Psykiatrin i Sverige är en katastrof

Jag har grav autism(en läkares ord). 
Jag har aldrig varit på en fest. Jag hae ladrig haft en pojkvän/flickvän. 
Jag är jätte efter mina jämnåriga socialt, jobb, och studier. 

Du har alltså autism nivå 3, fick du det som diagnos?

"Nivå 3 "Kräver mycket omfattande stöd" Oflexibelt beteende, har extremt svårt att hantera förändringar, eller så försvårar andra begränsade, repetitiva beteenden funktionsförmågan i så gott som alla avseenden. Starkt plågad/stora svårigheter vid förändring av fokus eller handlingsplaner." 
dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%20autism/Tabell_sv%C3%A5righetsgradering_autism.pdf

Då har du säkert upplevt mobbning eller utfrysning i skolan.

Men du är inte den enda med svårigheter. Det är flera som har autism eller andra problem: ADHD, Tourettes, OCD, bipolär sjukdom, borderline etc.

Om du fått en autism-diagnos så borde du kunna få hjälp av Habiliteringen. 
Du kan få prata med en kurator, eller gå i en grupp med andra med autism:
"För vuxna med autism utan intellektuell funktionsnedsättning. Sex träffar om att ha autism, om hur det fungerar i vardagen och vad det finns för teoretiska förklaringsmodeller." www.habilitering.se/vuxen/kurser-och-grupper-18-ar-och-aldre/autism-kurser-och-grupper-vuxen/

Nej.
Jag har As-diagnos. 

Är du under 18 eller fyllda 18 år? Tolkade det som att du är under 18 år utifrån vad du skrev förut.

Man säger inte asperger längre. 

Nej.
Jag har As-diagnos. 

---

Man säger inte asperger längre. 

Men Aspergers syndrom räknas som en form av autism, en autism utan intellektuell funktionsnedsättning. Så habiliteringen är fortfarande rätt instans.

Va? Varför säger du detta till mig?
JA, jag vet att att är en form av autism, jag har ladrig påstårr något annat. 

Psykiatrin i Sverige är en katastrof

Jag vet att det inte är så lätt, att bota psykisk sjukdom, men det är som att psykatrin i Sverige. inte ens försöker.

Jag har haft kontakt med BUP, och också blivit inlagd på psyket efter självmordsförsök, samt haft lång kontakt med öppenvården.

 

Jag vet knappt var jag ska börja. BUP gjorde många fel. Dem misstänkte en diagnos, men jag fick själv inte veta något förrän två år senare. Jag hade behövt den informationen. Alltså, verkligen. Varför fick jag inte veta något förrän två år senare? Det är jättedåligt.

Sedan satte dem en personlighetsstörning diagnos på mig, utan utredning eller något liknande. Man ska inte ens sätta en personlghetsstörning diagnos på en person under 18, då personligheten utvecklas hos unga personer.

 

Psykakuten är verkligen katastrof. Dem gör så mycket fel. Och tar en inte ens seriöst. Hånfullt och jättedåligt bemötande. Som man inte vore en människa ens en gång. Jag har varit med om riktigt sjuka och kafkaartade grejer inom slutenvården.

Det tänker jag inte gå in på. Men kortfattad: Jag fick mediciner. Asså, visst, det är väl bra att jag fick mediciner, men för mig gjorde dem faktiskt ingen skillnad. Jag hade ingen depression. Jag hade ingen psykos, mani, ångest etc. Det enda jag led utav var en förjävligt uppväxt plus dålig livssituation, och då hjälper inga mediciner. Jag kan förstå varför dem tror att jag hade en depression efter ett självmordsförsök, men dem måste kunna se skogen för alla träd. Dem måste kunna se till individerna.

 

Jag har ju inte direkt blivit friskare eller mindre suicidal utav all vård.