När farmor dog

Jo det är märkligt. Min farmor blev 95. Hon har funnits där som en extramamma i hela mitt liv. Det kändes konstigt att inte ha någon att ringa eller besöka. Ett stort hål. Men sista 2 åren av sitt liv började farmor tappa minnet ocg det kom mer och mer. Sedan flyttade hon in på ett boende och ramlade och bröt höften. Efter det blev hon sängliggande i flera veckor innan hon avled. Visst känns det sorgligt och fruktansvärt tomt men hon levde ett långt liv. Rikt på barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon blev änka vid 60 och saknade farfar oändligt naturligtvis. Jag kände en sorts lättnad när hon dog- dä hon inte var sig själv på slutet. Den farmor jag känt famns inte längre. Så när hon lämnade jordelivet kändes det ändå som att hon verkligen fått leva det fullt ut. 
Värre var det med farfar som dog 60 år av cancer och plågades fruktansvärt av smärtor i ett helt år. Han hade inte levt sitt liv färdigt, han ville leva. Han borde fått leva längre.  Men dåtidens behandlingar är inte som de är nu. Så ja, det känns tomt men som sagt-hon fick ett långt liv.