Anonym (Frida) skrev 2025-01-21 17:44:58 följande:
Det är bra att hon blivit diagnostiserad redan. Baserat på din beskrivning var jag som din dotter i den åldern, men jag var också duktig på kärnämnena i skolan, och kunskapen om ADHD var inte så stor där jag växte upp, så jag fick inte någon diagnos förrän jag var nästan 30 år. Vid det laget var jag helt trasig. Hade jag fått diagnosen som barn så hade allt antagligen gått väldigt mycket bättre, och därför tror jag att chansen att det går bra för din dotter är stor.
Det svåra blir när hon ska klara alla vuxenkrav, inklusive allt det som de flesta vuxna antagligen tycker är ganska enkelt, som att planera sin mat, komma ihåg att betala sina räkningar, ta sig upp på morgnarna, komma i säng i tid osv. Om sådant faller bort, då blir allt så himla mycket svårare och man kan få stora problem. Det vore antagligen bra med en mjuk övergång med mycket hjälp i början. Gör en budget tillsammans, gör matplaner, städscheman... Våga lägga er i som föräldrar. Känsloreglering kommer antagligen att bli ett mindre problem med tiden, medan upprätthållande av rutiner och hälsosamma vanor kan bli svårare.
Jag rekommenderar också att ni kollar vilken hjälp kommunen erbjuder, t.ex. boendestöd.
Det som är bra med att bli vuxen är att man brukar blir ganska mycket lugnare. Vi med adhd mognar vi med, om än långsammare. Man kanske fortfarande är sämre än gemene man på att t.ex. reglera känslorna, men man är bättre än man var när man var 14 år. Man lär känna sig själv mer, kan jobba förebyggande på eget initiativ, i större mån ansvara för att hitta strategier och själv utvärdera vad som fungerar och inte, man har mer självinsikt osv.
Just det där med att mogna långsamt är antagligen bra att ha i åtanke. Eller, man har en mer ojämn mognad, rättare sagt. På vissa plan sker det snabbt då man måste kämpa med saker som andra slipper kämpa med, men jag har nog ändå alltid känt att jag är sisådär 5-10 år yngre mentalt när de gäller att ta ansvar, ha tålamod, vara mindre impulsiv osv. Så släpp henne inte helt och hållet när hon fyller 18 i tron att hon är som alla andra 18-åringar.
Tack snälla Frida för att du tog dig tid att svara så långt. Det hjälper mig mycket att förstå när någon som har varit där tittar tillbaka.
Vi är glada att dotter har fått diagnos. Hon har fint stöd hemma o vi gör allt för att hon inte ska hamna snett.
Vi jobbar hårt att skapa trygg, lugn o respektfull miljö hemma.
Vi kommer att stödja henne så länge som det behövs så klart. Men kanske inte i den omfattningen vi gör nu.
Hon är bara 14 år, vi får se vart allt tar vägen.
Hoppas du har fått hjäl o inte är trasig längre.
Kram
