Syskon bråk som barn/ vuxwn

Jag själv är endabarn, saknade aldrig syskon även om jag fick en halvbror (samma pappa) i början av tonåren. Jag och min bror är inte uppväxta tillsammans så vi har inte en syskonrelation på så vis. 

Jag har två barn, tvillingar, samkönade. Visst bråkar de periodvis men som regel är de sams och har en väldigt speciell relation.  

Min mamma har en syster och de är så olika som två människor kan vara och har absolut inget gemensamt. De umgås inte men pratar lite då och då med varandra. 

Intressant att höra att du inte saknade syskon, saknar du syskon nu när du är äldre? 

tvillingar sägs ha en speciellt relation, jag tror att det är för att de växer ju verkligen med varandra, de blir nog inte samma konkurrens heller för ingen är äldre eller yngre. Häftigt
jag har två stor systrar som bråkar hela tiden och fortfarande inte kan umgås som vuxna. 

jag har syskon barn som bråkar med varann :) 
själv har jag ett barn- han har inget syskon än att bråka med 

Jag har en äldre syster. Det skiljer 5 år mellan oss.
Vi har aldrig haft en dålig relation,men hade inte så mycket gemensamt som barn. Men vi hade alltid tryggheten av att ha varandra.
Vi har en bra relation idag som vuxna.

Jag har själv 2 barn som kan bråka ibland. Men de kan också finnas dör för varandra och kan prata med varandra om allt.
De är båda tonåringar och en av vardera kön.
Mina syskonbarn verkar också ha en bra relation.

Nej, fyller snart 50 och saknar inte nu heller att ha syskon. 

Tvillingar har absolut konkurrens. Det finns, precis som i alla syskonrelationer, alla varianter. De som alltid kommit överens och de där föräldrarna aldrig kunnat lämna dem ensamma i ett rum utan risk för blodbad. Mina har alltid tävlat om precis allt, men vi har kunnat hålla det på en "lagom" nivå så de aldrig (nåja, nästan aldrig) blivit kaos dem emellan. 

Läst att många enda barn saknar syskon när föräldrarna försvinner, och att det känns tomt. Men en del tycker det är skönt. 

det är inte helt omöjligt att vår son blir ett enda barn han verkar inte bry sig om syskon, och vi kan ösa på med kärlek till honom. 

Du och din man bestämmer hur många barn det blir i familjen, ditt barn har ingen talan om detta, det finns ingen sanning om vad som är bäst och planera inte för 50 år framåt i tiden, vad som händer när ni dör. Det blir bra, vad ni än väljer. 

Min son har inget syskon men skulle gärna velat ha. Han skulle nog ha blivit väldigt svartsjuk när han var liten om han varit tvungen att dela på uppmärksamhet. Han har dock flera andra nära släktingar och en massa nära vänner så är inte ensam. Jag är glad över att jag har ett syskon, speciellt nu när föräldrarna är gamla och behöver stöd, men vi har aldrig varit nära och kommunicerar bara när det behövs för praktiska saker. Känner syskon som alltid varit nära vänner och haft mycket glädje av varandra, och syskon som lurat varandra på pengar och varit otrevliga mot varandra. Alla varianter finns, gör det som känns rätt för er.

Hej!

Vilken bra tråd. Känns dels skönt att skriva av sig och dela med sig och dels läsa om hur andra har det.

Det skiljer sig två år mellan mig och min storebror. Jag växte visserligen upp med en frånvarande pappa och en mamma som inte klarade av stress och blev snabb emotionell/arg.

Men relationen kunde med mig och min storebror bestå av att han slog mig oftast. Jag blev aldrig den som slog tillbaka, endast enda gång. Då blev han i chock. Men det var i sena tonåren och det var endast den gången.

Hela min barndom, så slog han alltid mig. Med sina utbrott, som han hade.

Vi hade i mycket tidigare år, relativt okej-relation. Jag fick följa med när han skulle t.ex umgås med sina kompisar.

Vi spelade TV-spel och hade skoj.
Men med tiden så eskalerade våldet och vi gick i skilda vägar. 

Han tog sig rätten att sno saker ifrån mig, betedde sig hur han ville. Jag ansåg att han aldrig riktigt blev mogen. Han vågade alltid vara kaxig mot folk som han vågade slå på. Men muckade aldrig gräl med någon som var jämlik rent fysiskt med honom.

Innan jag avslutade relationen med honom och mamma. Så var jag 23 år.

I vuxenåldern, kunde han till och med prutta på mig, när jag satt och åt. Jag skämtar inte. Han klarar inte av mot argument. Han sa något kränkande och när jag stod upp för mig själv, så vände han sig ryggen och lutade sig och pruttade mot mig. Han har aldrig klarat av att ta emot debatt. Man ''skall bara'' göra det han vill.

