Han är typ bästa vän med sina barn och vice versa

Hej.
Min särbo har typ sedan ett halvår tillbaka börjat umgås mer och mer med sina barn/ungdomar där hemma.
Han har 2 söner och 1 dotter. Sönerna är i åldrarna 16 och 18 och dottern är 13.

Han har börjat umgås med dom på ett helt nytt sätt. Inte vara det gör vardagliga.
Vi har vart ihop i 3 år och i början så hade dom varannan vecka hos mamma/pappa men nu kommer dom och går lite som dom vill och veckorna hos vilken förälder dom är hos har uppenbarligen längre inte lika stor betydelse. Men tidigare så ringde dom isåfall innan och sa att dom kanske skulle kika förbi om det inte var pappa-vecka så han var beredd på att någon kanske dök upp rätt som det var men nu ringer dom inte ens innan dom isåfall åker dit utan bara somsagt kommer och går lite olika från dag till dag och tydligen är det absolut helt okej för deras föräldrar. Min särbo säger bara att dom är så pass stora nu och att det bara är kul att dom vill vara hos honom så ofta och att han bara tycker det är Nice att dom har sån frihet och gör som dom vill nu när ena sonen har moppebil & kör på sina syskon.
Det har lett till dom senaste 4-5 månaderna att det blir svårt att vara både spontan och planera inför helg och träffar då han inte vet om han har barnen eller inte och om barnen är där så vill han först se vad eller om dom tänkt göra något ihop innan han bestämmer något konkret med mig. Det känns även som att ju äldre barnen blir kan han likaväl hänga med dom på samma sätt nästan som han hänger med vänner. Han pratar om sönerna framförallt som att dom är gudar och höjer dom till skyarna och det nästan lyser om honom när han pratar om dom, precis som att han har sina söner som förebilder och bästavänner vilket blir lite skumt. Han nöjer sig liksom med att umgås med barnen 24/7 och barnen är dom enda han verkar tänkà på i sin närhet. Och ju mer han är med barnen desto mer vill barnen vara med/hos honom för uppenbarligen har dom ju kul ihop och kommer väldigt bra överens men barnen i 16-18 års åldern verkar mer intresserade numera att hänga med sin pappa om helgerna och kvällarnà än egna polare. Kan bara se till mig själv och jag hade nästan den bäst tiden med mina tjejkompisar när jag var äldre tonåring och ville sällan sitta fastklistrad med mamma och pappa.

Detta kanske låter som avundsjuka, det är det inte. Det är bara att jag kan inte sära på om detta är fullt normalt att en pappa och tonårssöner är bästa bästa vänner och gör ALLT ihop eller om det är udda?

Kunde inte låta bli att fråga min särbo när han började snacka om planer framåt med sina barn om hans äldsta son inte brukar vilja umgås med kompisarna i klassen eller andra vänner som tex på nyår, helger etc men han sa att jodå han har få men bra vänner men att HAN själv är tacksam så länge dom vill vara med honom så pass mycket som nu.

En sak att höja sina barn till skyarna men känns nästan som att han ser upp till dom på det sätt han pratar och hela hans värld är bara vad han och hans barn ska hitta på. Det var liksom ett annat slags liv när dom verkligen bodde varannan vecka för då hade även min särbo ett annat liv. Vi kunde ha middagar med grannar, åka iväg på tu man hand, planera semestrar långt i förväg, ha sex i soffan mitt på blanka dagen, laga mat till oss två - men nu är det som att den tiden är förbi.
Vad gör jag Och har jag rimliga känslor kring detta?

Anonym (Särbo) Trådstartaren

Wed 29 Jan 21:48

#1

Summan av denna långa texten: Men det känns som att denna såkallade nyfunna jätte nära relationen till sina snart vuxna söner har blivit hans nya tighta vänskaper som han prioriterar över sina riktiga vänner, som att det är hans nya äktenskap som han försöker vårda till hundra procent och ge energi till, som att det är hans nya hobby att umgås med dom så fort alla har en ledig minut ihop och som att det aldrig funnits något annat eller komm finnas något annat än planerna, aktiviteterna och snacket med dom som han på riktigt brinner för för tillfället sen några månader.

Och då barnen som bara verkar se sin pappa och då får någon slags mersmak och vill bara hänga me och mer och mer med honom. Fint kanske många tycker men vad sjutton. Fira nyår, midsommar, valborg, påsk och jul och alla helger med sin pappa när man snart fyller 17 och 19?

kom igen. Och vart tog hans och mitt samliv vägen?

Anonym (Särbo) Trådstartaren

I förrgår 11:05

#16

Mrs Moneybags skrev 2025-01-30 10:06:24 följande:

Dina känslor är rimliga, men även hans är helt rimliga.

Det är nog rätt vanligt att äldre tonåringar kommer och går som de vill, de är ju snart myndiga och måste få bestämma över sin egen tid.

Det är inte heller konstigt att han lyser upp när han pratar om sina barn, det låter ju också helt normalt i mina öron.

