Hur mycket kan partner förvänta stötta?

Tillägg: sent om sider fick tonåringen stöd utifrån men då hade jag redan börjat må dåligt. Insåg i november att jag var på väg in i depression men har försökt hålla mig uppe, bita ihop, vara stark osv. Men sen när yngsta barnet fick ett bakslag i skolan (var hemmasittare till o från under lång tid men sen lyckades vi tillsammans vända det så under hela förra terminen gick hon full tid med extremt lite frånvaro, en otrolig förvandling och prestation)och nu har en svacka och en mildare depression (uttrycker sig mer som en "klassisk" depression då detta barn är i mellanstadieåldern och aldrig sökt ångestdämpande på det sättet och aldrig haft ett utmanande beteende) då erkände jag för min man att jag mår inte bra, jag har förmodligen haft depression sen november men inte tillåtit mig att må dåligt utan kör ju på ändå och fixar det som förväntas av mig. 
Men nu... ångest dagligen, ingen sexlust (jag som alltid haft extremt hög lust) älskar ju min man men har ändå svårt att känna mig... vad ska man säga... Jag mår bra av kramar och bara vara nära en kort stund men kan knappt pussas. Jag som är otroligt gosig vill inte ha för mycket närhet. Orkar inte. Älskar min man men känner mig inte kär på det sättet jag gjort tidigare. Har liksom inger romantiskt intresse öht. Inte för honom, inte för någon annan. Jag känner inte igen mig själv... vi har kämpat så hårt, åstadkommit så mycket tillsammans och mycket saker är bättre än på väldigt länge i livet. Jag borde inte må såhär. Men antagligen är det tidigare trauman och mycket jag burit på som jag borde bearbeta. Ska skaffa samtalskontakt. Men maken förstår inte... vi planerar roliga saker framöver som dagsutflykter till skidbacken, vårutflykter vi längtar till, han vill prata om semester (jag är planeringsmänniska så det är inget konstigt att prata om sommaren redan i februari) men allt känns bara jobbigt...

Som sagt så är jag inte så pass deprimerad att jag inte kommer upp ur sängen, jag har mått betydligt sämre under årens lopp, men jag har liksom alltid kört på. Det är väl lite det som är problemet. Mycket i tillvaron är bättre än någonsin och jag är så tacksam, stolt och nöjd över det vi tillsammans lyckats med, den styrka jag besitter, även om jag har svårt att klappa mig själv på axeln, men sen kommer ju nya motgångar. Jag är starkare än jag varit på många år, kanske starkare o lyckligare än nånsin men samtidigt vill jag vara gråta. Så fort jag tänker på allt vi tagit oss igenom så börjar jag gråta. Jag har svårt att se framåt men vantrivs inte med tillvaron, men det känns kämpig att gå upp varje dag, väcka barnen o motivera dom osv. Hur kan det kännas jobbigt och ledsamt mycket är så bra?! Varför mår jag dåligt över tidigare händelser?

Någon skrev att min man inte verkar veta hur man gör, och det stämmer väldigt väl. Vi har fått jobba mycket med hans förmåga att ta in andras känslor och upplevelser, att kunna uttrycka sin kärlek till barnen och visa empati. Han är egentligen otroligt kärleksfull och väldigt omtänksam men han vet inte alltid hur han ska visa det. Jag och barnen är tvärtom. Men jag har svårt ibland att erkänna för honom hur jag mår, om jag är ledsen osv. Det blir att jag drar mig undan eftersom han ändå inte vet vad han ska säga och risken finns att han uttrycker sig klumpigt och säger "fel saker", men på senare år har han i alla fall förstått att en kram och att hålla om mig, bara ge mig närhet är ett bra sätt att trösta
Jag är bra på att förklara, uttrycka mig och visa känslor men samtidigt har jag fått klara mig mycket själv under uppväxten, känslomässigt och psykiskt eller hur man ska säga. Så jag är inte så bra på att be om hjälp eller ens tänka på mig själv men blir sen besviken, sur och irriterad över att han inte avlastar eller kommer med egna initiativ eller ens ser hur han behövs.