Mamma första valet

Alltså nu vet jag ju inte hur det sett ut eller ser ut hos er, men det är ju väldigt vanligt att mamman är den som tar det känslomässiga ansvaret för barnen och därmed också blir den förälder barnen sen tyr sig till. 

Är också separerad med två barn, och det är oftare barnen tar upp saker med mig än med pappan. Men det är ju för att jag jobbat på det, att finnas för barnen och pratat med barnen gett dem tid och utrymme att prata om känslomässiga saker. Nu vet jag inte hur det ser ut hos pappan numera, men när vi bodde ihop var det främst jag som gjorde detta. Jag tror också att det hos honom är bonusmamman som tar mycket utav detta numera åtminstone med yngsta, för som hon pratar hos mig låter det som att det är bonusmamman hon tyr sig till mer. Vilket jag kan känna är både positivt och sorgligt. Och det vore ju hemskt om den relationen tog slut. 

Som någon tog upp är ju nattningen en stor grej. Det är ett av de få tillfällen jag har att verkligen sitta med barnen både tillsammans och var för sig och verkligen prata med dem, de vill ju inte alltid prata om saker när den andra hör. Vi har fortfarande en lässtund först och sen en stund var för sig, och det tänker jag göra så länge de vill det. Det är en så viktig stund för närhet och samtal. Det är så mycket tid som försvinner till att bara få vardagen att rulla på så de tillfällen som finns för varandra och skapa en familjekänsla blir desto viktigare. Att äta middag tillsammans där man diskuterar dagen, vad man vill göra imorgon vad som varit roligt osv. Mysstunderna med film på helgen är heliga hos oss.