Man blir liksom nostalgisk när barnen blir äldre och man inser att det bara är en fråga om något eller några år tills man inte alls har deras umgänge på samma sätt och då vill man ta alla chanser att umgås. Tiden med barnen känns kort!

Det är dock inte okej att aldrig kunna planera något med dig också. Ni måste väl kunna boka en helg någonstans eller göra något kul bara ni två också? Det tycker jag du kan kräva.

När du tänker på din egen barndom gissar jag att du hade mamma och pappa i samma hem? Då uppstår förstås inte samma saknad som när man har föräldrarna i skilda hem och bara har fått halva barndomen med var och en av dem.

Det är just detta: Jag är själv uppväxt sen 2 års ålder med varannan vecka liv tills den dagen jag fyllde 19 och flyttade hemifrån. Jag bodde ALLTID varannan vecka ALLA år, oavsett om jag gick på dagis eller nyligen tagit studenten. Det rubbade man liksom inte på. Både min mamma och pappa träffade ju nya seriösa partners/sambos efter deras relation och jag fick nya syskon på bägge håll. Att jag då bara skulle komma & gå hur som helst hade typ ingen av dom accepterat, om jag inte förvarnade innan så att det tex fanns tillräckligt med mat hemma till en person extra utöver det var som var tänkt, att dom ville veta om ytterdörren plötsligt skulle öppnas rätt som det var mitt på kvällen, att dom kanske var i behov av få Ihop vardagspusslet som det var med detas nya gemensamma barn med deras sambos. Skulle jag då bara lalla omkring och inte ha någon som helst struktur så skulle det bli upp och ner vänt med mycket. Jag hade dock perioder då jag och mamma i äldre tonår kom bättre överens än jag och min pappa och jag innerst inne önskade bokför lite mer men ändå var det liksom att hon var noga med att köra varannan vecka oavsett.
Jag trivdes bra hos båda och visste ju inget annat än varannan vecka livet så jag vaggades in i det.
Nu kanske det låter som att jag var ovälkommen dom dagar jag ville dyka upp hos ena föräldern dom veckorna jag ej skulle vara där men så var inte fallet, fallet var bara att dom gärna ville veta med lite framförhållning innan isåfall.
Men framförhållning har ju inte denna mannen med sina barn på något sätt utan det är svängdörrar deluxe och att han njuter av det till Max stör mig när jag ser hur det vi till en början hade sakta men säkert blir ett minne blott för att han ska umgås och bonda med sina vuxna barn. Som att han är rädd nästan för att säga till sina barn att tex njaaaa idag ska pappa faktiskt ha en middag för två här hemma och vi hade planerat detta och detta så kom hellre imorgon för det passar bättre. Han är typ rädd eller något för deras reaktion isåfall, vad vet jag men den känslan får jag.

Anonym (Särbo) Trådstartaren

I förrgår 14:58

#21

Det är inte det att jag tycker att han INTE är eller ska vara en fortsatt bra pappa. Det är att jag tycker han någonstans gör fel mot även sig själv och sitt privatliv i långa loppet.

Jag försöker se livet och dess relationer och tillhörande aktiviteter och tillfällen som tårtbitar.
Man behöver inte lägga all energi på en tårtbit och mer eller mindre avstyra och se bort resten.
Den dagen hans snart vuxna barn flyttar ut så kommer han ju stå där mer eller mindre ensam, just för att han bortsåg vänner i samma ålder, kärlekslivet för att han var för upptagen med att se till sina vuxna barns behov stup i kvarten. Han tränar liksom inte ens längre för att han tycker att den tiden kan gå till sina barn istället. Och till och med i företaget han har har han börjat använda sina barn som kollegor mer eller mindre utanför deras skola då han sätter dom i uppgifter att hjälpa till med etc. Så det är ju knappast så att tiden med barnen inte finns tillräckligt och att det är därför han måste maxa och prioritera tiden med dom hela tiden, tvärtom. Istället så är hans vuxna barn det enda han verkar ha glädje utav och dom utav honom. Inte heller sunt i långa loppet att barnen blir så beroende eller få pappa som allra bästavän i 16-18 års åldern så att dom tappar intresset för andra vänner och kontakter.
Till och med en kväll när han och jag inte hade träffats på 2 veckor pga praktiska skäl och jag hade längtat efter hans närhet super mycket så tog vi in på hotell i närheten av stan för att lyxa till det lite (i min värld inte bli störd mitt i en romantisk middag tex) SÅ ringer hans äldsta son och frågar vart han är. Trots det mamma-vecka. Når min särbo då svarar att han sitter på hotellets restaurang och äter med mig så frågar barnet om han får komma förbi och äta med oss, och innan ens jag hinner säga mitt så svarar hans pappa att det går utomordentligt bra såklart och att han är välkommen.

Sååååå, nu kanske ni fattar lite mer?

Han är typ bästa vän med sina barn och vice versa

INNEHÅLL