• Anonym (TS)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om. 

    Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta. 


    Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium. 

    Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker. 


    Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag. 


    Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen. 


    Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk. 

    Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något. 


    Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar. 

    Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer. 


    Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an. 


    Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering. 


    Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med. 


    Hur blev det såhär? 

  • Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?
  • Tom Araya
    Anonym (TS) skrev 2025-03-01 15:57:12 följande:
    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    ...
    ...MASSA TEXT..
    ...


    Hur blev det såhär? 


    Fostran anser jag hör till pedagogik och inte till den medicinska delen.
  • Anonym (Bellissimo)
    Anonym (TS) skrev 2025-03-01 22:36:20 följande:

    Att inte vara nyfiken, skapa en god relation och vägleda barnen ledeVissa elever har skrämts till lydnad men sitter bara och är skräckslagna och tänker, hoppas inte läraren märker mig, så jag inte blir utskälld eller utskämd inför hela klassen. Det där med ordning, får man nog fundera på. Lär sig eleverna, mår dom bra? Ett tyst klassrum är nödvändigtvis inget bra klassrum. 


    Ja. Jag har stött på den inställningen hos Socialtjänsten, som vi hade kontakt med en period. De körde helt och hållet med att tvinga barnet (visst våld var inte främmande för dem) till normalt beteende istället för att fråga sig hur barnet mådde och vad skolan kunde ändra för att barnet skulle klara att vara där. Så länge barnet satt i skolbönken var soc nöjda. Att barnet mådde fruktansvärt dåligt av det brydde de sig inte om. 


    Du kanske kan köra lite kurser med soc också?! 

  • Anonym (Bellissimo)

    Angående om det är medicin eller pedagogik som behövs skulle jag säga, båda. Psykiatrisk undersökning behövs för att kolla vad som orsakar problemen. Är det någon funktionsnedsättning, personlighetsstörning, fobier, brister i föräldraskap eller kanske obearbetat trauma som ligger bakom beteendet? Med utgångspunkt från vad psykiatrin kommer fram till kan skolan tillsammans med dem ta fram en handlingsplan. 

  • Anonym (Mamma)
    Anonym (Maria) skrev 2025-03-01 22:21:22 följande:

    Vad jag inte känner igen mig. Blir nyfiken, skolkonsult hur då? Tar skolorna kontakt med dig? Vad har du för utbildning?

    Att lärare skulle skrika efter diagnoser känner jag inte igen, mer föräldrar. Sen finns det ett fåtal ungdomar där det är uppenbart att det finns diagnos och föräldrarna vägrar utreda. Men vanligare är att barnet har diagnos som känns överflödig (främst adhd). 

    Läraryrket ÄR otroligt stressigt, tufft och slitigt på många håll idag. Klasserna är stora, ungdomarna skriker efter social kontakt, förkunskaperna är svaga hos flertalet. Uthålligheten är låg och distraktionerna är många. Lärare som jobbat riktigt länge i skolan ger en entydig bild av hur mycket sämre arbetsmiljön har blivit och hur mycket svårare det är att göra ett bra jobb. 


    När jag gick i skolan satt vi i bänkrader och i bänkarna hade vi pennor och böcker.  När jag följde med mina barn till skolan slogs jag av vilken oordning det hela tiden var i klassen och det var pga hur lärarna organiserade undervisningen och på grund av bristen på riktiga skolbänkar. 


    Samling varje morgon skulle ske sittande på golvet, alltid var det någon som petade på någon och så blev det oro och kanske bråk. Sen när de jobbade hade de inget material eftersom de inte hade skolbänkar utan vanliga bord. Materialet förvarades i skåp vid väggarna, så de första tio minuterna skulle barnen springa runt och hämta böcker , pennor och annat material. Med stoj och bråk förstås.För barn med koncentrationssvårigheter tog detta massa kapacitet och de hann knappt starta upp med uppgiften innan lektionen var över. Lektionerna var korta , enligt lärarna orkade inte eleverna så länge.

    Inför riktiga skolbänkar igen. 

  • Anonym (Bellissimo)
    Anonym (Mamma) skrev 2025-03-02 09:05:21 följande:

    När jag gick i skolan satt vi i bänkrader och i bänkarna hade vi pennor och böcker.  När jag följde med mina barn till skolan slogs jag av vilken oordning det hela tiden var i klassen och det var pga hur lärarna organiserade undervisningen och på grund av bristen på riktiga skolbänkar. 


    Samling varje morgon skulle ske sittande på golvet, alltid var det någon som petade på någon och så blev det oro och kanske bråk. Sen när de jobbade hade de inget material eftersom de inte hade skolbänkar utan vanliga bord. Materialet förvarades i skåp vid väggarna, så de första tio minuterna skulle barnen springa runt och hämta böcker , pennor och annat material. Med stoj och bråk förstås.För barn med koncentrationssvårigheter tog detta massa kapacitet och de hann knappt starta upp med uppgiften innan lektionen var över. Lektionerna var korta , enligt lärarna orkade inte eleverna så länge.

