Mamma agerar nonchalant

Du kommer att bli galen om du fortsätter förvänta dig att hon ska bete sig 'normalt'. Föräldrar är också människor och kan därmed också ha nåt 'fel', dvs vara narcissistiska, ha dålig självkänsla, vara passivt aggressiva eller vad som helst. Troligen är det nåt med henne som gör att hon måste ignorera dina ansträngningar. Har det alltid varit så (sen barndomen)?

Hon är helt enkelt avundsjuk för att du kan och är bra på det du gör! Förvänta dig inget av henne, sök inte hennes bekräftelse utan sök den på annat håll. Dra ner på umgänget om du kan.

Tack för ditt svar. 

Det stämmer, det har det varit men enbart på sådant jag tyckt var roligt och sådant jag blivit duktig på. Sådant har hon inte gett mig någon uppmärksamhet på. Däremot saker som skolan och läxor har hon alltid gett mig beröm. Men när jag varit ledsen har det varit löjligt, när jag gjort mig illa ska jag bara sluta ha ont, saker som jag varit duktig på är inget hon överhuvudtaget uppmärksammat. Så även nu. Nu är jag tillräckligt vuxen för att kunna fråga mig varför och kunna förstå orsaken bakom det. 

Seriös ts. Det här är något som du måste jobba med. Du är otroligt uppmärksamhetssökande och jag kan säga att trots att jag är en väldigt empatisk person som är nyfiken på andras liv så hade jag inte heller kommenterat. Kanske noterat för mig själv att "herregud så ostädat de har när de väntar besök".

Dessutom måste väl inte hon vara intresserad av samma saker som dig. Kan vara en sån enkel anledning till varför hon inte pratar om dina intressen - för att hon själv inte är det. Har man inget gemensamt att prata om blir det rätt torrt.

Vet du, jag är också en empatisk person och jag skulle definitivt ha kommenterat ifall nån jag känner, och rentav mitt barn, hade bakat nåt extraordinärt. Dessutom säger ju TS att det ALLTID varit så. Förstår du inte det? Du kanske inte haft en förälder som alltid betett sig udda? Det har jag, och jag har än idag ansträngd kontakt med min mamma eftersom hon alltid lagt sig i och inte låtit mig växa upp i fred.

Ja, TS måste jobba med det, men inte på det sätt du tror. TS måste försöka ta avstånd till sin mamma och inte låta henne påverka så mycket, eftersom hon (mamman) inte verkar vara en empatisk person.

Jo men så är det. Jag är också en väldigt empatisk människa, och jag skulle utan tvekan berömma någon som bakat något, även om det så vore en limpa bröd eller några enkla kakor. Det kostar mig ingenting att ge en komplimang. Det är lite varför jag tycker det är så tråkigt när mamma inte gör så. Jag har lagt många år av mitt liv att utveckla denna talang och kommer med stor sannolikhet tävla i SM inom detta nästa år. Det är inget jag bara har vispat ihop, vilket hon också känner till.

När jag sedan har lagt fram detta på köksön för att kanske få ett "wow!" eller något annat löjligt, och istället märks mina papper i matsalen.. Det känns ju lite sådär. Varför var papprerna så märkvärdiga men inte detta som jag lagt 3 dagar på att skapa? Är det något fel med mig som förväntar mig ett "bra jobbat!" från min mamma. Hon presenterar sig som en mycket stöttande person, men varför kan hon inte vara det för mig. 

Men som andra skriver, så kanske jag är löjlig och överdriver.

Som sagt, jag tror att du får lägga ner det. Sök inte bekräftelse av din mamma nåt mer. Prata gärna om det med en terapeut (det gjorde jag i flera år, och det hjälpte mig). Förvänta dig inte nåt från en människa som ändå inte kommer att ge dig det du vill.

Nä, du är inte larvig och känslig. Läs denna bok, den rätar ut dina frågetecken.

Går inte att klistra in boken, men det är iaf:

Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar.