Trasiga människor som ska rädda andra?

Du ser. Sen finns det ju nyanser av att vara instabil. Men om hon bara sitter exempelvis och pratar om sina egna problem. Börjar gråta och ha sig för att hon minsann gått igenom än värre skilsmässa än dig, då är det faktiskt obehagligt. 

Att tänka på/göra saker för att skingra tankarna är inte samma som att förtränga.

Men att säga till någon som jobbar heltid att jobba mer för att inte ha tid för ångesten. Kan sluta i katastrof 

Hon sa fortfarande inte till dig att förtränga det.

För en del kan det ju vara bra beroende På vad det handlar om och sammanhang. Vi säger en person som älskar musik, den blir lycklig av musik men kan inte försörja sig på detta. Till vardags kanske man jobbar som servitris men på helgerna kanske man kan få sjunga och spela på människors bröllop och det gör än så lycklig. Har en kompis som jobbar som fotograf på helgerna för att hon älskar att fota bebisar, folk som gifter sig och till vardags är hon biolog. 

Så ett råd kan inte tas ur ett sammanhang. Om någon faktiskt undviker något som gör den lycklig för att den inte kan leva på det kan ju fortfarande få leva ut detta som en hobby på sin fritid. Eller någon som är kontorsarbetare på dagarna men som håller boxningspass på kvällen ibland. 

Sedan är det skillnad på att undvika ångest eller leta efter saker som får än att må bra. Men det är ju som sagt utifrån ett sammanhang. 

Jag kan hålla med om att det är problematiskt att vem som helst kan kalla sig terapeut, coach eller liknande utan att egentligen ha någon formell utbildningar eller andra dokumenterade kvalifikationer alls när det gäller att stötta människor i deras mående.

Däremot finns det ingen motsättning i att kunna hjälpa "trasiga" människor fastän man själv har sina problem. Inga psykologer och andra med skyddade yrkestitlar är okrossbara stålmän. Även de är människor, som kan vara rätt trasiga på sina sätt men ändå ha förmågan och kunskaperna att stötta och stärka andra. 

Skulle det vara krav på ett helt perfekt liv i total balans för att jobba som psykolog - ja, då skulle ingen kunna vara psykolog.

Det kan tvärtom vara positivt som psykolog att man har sina egna problem och orosmoln i tillvaron. Det ger större förståelse för klienterna och ödmjukhet inför uppdraget. Man påminns hela tiden om behovet av psykisk vård. Och själv har jag fått absolut bäst vård från psykologer som själva delat med sig av personliga erfarenheter och som visar att livet kan vara bra även om man har sina ärr och svårigheter.

Hur vet du det..

Läs ditt eget inlägg.

Kan tillägga att hon stack mitt i behandlingen. Lämnade stan och bytte arbetsplats. Det var också lite speciellt. Det sista hon sa var att hon skulle höra av sig med nästa tid. Efter ett tag ringde jag till mottagningen och då jobbade hon ej där längre. 

Det är absolut en tillgång att man har egna ärr och liknande. Men det är skillnad att vara i fullständig misär själv, inte ta tag i sin egna familj men ändå ska ut och rädda andra. 

Ett exempel. En psykolog som har en man som super konstant. Som super framför barnen. Som kör med barnen i bilen trots berusning. Hon vill bara jobba, har inte ork till något annat, är trött, lättretlig och haft det såhär i 15 år med den här mannen. Mannen är otrogen och hon behöver konstant gå på lugnande tabletter själv för att orka ens vara hemma. Mannen styr och ställer hemma och hon är i en riktig skit situation. Du tycker inte att hon borde ta tag i sin egna situation innan hon ska rädda alla andra? 

Det kan väl ändå inte vara så väldigt vanligt?

Att människor som vill rädda andra själva mår dåligt? 

Att en socialsekreterare eller psykolog tittar på när de egna barnen åker fyllerejs med farsan för att andra är viktigare att rädda?

