Är jag på väg att gå in i väggen?

Råden som kommer nu är baserade på mig. Det är mycket möjligt att det inte stämmer med din situation eftersom jag har helt andra stressfaktorer än dig. De är dock sagda i all välmening.

Du behöver släppa på dina principer. Det du hinner är gott nog. Du behöver inte dammsuga varje dag. Du behöver inte alltid tvätta x antal maskiner om dagen. Barnen behöver inte alltid äta hemlagat. Det är ok med att steka halvfabrikat. Känn inte att du ska underhålla barnen. Var bara där för dem när de slår sig eller när de undrar över saker.

Du ska unna dig en promenad runt kvarteret. Ta inte till mobilen när du får en stund över. Sätt dig och blunda och tänk på din andning. Räkna till 4 under inandning. Håll andan i till 2. Andas ut och räkna till 4. 

Det är jobbigt med småbarn. Har ni ingen avlastning hos tex mor-far föräldrarna? 

Jag instämmer med den första talaren!

Du behöver dra i bromsen nu och ta hand om dig själv!

Sänk kraven i vardagen till minsta möjliga - skit i städning, köp halvfabrikat, matkasse? Städhjälp? Gör det så enkelt för dig som möjligt.

Prata med din man om hur du mår så steppar han förmodligen upp.
Säg till familjen - nu ska mamma vila och lås in dig i sovrummet etc en stund. De överlever! 

Prioritera din återhämtning. Sömn, nedvarvning, träning eller göra något kul / socialt - vilket som passar dig.

Ta hand om dig!

När man är i stressen och påväg in i väggen/redan där då känner man att det är tungt men man har som en dimma över sig. Det är svårt att se saker helt klart. Det är svårt att sortera. Man gör så som man lärt sig att man bör göra. Det är ofta väldigt svårt att göra nya prioriteringar. Det kan till och med kännas övermäktigt/konstigt/provocerande att göra undantag från det man tycker att man borde göra/klara. 
"Hur ska jag kunna ta en promenad när jag har tvätt och en massa annat som jag inte orkar göra". Att det hänger över en att göra det där man inte orkar är också skitjobbigt, skapar stress. Även om man kanske behöver göra mindre kan hjärnan tycka att man behöver göra ännu mer. Det blir ofta svårare att prioritera. 
Jag fick det förklarat ungefär såhär när jag var påväg in i väggen:
Enkelt beskrivet så har man en del i hjärnan (reptilhjärnan) gör att man gör det man är inlärd att göra. Den delen jobbar mest när man är stressad. Den går som på autopilot. Det gör att det blir svårt att lösa "felen" på ett logiskt sätt. Hjärnan ser stressen som ett hot. Vår reptilhjärnan tar oss tillbaka till stenåldern. Stressen förvandlas i vår hjärna till en farlig björn. Du ska nu hantera det hotet antingen genom att fly, spela död eller slåss. Jag skulle tro att du är en som väljer att slåss. Säg nu att du står inför den här björnen och du inser att du inte har resurserna för att slåss mer. Då springer du kanske därifrån. Du behöver då ta dig till grottan. Det är jätte jobbigt om man aldrig kan hitta denna grotta och få en trygg plats att vara på. Björnen gör sig påmind hela tiden om att den vill ha tag i dig, det skapar stress. Du behöver först se till att hitta en grotta. När du gjort det kan din hjärna börja skapa nya strategier. De andra delarna i hjärnan börjar koppla upp sig. Man kan likna det med att man förstår att det blir svårt att slåss mot björnen ensam. Man börjar förstå situationen man varit i mer logiskt och man kanske inser att det som först verkade logiskt kanske inte var det som att stå obeväpnad och ensam och tro att man kan besegra en ilsken björn. 
Så du behöver liksom hitta den där grottan och det kan vara genom att faktiskt sjukskriva dig en vecka. 
Som jag sa är lösningarna svåra att tänka logiskt kring och det gör det hela svårare. Så lösningarna väcker nya farhågor, som att sjukskriva sig, ekonomin blir kanske lidande. Du behöver kanske involvera din man i att göra mer hushållssysslor, farhåga han vill inte det uppstår bråk. 

Men om du fortsätter såhär så kommer det kanske infria alla de farhågor/konsekvenser du tror lösningarna kan komma med.

Logiskt är att ju fortare du inser att björnen skadar dig så behöver du inte lika mycket tid på dig att läka. Desto djupare sår desto längre tid tar det att återhämta sig. Det kan också vara så att det är svårt att känna alla de sår man fått under striden.
Så du måste först inse att den här striden inte går att vinna med de strategier du tar till just nu. Om du inte inser det nu så kommer din kropp reagerar på de sår som du i nuläget inte känner/ignorerar och du kan helt enkelt kollapsa

Jag råder dig starkt i att hitta den där grottan och därifrån börja fundera på vad som är sunt för dig och vilka värderingar/förgivettaganden/regler du lever efter och om de kanske måste omvärderas. Men troligt är att du kommer tycka att ditt sätt att leva är logiskt och att det är svårt att se ett annat sätt så länge du är under stress.