Ger snart upp
Hej hej.
Det känns inte riktigt som att man kan börja på något bra sätt, så jag börjar bara nånstans (ursäkta att det blir väldigt).
Jag har mått dåligt sedan jag var barn, då uppfattades det som att jag mådde dåligt helt utan "anledning".
Det gick helt okej för mig i skolan. Fick ganska bra betyg, men min psykiska hälsa tog stryk.
Redan som barn hade jag problem med nedstämdhet, självskadebeteenden och självmordstankar. Blev akut skickad till barnpsykiatrin där jag fick genomgå några samtal, inte mer än så. Ett tag senare blev jag skickad till barnpsykiatrin en andra gång, och då var jag verkligen på botten. Fick en tillfällig "diagnos" för depression, och jag hade också mycket ångest, och fortsatt självskadebeteende osv. Det konstaterades att jag behövde någon slags vård + behandling. Men efter det konstaterandet så fick jag åka därifrån och inget mer hände.
Vi hoppar till att jag tog studenten. Efter studententen var jag arbetslös, och tog efter ett tag kontakt med en psykolog i närheten. Vi träffades ett par gånger, jag förklarade att jag stod utan inkomst, mådde dåligt, har ångest (+socialfobi), och inte ens klarade av att söka jobb. Fick "hjälp" via internet-KBT. Sedan avslutades "hjälpen". Efter det var jag fortsatt arbetslös och utan inkomst ett bra tag. Har sökt ytterligare hjälp och fick då en remiss för att göra en utredning för NPF-diagnos. Uppfyller också kriterierna för både GAD och socialfobi (men de ville inte ställa diagnoserna utan att först ha utrett NPF-diagnos).
Trots det så sa de att jag utöver utredningen också skulle få hjälp från ångestmottagningen (men det har inte blivit av, på ca 9 månader..)
Om jag får en diagnos, så tror jag inte att jag kommer få hjälp. Och om jag inte får en diagnos, så kommer jag ju absolut inte få hjälp. Jag har FÖRSÖKT så sjukt jävla länge att få någon hjälp. Men gång på gång känns det som att jag blir sviken. Det enda försäkringskassan, arbetsförmedlingen och samhället överlag vill är att jag ska börja jobba. Sen bryr de sig inte om min extrema psykiska ohälsa. Jag vet verkligen snart inte var mer jag ska göra. Jag har försökt, med allt. Har varit hos säkert 20+ psykologer, kuratorer osv, på olika ställen (vårdcentral, psykiatrin osv). Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg. Men finns det någon annan som befunnit sig i liknande sits? Ville nog mest bara skriva av mig också..