Har man ett jobb så lär man ju gå dit och göra sitt bästa medan man kämpar med problem på hemmaplan, om de inte är stora nog för sjukskrivning.

Verkar som att du TS har en rätt skev bild. Drar exempel som är i absoluta ytterkant. Det kan vara ev fördel att de som har människovårdande arbeten har lite livserfarenhet, valkar på själen och inte kommer direkt från skolbänken. Ingen ska arbeta under ett aktivt missbruk oavsett arbete. Heller inte om den psykosociala hemmiljön är väldigt tuff. Undrar vad du eg hänger upp dig på. Vart vill du komma? Egentligen. 

En man jag dejtade några veckor innan jag fick nog av hans mycket märkliga beteende utbildade sig till "livscoach" och startade företag och hemsida med diplom och allt där han ska hjälpa människor i "nöd".

Hans beteende efter att jag tackade för mig var allt annat än sunt och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att några veckors dejtande kunde resultera i så galet mycket drama där han hade noll självinsikt till att det var han som var orsaken till att jag avslutade. 
Hände andra saker runt omkring också och även långt efteråt som fick mig att förstå att han mår verkligen inte bra.
Hur ska han kunna hjälpa andra när han inte ens har självinsikten i att han själv orsakat att han inte har några vänner kvar, att hans vuxna bar tagit avstånd från honom, att han inte kan behålla en partner - vet att det varit andra efter mig, osv.

Han lägger upp bilder på saker som om han vore värsta kungen, men jag som varit på samma aktivitet/ställe vet att det inte alls var så.

Hur kan man ge råd till andra som man själv inte lever efter?

Hur många av Sveriges psykologer tror du lever enligt det exemplet du ställer? Du drar ju till extrema ytterligheter.

Befinner man sig i en fullkomlig livskris har man förhoppningsvis själv tagit hjälp och kanske är sjukskriven, om man inte kan hantera jobbet mitt upp i det hela eller skilja på privat-och yrkesliv. 

Det är lite som att säga att "hur ska en läkare kunna ge vård åt sina patienter om han själv har cancer - borde han inte ta tag i sin egna situation innan han ska rädda alla andra?".

Vem är det du ska sätta syrgasmasken på först? Dig själv. Sedan kan du hjälpa andra. Jag tror det är särskilt viktig att påminna sig om det inom dessa yrken. 

Att du själv har gått igenom mycket och bär en egen historia, kan vara en stor tillgång eftersom du har en djupare förståelse och större Ödmjukhet. Kanske du heller aldrig hade valt att vilja hjälpa andra, om du inte själv en gång var den som behövde stöd.

Det är vanligt att dom som söker sig till psykiatri m.m själva har erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är också vanligt att den som har en beroende sjukdom, vill hjälpa andra eftersom dom själva vet vad det innebär att leva med det och kan hjälpa på ett annat sätt, än någon som inte har det. 

Men sedan måste man ju såklart vara utbildad och ha all kunskap som behövs för yrket, utöver det.

Snurrig tråd.

Det är bra mycket vanligare med utbrända socionomer och psykologer än självutnämnda terapeuter. 

Att dagarna i ända sitta med klienter som utan självinsikt öser okvädningsord över de som i åratal försökt hjälpa dem är inte roligt, ska ni veta. Vad som trots allt håller en uppe är de 90% som tar terapin på allvar och använder de verktyg de får.  

Hur de självutnämnda terapeuterna upplever sin vardag har jag egentligen ingen aning om men efter vad jag förstått så stryker de klienterna medhårs för att inte skapa konflikter men resultatet av sådan terapi brukar ju inte vara så lysande.

Det handlar helt enkelt om man vill ha hjälp med sina problem eller trivs så bra med dem att man inte vill förändras

Har man som psykolog inte rätten att neka någon terapi?

Nej,  men man kan remittera.