    Inför riktiga skolbänkar igen. 


    Detta! 


    Jag vet en skola där man köpte bord och stolar med hjul för att lärarna lätt skulle kunna möblera om jätteofta. Fullkomlig katastrof för många med adhd och/eller autism. Ska man bedriva skola på det viset, och som du beskriver, behöver man ha särskilda skolor för barn med koncentrationssvårigheter och oro. 


    Grundproblemet är ju lärarutbildningen som inte innehåller tillräckligt om tex adhd och autism. 

  • Anonym (TS)
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-02 08:32:38 följande:

    Angående om det är medicin eller pedagogik som behövs skulle jag säga, båda. Psykiatrisk undersökning behövs för att kolla vad som orsakar problemen. Är det någon funktionsnedsättning, personlighetsstörning, fobier, brister i föräldraskap eller kanske obearbetat trauma som ligger bakom beteendet? Med utgångspunkt från vad psykiatrin kommer fram till kan skolan tillsammans med dem ta fram en handlingsplan. 


    Självklart skulle psykiatrin kunna behövas. Men inte alltid. Ett klassrum där 15 av 20 elever agerar kaotiskt så är det orimligt att alla dessa har en psykiatrisk problematik. Därför ska skolan agera med att stötta läraren eller så borde läraren helt enkelt inte få vara lärare om det finns så stora brister i lärarens ledaregenskaper,  så det inte funkar. 


    När jag träffat lärare och elever i den här typen av klassrum så har det snabbt visat sig att det faktiskt inte är något större problem med eleverna när jag själv gått in? Så det beror på vilka svårigheter som finns. Plus att specialistpsykiatrin som BUP är har flera månaders väntetid (om man inte är högprioriterad och har omfattande problem) och sedan tar en utredning några månader också. Så skolan behöver oavsett agera, det är inte okej för en elev att missa flera år av sin skolgång för att man lägger över ansvaret på sjukvården. 

  • Anonym (TS)
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-02 09:10:21 följande:

    Detta! 


    Jag vet en skola där man köpte bord och stolar med hjul för att lärarna lätt skulle kunna möblera om jätteofta. Fullkomlig katastrof för många med adhd och/eller autism. Ska man bedriva skola på det viset, och som du beskriver, behöver man ha särskilda skolor för barn med koncentrationssvårigheter och oro. 


    Grundproblemet är ju lärarutbildningen som inte innehåller tillräckligt om tex adhd och autism. 


    När man väl fått kunskap om ADHD och Autism behöver man ju även strategier för hur man undervisar. Vad kan man göra istället. Bara fakta om diagnoser men utan strategier i övrigt behöver inte vara en större hjälp. 
  • Anonym (Bellissimo)
    Anonym (TS) skrev 2025-03-02 09:13:26 följande:
    När man väl fått kunskap om ADHD och Autism behöver man ju även strategier för hur man undervisar. Vad kan man göra istället. Bara fakta om diagnoser men utan strategier i övrigt behöver inte vara en större hjälp. 
    Ja, det menade jag skulle ingå. :) 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-02 09:18:13 följande:
    Ja, det menade jag skulle ingå. :) 
    Det blir i sådana fall en väldigt lång kurs på flera år. Det är väldigt lite innehåll i varje kurs. 
  • Anonym (Bellissimo)
    Anonym (TS) skrev 2025-03-02 09:11:36 följande:

    Självklart skulle psykiatrin kunna behövas. Men inte alltid. Ett klassrum där 15 av 20 elever agerar kaotiskt så är det orimligt att alla dessa har en psykiatrisk problematik. Därför ska skolan agera med att stötta läraren eller så borde läraren helt enkelt inte få vara lärare om det finns så stora brister i lärarens ledaregenskaper,  så det inte funkar. 


    När jag träffat lärare och elever i den här typen av klassrum så har det snabbt visat sig att det faktiskt inte är något större problem med eleverna när jag själv gått in? Så det beror på vilka svårigheter som finns. Plus att specialistpsykiatrin som BUP är har flera månaders väntetid (om man inte är högprioriterad och har omfattande problem) och sedan tar en utredning några månader också. Så skolan behöver oavsett agera, det är inte okej för en elev att missa flera år av sin skolgång för att man lägger över ansvaret på sjukvården. 


    Helt klart. Jag tänker som du. :)
    Min ingång i ämnet präglas av att jag har ett barn med konstaterade funktionsnedsättningar, så jag ser det från den synvinkeln. 


    Ja, köerna på BUP är ett sorgligt kapitel. Själva utredningen tog dock bara tre, fyra veckor i vårt fall. 

Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?