Vad är det ni män menar när ni säger att kvinnan tjatar?

Jag har levt med två kvinnor och är nu i en längre relation med en kvinna som jag inte lever med, men hoppas att flytta ihop med inom kort.

Den första kvinnan som jag levde med tjatade och klagade inte. Vi hade ungefär samma ambitionsnivå vad gällde städning och delade på allt på ett bra sätt, även efter det att vi fick barn. Jag tog hälften av föräldraledigheten och har genom åren tagit en större del av föräldraansvaret för vårt nu tonåriga barn. Det tog slut därför att vi träffades som ganska unga och väl inte riktigt var kompatibla i längden, men det var aldrig några konflikter utan mer som att kärleken övergick i vänskap från bådas sida.

Den andra kvinnan jag levde med hade helt andra förväntningar på hur ofta man behöver städa. Hon tyckte t.ex. att det var nödvändigt att dammsuga hela lägenheten två gånger i veckan (vi hade inga husdjur) medan jag tycker att det räcker väl varannan till var fjärde vecka. Skit samma om det är lite dammigt här och där när båda jobbar heltid med pendling och vi har tre barn hemma? Hon tyckte att all disk måste diskas efter maten varje kväll medan jag tycker att det visserligen är skönt, men inget måste. Nu när jag lever själv så kanske jag diskar undan på kvällarna varannan dag och låter det stå till nästa dag varannan dag. Och så vidare, och så vidare.

Den andra kvinnan tjatade, för hon tyckte alltid att jag gjorde för lite. Inte bara i hemmet, där hon helt saknade förståelse för att det som hon tycker är rimligt inte är den objektiva sanningen om vad som är rimligt - det är ju inte som att någon dör för att det är lite dammigt eller för att det står en odiskad kastrull på spisen över natten! Hon tyckte inte heller det var bra nog att kompromissa, dvs. då att dammsuga en gång i veckan istället för två som hon ville eller varannan vecka som jag ville, utan då klagade hon fortfarande på mig. Hon tjatade dessutom också på att jag skulle köpa presenter till henne, för att det måste en man minsann göra för att visa att han älskar en kvinna. Jag förklarade att det är svårt för mig, för jag går aldrig i butiker, och hon är extremt kräsen med vad hon tycker om, och jag jobbar mer än heltid och har mitt barn mer än halvtid. Men jag försökte, skrev upp i kalendern när det var dags att köpa presenter och blommor till henne för att jag skulle komma ihåg det. Men då var det inte heller bra, för det kom ju inte naturligt från mig utan jag gjorde det bara för at hon skulle bli glad. Suck. Ja, det var en massa andra saker som också var svårt och till slut lämnade jag henne för hon var för jobbig att leva med, för hon blev aldrig nöjd och kände sig aldrig riktigt älskad tror jag.

Detta är förstås helt anekdotiskt, men jag tycker att dessa två erfarenheter visar hur det kan vara. Inte för att jag är perfekt förstås, men i det första fallet fungerade det bra därför att jag är en normalt ansvarstagande vuxen person som tar ansvar för mitt barn och för hemmet utifrån den nivå som jag tycker är rimlig, och jag är beredd att kompromissa och göra mer än vad jag tycker behövs för att möta en partner. Men det andra fallet visar också att det finns en del personer som inte klarar av att kompromissa och se saker från andras perspektiv, och det är lite den känslan jag får av alla kvinnor här på FL som tycker att det är deras egen nivå på städning som är rimligt.

Alltså jag förstår ju att det finns en massa män där ute som också är lata jävlar, men efter vad jag sett i mina egna och andras relationer är jag helt övertygad om att en del av obalansen mellan män och kvinnor avseende ansvarstagande i hemmet handlar om att många kvinnor har en helt annan uppfattning om vad som är rimligt både avseende städning, vilken sorts mat barnen ska få, hur ofta man ska ha kontakt med släktingar osv osv och att de är oförmögna att kompromissa kring detta och då istället går omkring och är kroniskt missnöjda med sina män.