Tror ni på Gud?

Jag tror absolut inte på någon Gud. För mig känns det helt orimligt att någon allsmäktig allvetande individ ska existera, det är liksom fullständigt ologiskt. 

Jag tror varken på gud, evolutionen eller the big bang. Kort och gott, jag tror inte på något jag inte kan ta på eller se.

Ja, jag tror på Gud och jag går till kyrkan.

Tror inte på några som helst gudar eller övernaturliga fenomen. Finns inga bevis, och har därför ingen anledning att tro på sådana saker.

Jag struntar i vad andra tror (eller inte tror) på men när de försöker få mig att tro på det de tror på så säger jag vad jag tycker om deras sk tro. 

Det har hänt för mycket för att jag inte ska tro på spöken och andra väsen. Min mormors mor pratade ofta om och med sin man som dog många år före henne. Han besökte henne när hon skulle sova.

Flera gånger när morfar legat på sjukhus har han sett saker. I Frankrike, när han brutit benet där, så låg han på ett sjukhus som varit aktivt sedan innan första världskriget. Där såg han både soldater och personal i rummet och korridorerna. I Sverige, när han opererat hjärtat ena gången såg jag hur hans blick fokuserade vid dörren helt plötsligt. Frågade om det var någon där och morfar svarade "ja" och kunde beskriva personen. Ingen av oss andra såg personen. När mormor dog så kom hon och hälsade på morfar. Ibland ensam, ibland med sällskap. Sällskapet kunde vara avlidna vänner o h släktingar men även personer som var helt okända för morfar. 

Jag har även arbetat på ställen där det spökade, där folk dött. På ena stället kunde det plötsligt vara tänt i ett rum man visste att man släckt (var helt ensam på kontoret så ingen annan kunde ha tänt och det var inte rörelsestyrda lampor). Så jag började säga god morgon till spökena när jag kom först på morgonen och god natt på kvällen när jag var sist. Vi turades helt enkelt om att vakta kontoret, jag och spökena. 

Har även själv varit med om olyckor där jag borde ha blivit rejält skadad men klarat mig med blåmärken typ.