Unna barnen saker... på hennes vecka?

Unna barnen saker... på hennes vecka?

Jag vill inte ha kommentarer om styv-föräldrar vs bio-föräldrar, så jag specificerar inte rollerna utan använder "förnamn" på vuxna när det går, och kallar barn för barn. Ok?

Vi är två hem. barnen bor halvtid, Boendeföräldern har fått igenom (eftersom umgängesföräldern ville blidka i början) extra högt underhåll, och behåller hela barnbidraget trots att barnen bor 6/14 dagar hos umgängesföräldern. Notera också att när barnen var 11 och 13 ville de bo varannan vecka i samtal med kommunens rådgivare, men domaren ville ändå att föräldrarna skulle "kompromissa" - medling var väldigt uppskruvat då. 

Visserligen tjänar umgängesföräldern snäppet mera, men ändå. Boendeföräldern fick igenom att han skulle hjälpa till även med hennes boendekostander "eftersom hon måste bo såhär stort, med två barn". Att barnen efter en viss tid krävde egna rum även hos umgängesförädern (i början 4-5 dagar per 14) ändrar ingenting, tydligen.

Det jobbiga var att Boendeföräldern under hela barnens uppväxt och trots att hon fick udnerhåll (på flera tusen) och barnbidraget, vägrade skicka med kläder och annan utrustning. Nej, det fick umgängesföräldern sköta själv! Trots att hen påpekade att det ju ingick i uträkningen för udnerhållet, att hon skulle sköta kläder osv. Icke sa nicke! Det fanns också annat umgängessabotage in play, men itne helt relevant för frågan...

Nu är barnen i tonåren.  De har sina favoritkläder och har lyckats få igenom att de tar med sig kläder från Boendeföräldern. De verkar iaf inte bli aktivt stoppades (men vissa extra fina saker får de säkert fortfarande inte ta med sig till umgängesföräldern).

Nu till frågan... Barnen får mycket presenter. Även från styvföräldrar och styvföräldrars familjer. På umgängesförälderns sida har man sagt att presenter stannar i det hemmet, punkt. Den andra föräldern har fått mycket pengar, och BORDE DESSUTOM stå för det mesta som barnen nu fått i presenter/julklappar/spontaninköp. Dock vill vuxna i det hushållet inte att barnen tar saker därifrån och tar med till Boendeföräldern. Av flera andledningar, men främst för att Boendeföräldern då slipper köpa dessa saker, och då stoppar underhållet i sin egna ficka. Det känns inte rätt. Särskilt itne när hen umgenessaboterade och vägrade skicka med saker i så många år. Ska man bara bortse från det eftersom hen NU inser att barnen fattar vad som pågår, och barnen packar sina egna väskor? 

Barnen vill ju såklart använda sina saker närhelst de vill. Om de t.ex. fått en "setting spray" eller vad de nu kan vara, vill de givetvis ha den i båda hemmen. men det tar emot, för den som betalar udnerhåll OCH massa extra utöver genom alla år, på grund av tvång. 

Vad kan ni ge för råd? En "hård" väg att ta är kanske att sluta ge barnen saker, och berätta hur underhåll är tänkt att fungera? (Den föräldern får just nu ca 5000kr per barn, utöver barnbidraget). Hobbyerna kostar kanske 1500kr? Resten ska vara till allt barnen behöver - kläder, smink, bio etc. 

Hur löser man denna situation?

Det är ju "deras" saker bara för att vi gått med på att köpa dem?

Är det bättre att köpa sakerna "till familjen" istället och så får de "låna"/använda dem när de är här? Om det nu är ägandefrågan som stör er så mycket? Som gör att ni tycker barnen hamnar i kläm?

Och jo, barnen är såklart i kläm (även om jag inte tycker det är så himla jobbigt att ha saker på bara ett ställe) - men det är pga deras mammas beteende. Vi kan inte skydda dem helt - och vi har också rätt till att ha känslor. T.ex. att vi itne vill sponsra saker på mammaveckor, när hon ALDRIG sponsrat något på pappaveckor trots att det faktiskt är hennes skyldighet.

Som sagt, ett alternativ är ju att inte köpa saker till dem mera. Vi pratar om lyx-saker, inte nödvändigheter.

Men vad är "konsekvensen för barnen", egentligen? Förklara det för mig?

Konsekvensen blir att de lämnar vissa kläder, saker, smycken, extra smink, sportprylar, elektronik etc. etc. i vårt hem, och åker till sin mamma en vecka där de kan använda saker som hon införskaffat. Och saknar de något där kan de be sin mamma ordna de sakerna. 

Så, de slipper konka tunga väskor. 

vad är det negativa ?

Om de får välja mellan detta, att lämna saker som vi köpt i vårt hem, eller helt enkelt inte få extra saker, vad tror du de väljer? Om vi hela tiden istället svarar "nej, det där får din mamma köpa" ?

Så tänker iten deras mamma, och har aldrig gjort. Så varför ska vi?

Nå, då säger du i princip att vi itne ska köpa presenter till dem... Om de inte kan låta sakerna vara i ett hem.

