Är din sexdrift "ett ok" eller "en livskrydda"?
Om du bortser från barnalstring och att sexdriften bidrar till att vi binder oss i förhållanden, som leder till familj/barn osv. Men när man har fortplantat sig? Är sexdriften en tillgång eller en börda?
För mig var det helt klart att det var en börda. Det var kul och spännande i unga år men efter att vi fått de barn som vi ville ha (två) så var sexdriften ett besvär. Det blev ungefär som ett kliande myggbett. Det är skönt att klia det men sen kliar man sönder det och får infektioner.
Men precis som när man bestämmer sig för att ändra sin livsföring (diet, träning osv) så går det faktiskt att göra samma vad gäller sexdrivet. Om man är tillräckligt beslutsam och disciplinerad. Jag gjorde det. Och nu (58 år...man) så har jag ingen sexdrift längre. För mig känns det som en befrielse och det gör det nog för min fru med. Hon slipper ångesten och det dåliga samvetet. Vi känner båda att vi kan ägna oss helt och hållet åt saker som är meningsfulla och inte "infekterade".
Är jag den enda som valt att "skrota" sexdriften?