade sexlivet långsamt dött ut. då kommer min man hem och berättar att han är förälskad i en annan kvinna.  
Jag kände förvåning och blev nog lite chockerad eftersom jag aldrig trott att det låg för honom att vara passionerad. Vi bestämde att han skulle tänka igenom hur han ville göra. Och livet gick vidare som om inget hade hänt. Efter några månader säger mun man att han tänkt igenom allt och att han beslutat sig för att bryta med kvinnan. 

Återigen gick livet vidare.  Är det något fel på mig som inte blivit bitter på min man. Skulle jag ha skilt mig? Vad skulle i så fall ha blivit bättre? Vi har det bra idag 10 år senare.

Nu är det rätt länge sidan det hände, men jag kom inte ihåg att jag var speciellt orolig, för jag tror att jag litade på att min man inte skulle göra något förhastat. 

Vilket det visade sig vara rätt. Att han under en tid hade ett förhållande med kvinnan kändes inte speciellt kul men han fick väl leva ut sin passion ett tag så skulle han komma till sans. Ungefär så kommer jag ihåg att jag tänkte. 

Det är nog min mans förtjänst, att han aldrig fick mig att tvivla på mig själv. Det gjorde han helt klart för mig. .Att det inte berodde på mig alltså. 

Det var helt upp till honom att välja om han ville fortsätta äktenskapet. 

Man är specialiserad på akutvård. Jag tror faktiskt att man blir lite hårdhudad och vänjer sig med att sätta patienterna (andra) först. Vad känner man när man sitter och håller i en påse som innehåller delar av en människa?  Inte tycker man synd om sig själv.  

Har suttit med oräkneligt många anhöriga när deras anhöriga just gått bort. Det handlar om människor i alla livets skeenden.  

Vad jag menar med härdad är att jag har sett så mycket tragik att jag vet vad som kan hända oss. Då ter sig en sådan händelse som att min man blir förälskad en ganska obetydlig.

Jag ser inte att någon av oss skulle ha svårt med anknytning, Vi är väldigt trygga med varandra.  När jag säger att jag är härdad så menar jag att jag kanske har ett annat perspektiv på händelser än vad många har. 

Jag har sett så mycket elände och smärta att detta med att min man blev förälskad i en annan ter sig som ganska obetydligt.  Men visst kan det ha med våra personligheter att göra också. Att vi känner kärlek för varandra och vill varandra väl är själva grundbulten.