Det är så konstigt - när jag var liten pratades det mycket om att det var jobbigt att "leva i kappsäck". Att det vore enklare för barnen att ha dubbla uppsättningar saker. Nu plötsligt ska barn ha någon form av äganderätt till saker som de inte köpt själva? 

Det är itne "barnens saker" - det är saker vi vuxna har köpt för att förgylla pappadagarna. Vi vill inte ge deras mamma presenter! Hon rullar i pengar, och utnyttjar oss - och umgängessaboterar. Varför räknas inte våra känslor?

Ja! Hon vägrar ju diskutera utanför domstol?

Det fungerar inte så - det kommer bara förvärra situationen för oss. Hon kommer sluta skicka med kläder osv. Så hamnar vi att dra ett ännu större lass.

Jag vet att familjelivare gärna käftar emot, men kan ni förstå premisserna och ge råd utifrån dem?

nej, vi kommer itne börja serva mamman genom att förse henne med saker på hennes veckor.

Hur gör man - med den gränssättningen gjuten i betong!! - saker bäst för barnen?

Sluta ge dem presenter? bara ge presenter som inte fysiskt går att flytta på? Poängtera hur mycket pengar deras mamma får, och att de borde få pengar/saker av henne rent lagligen? Sätta upp saker i positivt ljus?

Ni får tycka att D är det enda rätta - men det går inte för oss. Inte en chans.

Så vilket av de andra alternativen är bäst?

Du verkar inte förstå vad det är för mamma vi har att göra med här...

Jag får känslan att den som skriver i tråden är styvmamman som vanligt.
Hon vill lägga sig i allt och styra och ställa, och är
den som orsakar alla problem just nu?/

Fast jag förstår TS tänk här, litegrann. Om det stämmer som hen skrev att mamman slutar köpa saker om de redan är inköpta av pappan. Har läst andra liknande tråd här på FL. Då får ju mamman "dubbelt upp". Betalt för att köpa kläder, men slipper köpa kläder?

Det kan vara värt att låta den som får barnbidrag och underhåll att köpa t.ex. ALLA kläder. Annars blir det svårt att avgöra hur mycket pappan i den här frågan "borde" köpa kläder för. 

Hur gör familjer där barnen bor vecka-vecka, och ingen betalar underhåll? Höftar man lite, eller bidrar lika mycket i klädpeng, båda föräldrarna? 

Håller helt med dem som säger att det blir en extra påfrestning att försöka kontrollera vad barnen packar i sina väskor. Då kanske en strikt uppdelning är bättre? Bara man kan säga det på ett bra sätt till barnen typ "vi har kommit överens med er mamma att hon sköter inköp av kläder (men vi delar på kostnaden)". Men det får inte vara surt eller anklagande, och risken finns väl att mamman säger emot och kallar pappan snål osv. Det kan ni ju inte kontrollera...

Vad höjer du rösten för? Jag har väl inte sagt emot det, att det är en vuxendialog? Dock verkar den kanalen vara rätt stängd utifrån det TS skrivit, men om det stämmer att det från början var så att underhållet sattes högt för att mamman ska köpa in "det som barnen behöver", så kan ju TS hålla sig till den överenskommelsen. 

Lät som TS redan hade bestämt sig (eller deras familj, eller vem det nu är hen representerar), och skulle låta (dyra?) presenter bli sådant som inte riktigt fungerar att flytta mellan hemmen. Om relationen med mamman är sådär dålig och det blir en stor sak av packande, så tycker jag att det låter som den bästa lösningen, givet förutsättningarna. Tonåringarna kommer ju inte själva komma på tanken att försöka flytta möbler osv mellan hemmen, så då blir det ju heller inga diskussioner.

Men TS - saker ni redan köpt, kanske du får svälja förtretet över. Låt barnen använda sina saker till slut, smink eller vad det nu var, och fyll sedan inte på mera. 

Det handlar om en balans: ge barnen utrymme att känna sig hörda och respekterade, men samtidigt vara tydlig med att vissa saker behöver stanna i ett hem av praktiska eller emotionella skäl. Detta är inte en fråga om att begränsa barnens autonomi, utan om att skapa en struktur som gynnar alla inblandade, också vuxna, som faktiskt också har känslor.

 

Är det verkligen så illa att saker hålls separerade mellan två hem om barnen har allt de behöver i båda? Det finns inget som säger att barnen "kommer i kläm" bara för att vi som föräldrar gör det praktiskt för dem. Vad är det för "konsekvensar" du yrar om, egentligen?

 

Min uppfattning är att stabila och tydliga ramar skapar trygghet ? inte att barnen får bestämma över varje detalj. Varför är det så kontroversiellt?

 

Det här är (igen?) mina argument mot att låta barnen själva ta med saker mellan hemmen:

1) Att ha separata saker i respektive hem är praktiskt och förhindrar att barnen behöver bära med sig onödigt mycket fram och tillbaka. Två hem kan fungera som två självständiga och kompletta miljöer, vilket kan bidra till stabilitet.

