Är det slutet med min sambo

Hej! ( lång tråd)

Jag och min sambo har varit tillsammans i ungefär 2,5 år och varit sambos i strax över 1 år. Under tiden vi har varit tillsammans så gick allt superbra i början, vi pratade mycket, umgicks hela tiden, verkligen lärde känna varandra.

Efter 1 år blev vi sambos tillslut, det började bra även om hon var jätterädd för barn livet och sambo livet med mig. De 2 första månaderna var fantastiska, men här började jag komma in i ett gammalt spår, jag började med onlinespel. Jag har haft ett spelberoende och innan och det började ta över ( idag är jag spelfri och gått i KBT). Jag började dra mig undan och gömma mig mycket, min sambo fick lida under min ekonomiska stress och psykiska mående. Jag slutade vilja vara intim, Här någonstans började min sambo tvivla på mig, och känna att det var något fel på henne. Sedan blev jag latare men kunde ändå få ihop en vardag där min dotter inte skulle behöva lida iallfall. Etfter cirka 6 månader av mycket irritationer och allmänna onda cirklar vi cirkulerar i, bråk om disk, tvätt, och andra hushållsysslor. Men sedan kom en annan sak, min dotter. Hon känner att hon inte vill ta  något ansvar vilket jag förstår och säger att hon inte ska göra mer än hon känner för. Men det  blir också fel för jag känner att om man bor tillsammans med någon som har barn borde man vilja knyta något form av band till henne, men har börjat störa sig på ''uppväxten'' hon anser att jag curlar min dotter vilket jag inte håller med om. Jag har lite längre stubin än min sambo och kan se vad gränser går, men hon har väldigt kort och verkar inte förstå att barn är barn liksom. De vill inte sitta still, hänga upp kläder, dra fram leksaker överallt och smutsar ned. Vilket jag säger till om att sitta still när vi äter, tvätta händerna efter maten, spola efter toalett besök, plocka undan leksaker efter sig. Men jag gör det lite i en mer kontrollerad takt, för att se om hon kommer ihåg själv eller uppmärksammar sig själv, medans min asmbo säger till '' sitt ordenligt på stolen när vi äter'' 2 sekunder efter hon kanske har vänt sig från stolen. Detta var ett exempel för att skapa en bild av våra misstolkningar. Nästa fas i vår relation är att hon outar mig hela tiden ( kommer tillbaka till detta). Nu har det gått så pass långt för henne att hon vill bli särbos, vilket jag kan förstå och  från hennes sida och svarar med att jag vill att vi ska växa tillsammans och lära oss så om hon vill istället känner för att ta ett steg tillbaka så säger jag utifrån mina känslor att vi bör göra slut istället. Detta anser hon som ett ultimatum om att hålla kvar henne tack vare min ekonomiska situation. Men det är bara uppriktigt hur jag känner att om hon inte vill göra detta tillsammans så gör vi det separat. För några dagar sedan tog jag ett beslut som både klarade upp vissa saker men gjorde mig mitt huvud kaos. Jag snokade i hennes telfon och jag hittade en hel del saker ( inte allt) men saker som räckte för mig att konfrontera henne!

1, hon har under 3 månaders tid haft en ''sexuell'' kontakt med en annan kille. Hon och han har haft flörtiga och väldigt sexuella ''instagram klipp'' eller gifs eller liknande. Som kan ha texter i som tillexempel, '' When you shower and put it in without warning'' eller ''driving around while she gives you head'' jag tror ni fattar vinkeln, Värre och värre saker hela tiden. Och efter jag hade skrollat igen precis allt kände jag att jag behövde konfrontera henne, Hon ljug såklar mig rakt upp i ansiktet om att först till jag erkännde att jag hade vet för att jag själv hade sett det. Inte en min fick jag, hon förklarade sig om att hon har saknat den sexuella delen och nu fick sin bekrräftele som jag inte har kunnat ge henne. Iget förlåt, att det var dumt eller att hon ska sluta. Hon kände lite skam men ingen skuld, hon tyckte det var ganksa självklart och inget dumt gjort, hon var bara ledsen över att hon hade sårat mig så.

2. När hon outade mig, hon gjorde ett anonymt inlägg på den kända FB gruppen ''pinkroom'' om hennes syn på vår situatuion eller jag hon förklarade sin del och känslan av mig, men nämnde aldrig sig själv. Hon framhävde att hon hjälper mig ekonomiskt med mat och liknande. ( Hon valde själv att ta större delen av matkonstander för att underlätta för mig, vilket jag är otroligt tacksam för men jag sa också till henne att jag inte ville att hon skulle göra det för hon ska leva som vanligt) Men detta har då nu kommit tillbaka för att bita mig i arslet

Precis alla svar i pinkroom var nästan lika, jag blev totalt sågad när jag läste alla kommentarer, för att inte vara man nog, vara en vuxenbebis, oansvarig, manipulativ, uttnyttja henne, se henne som en kassako, att hon ska lämna mig, flytta, göra slut för längesedan och ja det bara rullade på med att totalt köra över mig utan att de vet min sida, känner mig eller nåogt. Det kändes bara som hon behövde bekräftelsen av att hon gör rätt beslut geonom att flytta ifrån mig. ( Detta vet hon inte om att jag vet ännu)

3. Vi har sedan konfrontationen, förstått att vi har svikit varandra, sårat varande, missuppfattat varande och bara gått runt i cirklar. I bådas stunder av svaghet har jag vikit mig lite mot henne och börjat ta mer ansvar i hemmet, mest för att jag behöver annat att tänka på, äter knappt, och visar mer uppskattning och lyssnar mer på henne. 

Hon har börjat öppna sig, och vill nu gärna vara i min närhet, kan kramas, visa sig naken, hålla på med mitt hår, bli irriterad om jag vänder mig bort från henne i sängen. Det där som var så svårt för 1 vecka sedan är lättare idag, och uppskattar mig mera. Så under 1 vecka har det nästan kännts som det gjorde i början. Vi har fortfarande inte varit intima med varanda och svårt med annan närhet som att kyssas, men det känns som vi är på god väg.

Trots allt detta så är jag 99% säker att hon kommer skriva kontrakt för en ny lägenhet och vi kommer att gå skilda vägar, fasten ingen av oss egentligen vill det. Jag är övertygad om att vi kan gå framåt, prata och utveckals, inte glömma och låta gå. Men det finns mer att ge, hon vet det, jag vet det, men jag tror inte vi kommer att få veta detta.

Jag har haft det så sjuktjobbigt nu, ångest, tårar, känslor som bara är överallt just nu. Och jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till, det sliter i mig av alla tankar. Separera och vi kommer vara kollegor och se varanda men inte känna som förut, en tomhet i sig och ett avslut i sig. Att stanna och kanske ge det sista, eller tillslut förstå att detta var för bådas bästa. Stanna och hon inte slutar med det hon håller på med. Av alla möjliga utvägar vill man göra det rätta, det som känns rätt. 

Hur hade ni reagerat?

Jag förstår att 99% kommer säga att det är slut det finns nya ocj bättre ( men tänk tillbaka när ni en gång i tiden kände såhär för en person, vilsen om vad som är rätt och fel, vad som känns bra och dåligt)