Diskuterar/tjafsar ni framför barnen?

Tack för svar.
Min upplevelse när jag pratar med vänner är att det är normalt att ha tjafs och bråk. Vissa mer, vissa mindre. Min sambo tycker dock inte det. För honom är en relation utan diskussioner och tjafs likamed en sund relation. Jag har förklarat att jag anser att en sund relation är när man kan yttra sina åsikter och prata om dem och inte känner sig orolig för det. En sund relation behöver per automatik inte vara konfliktfri. Jag tog som ett exempel att en relation inte är sund om den ena partnern är otrogen, men den andra inte säger något och det blir inget tjafs eller diskussion om det för att man inte vågar t ex. 

I vårt fall använder han ofta argumentet att barnen hör när det blir en diskussion. Ibland kan det vara en kort fras av irritation som kommer ut från mig. En kommentar liksom. Men ibland kan jag vilja diskutera något. T ex en diskussion avseende vem som ska vabba eller när jag tycker han resonerar konstigt kring något. Han tycker barnen far illa av att "ständigt höra bråk". Men det är inte bråk och det är verkligen inte ofta. Jag upplever att han använder detta för att slippa prata om saker. Jag har lyft om det finns något tillfälle när det skulle passa bättre, men det gör det såklart inte. Något barn är ALLTID hemma, så det går inte. På promenad eller under bilkörning funkar ej, för då vill han njuta.
Så för honom finns det inga tillfällen att prata.

Jag känner mig mer och mer kvävd i relationen. Där jag blir mer och mer introvert och inte vågar uttrycka vad jag tänker. Jag blir utnyttjad för min snällhet och kan inte säga ifrån för då far barnen illa. T ex så har jag varit sjuk med nästan 40 graders feber och även två av barnen. Han var själv sjuk och funderade på om han skulle kunna jobba dagen efter. Tankarna gick kring hans halsont och heshet, skulle han orka? osv och jag sa till slut att jag tycker det inte är lämpligt att lämna mig hemma med 40 graders feber att ta hand om två sjuka barn. Att jag känner mig besviken och ledsen över att han endast resonerar utifrån sig själv och inte alls tänker på hur det blir för mig och barnen då jag inte kommer orka detta ensam. Då hyschar han mig och säger att "Barnen kan höra och de ska inte behöva lyssna på detta" och så lämnar han rummet. 
Och då har det inte varit ett tjafs eller bråk eller ens en diskussion, utan jag har uttryckt en åsikt, i vanlig samtalston. Jag har "gnällt" som han uttrycker det. Och barnen far illa av att "lyssna på ditt gnäll". 

Jag tycker inte det stämmer. Jag tänker att det är viktigt att barn också kan se att man är oense, men att han löser detta.