2) Om det finns tillräckligt med saker i båda hemmen, varför ska det då vara nödvändigt att ta med sig en tröja eller småprylar varje vecka? 

3)Självklart ska barnens behov stå i centrum, men det är föräldrarnas ansvar att skapa tydliga ramar. Om det innebär att vissa presenter (som lätt går sönder eller skapar konflikter) hålls inom respektive hem, är det enligt mig en rimlig kompromiss. Och: Större eller platsbundna presenter (t.ex. ett innebandygolv och mål, vilken 14-åring grabb skulle inte uppskatta det?) skapar glädje utan att leda till diskussion om "var de ska förvaras"/om de får följa med till mamma.

Vi har bråkat med mamman i många, många år. Vi vet att det inte kommer lösa sig den vägen. Så det har inte för en enda sekund varit frågeställningen i den här tråden (vilket folk har svårt att förstå). 

Och enligt mig är det inte särskilt betyngande begränsningar för barnen - dessutom något de redan är vana vid sedan barnsben (pga mammans restriktioner). Varför itne lära barnen att respektera våra känslor också? 

Och sen när ska barn få bestämma allt själva? 

Vi tycker inte att de kostar för mycket, men vi tycker att vi redan sponsrar deras mammas lyxliv, och vi vill verkligen inte göra det. Helst skulle vi vilja att barnen får upp ögonen för att mammans cigaretter osv är pengar som hon visst kan använda på dem - att det egentligen är hennes skyldighet.

Istället för att det ska ställas ännu mera krav på oss, och vi blir "the bad guys" om vi inte öppnar plånboken? 

Inget av det här har någonsin varit ett problem tidigare, förrän nu när ena tonåringen börjar säga att vi "inte kan bestämma". 

Därför har min frågeställning varit: Hur förklarar man udnerhåll för barnen, så de förstår? UTAn att skada dem, så måste de ju ändå få förstå vem det är som kan ge dem mer veckopeng, mer kläder osv? 

Och om de har "rätt" i att "de bestämmer om sina saker", så visst, då får vi backa om den punkten. Men det får den naturliga konsekvensen att generositeten vi kännt i alla år (som sagt i TS, även från styv-familjens håll) kommer sina. 

I mina ögon låter det lite otacksamt att inte respektera önskemål från gåvogivaren - och man kan inte KRÄVA presenter - att få bestämma över.

men jag har också insett att detta inte är ett balanserat forum, utan folk vill tjafsa :) Men jag har kommit till ro iom att ingen här kan formulera vilken "skada" barnen får genom att behålla vissa saker i vårt hem, så jag har väl indirekt fått det svar jag behövt

Tonåringar som inte tjänar egna pengar, har inte heller 'egna saker' på det sättet som vuxna har. De har saker som vuxna tillåter dem att ha, och vuxna kan också begränsa användningen av dem (t.ex. Playstation bara mellan vissa klockslag).

Jag tror ni här hycklar ganska mycket. Era tonåringar behandlas knappats som de kungar som ni försöker få det att låta som - eller så hör ni till den curlande generationen, som uppfostrar barn som inte ens kan gå på arbetsintervjuer utan sin mamma...

Vill inte? VI HAR FÖRSÖKT! I FLERA ÅR! Hundratals email och sms. Smaarbetssamtal och turer i tingsrätten. testat att vara generös mot henne. Testat att vara hårdare. DET GÅR INTE

Jag har inte sagt att de inte KAN ha saker som de disponerar fritt. men jag säger att det inte är en "rättighet". Vi har också rätt att säga nej. De kan inte kräva att få en dyr luv-tröja eller parfym, för att flytta hem till sin mamma (där den stannar, för att mamman kontrollerar deras packning). 

Att påstå något annat (som vadå, att vi är skyldiga att köpa allt vad barnen vill ha?) är att famla - tycker jag. 

Men du vill uppenbart missförstå med flit bara för att driva tjafs

Ordvalen säger allt.  "Ge sig på" ? vadå "ge sig på"?

Begränsa deras tillgång? Vi pratar om att säga nej till lyx-saker som de hitills fått som liksom presenter i vardagen. De har velat ha något, och vi har (ofta) köpt det. Att ta bort onödig lyx och förväntningar kring det är knappast barnmisshandel...

Låt oss göra en vag liknelse: Om detta hade varit en kompis som blivit bjuden på restaurang ofta, men som sedan kom och sa att hon vill bara bli bjuden om hon får ta med ytterligare en kompis.... Skulle vi "ge oss på henne" om vi då sa att nej tack, då minskar vi hellre restaurangbesöken! (Men du är fortfarande välkommen hem till oss på middag när du vill såklart!) Blir denna kompis dåligt behandad? Verkligen?

Tack och lov så finns andra fundament i vårt hem, som itne är pryl-beroende... 

Ni måtte ha verkligt bortskämda barn. 

Pratade just med en kollega som sa att hennes barn inte får ha på sig sin nya jacka till skolan, fast hon vill det. Barnmisshandel detta också? :) Nä, just det... Vuxna sätter restriktioner hela tiden.