Jag undrar om han idag efter alla år som gått (jag flyttade hemifrån och avbröt kontakten sedan 2018), förändrats. Mognats. Insett varför jag drog iväg.

Jag träffade min mamma för första gången på flera år år 2022. Hon beskyllde allting på min storebror, Hon verkade inte veta att hon var lika delaktig med att jag flyttade hemifrån. Hon var den som ''gaslightade'' ibland, för att våra relation skulle bli förvärrad.

Om min mamma inte förstod någonting, så undrar jag överhuvudtaget om min storebror förstår i sitt samvete (om han har det) varför jag drog.

Kändes skönt att skriva av sig.

Det skiljer nästan 4 år på mig och min bror och vi lekte och umgicks jämt under uppväxten. Vi bråkade också mycket dagligen men var ändå bästa vänner i slutändan. Nu som vuxna smsar/pratar vi i telefon varje dag, oftast flera gånger om dagen. Vi träffas, sover över hos varandra (vi bor i olika städer) och har flera gånger rest utomlands tillsammans bara vi.

Har en bror som är två år yngre och mongo. Väldigt våldsam som yngre och hela familjen fick anpassa sig. Blev så illa att han fick lämnas bort på boende i veckorna. 
Jag har inte haft kontakt sedan jag var typ 20 och vägrar ännu idag, Tvingades vara hemma med fanskapet innan förälder kom hem från jobbet. Låste in den jäveln på rummet och satt med kökskniv och bara väntade på att han skulle komma genom dörren så jag kunde få gå loss ordentligt.
Idag har jag två barn med två olika mammor och det skiljer 10 år emellan dem men de är världens bästa syskon. Tar hand om varandra och bryr sig. Kunde inte vara bättre. 
Så man kan gå från en syskonrelation till en annan.

Ja herregud min bror startade alltid bråk med mig och slog mig när vi var små.  Försvarade mig aldrig, stal mitt godis, skällde ut mig när vi var äldre, kritiserade mitt utseende och allt jag gjorde och var allmänt otrevlig. Han var alltid bättre, visste bäst och skulle bestämma, detta pågår fortfarande. Han har aldrig velat ha kontakt med mig eller undrat hur jag har det. Han har dock väldigt trevliga barn nu som jag har bra kontakt med och nu när våra föräldrarna är gamla har han plötsligt börjat bli snäll mot dem och det är skönt att dela ansvaret för dem. Så på det hela taget är det bra ändå att jag har ett syskon fast jag lidit mycket pga honom. 

Min bror är också 4 år äldre. Så bra att ni har funnit varandra, jag och min bror umgås tyvärr aldrig och har ingen kontakt såvida det inte behövs pga våra gamla föräldrar. Han skulle säkert påstå att han älskar mig på något abstrakt sätt, men visar aldrig att han har något intresse för mig eller bryr sig om mig. Jag är faktiskt en smart, trevlig person som lätt får vänner och uppskattning, men min bror visar noll intresse för mig, jag är osynlig för honom. 

Det skiljer 2 år mellan mig och min syster. Vi var de absolut bästa vännerna som barn och hade fantastiskt roligt ihop. Bråkade väldigt sällan. Våra föräldrar "skryter" ibland fortfarande om hur otroligt fina vi var mot varandra och hur lätt de hade det.
Vi lever väldigt olika liv som vuxna och dessutom i olika länder, men det hindrar oss inte från att prata i några timmar någon gång i veckan och vi skriver var och varannan dag och delar saker som händer, foton och saker vi tänker på i whatsapp-chatten.
Vi har fortfarande gemensamma skämt, uttryck och liknelser från barndomen som vi använder och skrattar åt. 
Jag älskar min syster något enormt och livet hade haft så mycket mindre färg utan henne.

De flesta syskon jag tänker på från min barndom har fina relationer även idag.
Kände några syskonpar som umgicks med varandra som bästa vänner och festade tillsammans och sov över i 20årsåldern till och med.

Min far pratar med sin syster varje dag. Min mor bor granne, för att de valt det så, med ett av sina syskon. De flesta av mina kusiner har hjärtliga relationer till sina syskon. Fast i vissa fall har de haft svårt att komma överens i perioder som små eller i tonåren.

Visst känner jag till de som har riktiga idiotsyskon och aldrig haft en bra relation. Eller de som älskar varandra men inte umgås så ofta trots att avståndet inte är stort. Men de syskonparen är definitivt i minoritet jämte dem som har stor glädje av sina syskon.